För mycket på en och samma gång....
Jag försöker ta mig igenom dag för dag...
Jag är tacksam för dom som finns där för mig och verkligen visar det
önskar dock att en av personerna jag behöver mest hade ställt upp mer...
Men vad fan... man kan ju inte trolla.... tyvärr!
Kom och tänka på när jag gick i sjuan, hur jag såg ut, vem jag hängde med och vilken musik jag lyssnade på...
Så jag satte mig ner och började bara ladda ner en massa musik och gud vad underbart det var att lyssna ¨på alla låtarna!
Fast att vissa är ganska sorgsna så blev jag så jäkla glad för jag har minnen till nästan varenda låt!
Så mycket jag har förändrats på 5-6 år...
Det känns som att jag har förlorat en ganska stor del av mig själv senaste tiden, jag har inte vatt riktigt lycklig på hur länge som helst!
Fan vad jag saknar känslan, att bara kunna gå och lägga sig utan ångest, utan att vara förbannad eller ledsen.
Det var mycket, mycket längesedan.
Jag antar att detta är en av livets kriser man går igenom.. ett "plus" är ju att det är ekonomikris i hela världen också, perfekt tajming!
Det kommer alltid vid de sämsta tidpunkterna!
Jag har inga pengar, bara två veckors deltidsjobb kvar, stor sorg inom familjen...
Nä, ingenting går riktigt som jag vill just nu!
Nu låter jag som världens martyr som bara tycker synd om sig själv, haha!
Men det är inte så det ska låta men lite sympati vill man ju alltid ha ;)
Ska börja avsluta mina inlägg med små "quotes" från mina älskade låtar!
Nu ska jag fortsätta med min städning, är så rastlös!
Goodnight everyone!
"With all your plastic surgery you still think that your 20
Well honey you'll never look half good as me
It would take a lot more money"
S....*
I'm a fool!
Hela min värld faller samman medans jag bara står på som en idiot, ett riktigt pucko!
Vet inte vad jag ska göra, har försökt men mina handlingar har fan inte lett till någonting bra!
Tårarna är slut och inom mig känner jag bara en djup, ordentlig smärta!
Känns som en parasit som försöker äta upp mig inifrån... sakta men säkert.
Men vad säger man till någon när alla orden tycks ha tagit slut, när det bara känns
som att man har kommit åt repeat-knappen.
Fast ändå lyssnar ingen... det går in och ut.
Orden bara viftas bort som en irriterande hästfluga mitt på landet.
Vad gör man då?
Ska man fortsätta på repeat tills det faktiskt är någon som hajar till och börjar lyssna och
ta åt sig av det man säger?
Eller ska man bara bli tyst och se om det uppfattas i efterhand?
Men om man försöker det, hur länge ska man då vänta?
Livet rusar ju förbi en tillräckligt snabbt ändå... Man har ju inte all tid i världen.
Det som irriterar mest är att det handlar om någonting man för en gångs skull bryr sig om...
Något som man verkligen vill kämpa för!
Att kämpa, kämpa och kämpa utan att få resultat är som att slå sig själv i huvudet gång på gång.
Allt händer ju självklart inte på två sekunder men åtminstonde någon respons?
Eller en vink om att man inte är ensam och kämpar, istället för att stå där som ett jävla fån mitt på vägen!
Orkar jag länge till?
Jag vet inte, tyvärr är det tiden och resultaten som får avgöra det...
Jag vill ju vara med dig, jag vill ju att allt ska bli bra, jag vill få uppleva allt med dig!
Men jag klarar det inte själv.
Jag älskar dig, så e det bara!
