SofieTerezia

Nu ligger jag här i sängen och tårarna bara ramlar ner för mina kunder...

Jag har precis sett klart ännu ett avsnitt av "Familjen Annorlunda" och idag firade familjen ilmrud fars dag.

Mamman i denna familj, Madeleine Ilmrud hade 3 pojkar innan hon mötte den man hon lever tillsammans med idag.
Den yngste pojken William har växt upp med hennes sambo som pappa och den mellersta pojken Oliver bor hos sin pappa varannan vecka.
Den äldste pojken, Victor, fick hon när hon var 15 år och har ingen kontakt med sin far som jag förstod det.
Hon berättar då att han var med vid förlossningen, därefter gick han därifrån och kom inte tillbaka.
Det blir väldigt känslosamt för denna mamman när hon pratar om detta, vilket jag förstår till 100%.
Victor (som nu är tonåring) berättar om att han ibland stöter på hans bio-pappa på stan ibland och säger då bara "hej" och hans pappa frågar hur det är med honom och frågar om hans nummer.
Victor: "Han frågar om mitt nummer, men sen ringer han ändå aldrig..."


Usch, nu känns det som att jag sitter och skvallrar om någon annans liv men jag vill bara förklara var alla mina egna känslor kom ifrån.

Detta tog i mig så hårt!
Som de flesta vet så lever jag ju inte tillsammans med Elias biologiska pappa och dom har ingen som helst kontakt.
Detta är helt och hållet pga av P, jag kan med rent mjöl i påsen säga att jag har gjort mitt yttersta för att dom ska ha en relation men detta har P valt bort varje gång så nu är det som det är.

Det är nu jag känner igen Madeleine Ilmruds känslor... Jag är ledsen för Elias skull, jag hade såklart önskat att P hade kunnat vara en ordentlig och närvarande far för Elias men samtidigt så hoppas jag att han inte kommer om ett par år och stökar till det för Elias...

Det låter kanske jättehemskt när jag skriver så men jag tänker på Elias, han kommer alltid få veta sanningen i den mån som han förstår, kommer aldrig dölja någonting för honom och han kommer själv få valet att kontakta P om han vill det när han är tillräckligt gammal.

Tillbaka till avsnittet, denna mamman lever ju som sagt med en ny man som hon har 5 barn tillsammans med.
Han berättar om att han alltid har försökt att finnas där som iaf en mansroll i dessa pojkarnas liv och alltid funnits där för dom och att han aldrig tänker vända dom ryggen någonsin även om den äldste pojken Victor inte kanske väljer att lita på honom fullt ut så vill han aldrig svika honom (inte dom andra heller såklart).

Victor ger senare mammans sambo en egen fars dag-present som han då har valt ut och köpt själv.
Det är då en typ "världens bästa pappa"-mugg och det blir en väldigt känslosam stund för denna "pappan" då.
Man förstår ju verkligen att Madeleines sambo betytt/betyder väldigt mycket för hennes son och att han alltid verkar ha funnits där som en riktig pappa.
Denna scen får tårarna till att nästintill bara spruta ur ögonen på mig.

Jag lever ju också tillsammans med en ny man som Elias ser som sin pappa och jag önskar så innerligt att när det är Elias som är tonåring så kommer dom också ha denna sortens relation till varandra, en riktig far och son-relation.
Att Elias alltid har känt att han har haft en "pappa" i sitt liv i alla fall.

Min värsta mardröm hade varit om det verkligen blivit tvärtom, jag hade aldrig kunnat acceptera att barnen inte behandlats lika pga det biologiska.
Det kvittar om det är mina, dina eller våra barn.
För det finns bara våra barn i denna familjen.

Attans, vad denna kvällen blev känslosam för mig!

Min Elias, min älskade Elias... Jag hoppas att du vet att allt jag gör är för dig!
Jag stiger upp varje morgon för dig, tar varenda steg för dig och tar varenda andetag för dig!
Nu ska du snart bli storebror och jag kommer alltid göra allt för mina barn, ni är det viktigaste för mig.
Jag älskar er!

Hoppas att det inte blev missförstånd i detta inlägget och att alla hängde med.

Madeleine Ilmrud, om du skulle läsa detta och tycka att jag skrivit något som har varit opassande eller oriktigt så hör av dig.

S....*