Tiden...
Ibland är det helt absurt hur fort tiden flyger förbi och hur fort våra barn växer upp...
När Elias var nyfödd och låg där i sin kuvös så brukade jag tänka - "herregud, denna lilla fågelunge kommer aldrig att bli stor"
Även fast han växte så var det en tanke som hela tiden virvlade i huvudet.
Sen på hans 1 årsdag så insåg jag ju att hoppsan, han började bli stor kille nu!
Elias har varit väldigt snabb med att röra på sig och krypa.
Han stod upp väldigt fort också och började gå runt möblerna.
Jag var helt säker på att han skulle gå innan han började på dagis för då var han redan så långt fram... Sen tänkte jag att han går när han hade börjat på dagis men han vågade inte.
Så började bli lite orolig eftersom han var den enda på dagis som inte gick...
Fram tills i lördags så var jag lite orolig men ett, tu, tre så tog han två steg mot sin mamma!
På dagis berättade dom igår att han hade tagit tre steg där också och när vi kom hem så lekte han i sitt rum och då gick han två steg till helt omedvetet! :D
Jag var så rädd att jag skulle missa dom första stegen när han hade börjat på dagis men icke!
Jag är så glad! Han har verkligen utvecklats något enormt!
Han babblar på jättemycket även om det inte är någonting man kan förstå så bara strömmar det ut!
Att sitta på golvet med en leksak har också varit svårt för Elias men nu sitter han ner självmant och pillar på sina leksaker.
Jag är så fruktansvärt stolt över min älskade lille kille!
Nu sitter jag och funderar på hur fort allting går... Han är verkligen fantastisk, mitt lilla mirakel!
Det fanns många dagar som jag trodde att denna tiden aldrig skulle komma...
Nu ser jag fram emot ordentligt spring här hemma och massa nya bus!
Min älskling har börjat gå, wow!
S....*
The world on my shoulders...
Ja, mina kära läsare... Om jag bara visste vart jag skulle börja...
Nu har jag gått i skolan i tre månader och har verkligen förvånat mig själv om vilken potential jag egentligen har!
Jag har fått jättebra omdömen och kritik för mina arbeten och prov.
MEN! mina betyg dras ner pga min frånvaro...
Som ni säkert förstått så är Elias ett oerhört känsligt barn, hans immunförsvar är kraftigt nedsatt och bara en vanlig förkylning drabbar honom 10 gånger värre än ett "vanligt" barn.
Ni får gärna tro att jag överdriver eller är en hönsmamma!
Jag önskar hellre att det varit så än vad sanningen egentligen är.
Alla som har små barn vet ju hur mycket förkylningar m.m som barnen drar på sig på dagis, speciellt i början,
Detta har ju såklart även drabbat Elias.
Men som sagt, 10 gånger värre...
Det är helt absurt hur mycket jag har fått varit hemma med kräkningar, jättehög feber, allvarlig hosta och andningssvårigheter!
Jag är så matt nu att jag ser stjärnor överallt!
Ex. För två veckor sen var Elias sjuk från mån-lör...
Förra veckan gick jag sedan i skolan mån, tis och sen under natten insjuknade han rejält igen!
All motivation och alla mina planer har bara flugit ut genom fönstret...
Jag är faktiskt jätteledsen och känner mig så uppgiven.
Jag har verkligen kämpat hårt i skolan som också har bevisats med lärarnas ord, men sen så dras det ner pga min frånvaro som jag inte kan göra ett piss åt!
Jag har även en väldigt sjuk hund som jag inte vet hur hennes framtid ser ut...
Hon har blivit väldigt dålig, väldigt fort...
Frågan är hur man tar sig upp ur en håla som bara blir djupare och djupare?
Jag vill inte känna så här längre!
Jag vill bara ruska om mig själv och injicera massor av energi och motivation i kroppen!
Jag tror att jag behöver slå mig själv med en stekpanna men inte ens det kan jag finna ro till...
My lord, I'm a tired bitch in the rain!
Let's sleep on it!
S....*
