No more promises!
Nä nu får jag sluta lova en massa! Det får helt enkelt komma inlägg lite då och då :P
Jag hade så gärna velat blogga mer men har lite svårt att ta mig tiden till det faktiskt, vill inte att det blir framtvingat för då blir det bara pannkaka!
Idag har jag & Elias varit på BVC och det gick jättebra!
Vi pratade om hans utveckling och framsteg, jag berättade då om att han kryper non-stop och att han börjat resa sig mot möblerna och så.
Då sa vår underbara bvc-sköterska att han låg mycket bra till och t.o.m tidig!
Detta brukade de flesta barn kunna runt tio månaders ålder (Elias är alltså 8 mån korrigerat)
Jag blev så glad!
Det har varit en sådan fruktansvärd stress hos mig själv att han ska ligga efter, även om det inte gör någonting så kändes det ändå så underbart att jag har fått ännu en bekräftelse att min bebis mår bra!
Härligt!
Dessutom har vi nog den mest fantastiska BVC-sköterska i hela världen! Känner mig så trygg med henne och hon har jobbat på neonatalavdelningen innan i många år så hon vet ju precis vad det handlar om. :)
Jag måste verkligen säga att Elias är i en så fruktansvärt underbart härlig ålder!
Han är så glad och go'!
Han härjar runt hela dagarana, hittar på bus och har nya spännande äventyr varje dag!
Jag får massa kramar, pussar och kärlek... samtidigt som han kan ge mig gråa hårstrå efter allt han hittar och river ner.
Han är verkligen inte rädd för någonting, inga hämningar what so ever!
Jag ser framför mig när han är runt 3-4år gammal....
"Hej! Vad heter du?"
"Ska vi leka?"
"Hur gammal är du?"
"Vad heter din mamma?"
Etc...etc... Han kommer vara det barn som man behöver koppel till :P
Gud.... Han kommer bli precis som jag var haha.
MEN.... Hellre det än ett barn som är rädd för sin egen skugga ;)
Jo förresten mina kära vänner och er som jag inte känner :)
Det är ju planerat för Elias att han ska börja dagis (höll på att skriva skolan, hoppsan!) i Augusti och först tänkte jag ju då börja jobba men jag har tänkt om!
Jag har inget ordentligt jobb att gå tillbaka till och vill egentligen ha en ordentlig utbildning...
Så! Nu ska lilla Sofie börja skolan igen! :D
Jag ska börja på komvux till höst för att läsa upp en del betyg och även läsa till ett par ämnen så att jag har behörighet till min utbildning sen.
Även en del ämnen som ger meritpoäng...
Nu till det viktiga! Nästa höst ska jag då söka in till SJUKSKÖTERSKEPROGRAMMET! :D
Jag ska alltså bli Little Nurse Sofie :)
Planen är att jag sen ska jobba på neonatalavdelningen.
Detta känns så himla rätt! Sjukvård och omvårdnad har aldrig varit någonting alls som har intresserat mig över huvud taget.
Har typ varit det sista jag har kunnat tänka mig...
Eller nej... Jag ville ju bli veterinär ett tag men jag menar med människor.
Men nu känns det verkligen som mitt kall! Efter allt som har hänt så har mina ögon verkligen öppnats!
Detta är vad jag ska göra!
Det är en väldigt tuff utbildning och jag hoppas verkligen att jag kan finna den orken inom mig att ta mig genom hela studieperioden!
JAG VILL, JAG KAN, JAG SKA!
Någon annan förälder som bestämt sig för, håller på eller ska plugga?
Hur har ni i så fall orkat?
Tips?
Råd?
Hade varit roligt att veta :)
Nä nu kurrar min mage lite grann, dags att rota i kylen! :)
Nu lovar jag inget mer utan vi hörs när vi hörs ;)
Ciao!
S....*
One year has passed...
Han blev 1 år i torsdags 14/4.
Jag förstår verkligen inte vart detta året har tagit vägen...
Så mycket som jag fick gå genom på ett år, har jag aldrig gått igen under hela mitt liv! (Klyschigt, I know)
Jag har faktiskt tyckt det har varit jättejobbigt inför årsdagen.
Jag har ju blivit påtvingad att komma ihåg allt som hände för ett år sen.
Jag hade ju velat säga att dagen min son föddes var den lyckligaste dagen i mitt liv men ärligt talat så är det nog den värsta upplevelsen någonsin.
Vilken dag som har blivit den lyckligaste i mitt liv kan jag inte sätta fingret på.
Det är så många olika dagar som blir sammansatt till en, som ett kollage ungefär.
Ex.
Första gången mitt hjärta fylldes med en evig kärlek för honom.
Första gången han öppnade sina ögon och tittade på mig.
Första gången jag fick ha honom på mitt bröst.
Varje gång det gick ett steg framåt utan att behöva ta två steg tillbaks.
Den dagen jag fick ta hem honom...
På hans födelsedag så satt jag, Elias, syster, systerson och bröderna här hemma och firade honom med fika och presenter.
Jag kunde inte sluta att se på klockan... Jag gick genom hela dagens förlopp.
"Nu åkte jag in till barnmorskan..."
"Vid den här tiden hade jag precis kommit in akut till KK i Malmö."
"Det var nog ungefär nu som jag fick skräckbeskedet..."
"Klockan är 16.55 nu, han blir exakt 1 år nu!"
Även om det har varit det läskigaste, mest förtvivlande jag har varit med om så är det samtidigt det mest fantastiska och vackraste upplevelsen någonsin.
Jag är dessutom så obeskrivligt tacksam för att allt har gått precis som det har gjort.
Jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit utan honom.
Mitt allt, mitt liv, min älskade Elias ♥
Nu till det roliga kalasandet istället!
I torsdags på hans födelsedag så firade vi, familjen, som sagt med fika och presenter
och i lördags hade vi ett ordentligare släktkalas :)
Jag gjorde tårta och muffins själv, bild kommer! :)
Elias älskade gudmor och min kusin, Sofia, bakade helt otroliga brownies och min mamma handlade lite småkakor och kaffe.
Vilken tur jag har som har så omtänksam familj som ställer upp och hjälper till :)
Vi hade i alla fall jättetrevligt hela dagen!
Tack alla ni som kom och firade min älskade bebis dag!
Jag ska också bli bättre på att blogga, ännu en gång!
Men det har kännts lite tufft nu innan han har fyllt år, som sagt - mycket minnen!
Talk to you tomorrow!
S....*
