The one and only or nothing at all.
Djävularnas återkomst! Bam, pam, paaaam
Dom smyger sig på oss när vi minst anar det.
Attackerar oss från ingenstans och lämnar oss åt vårt öde!
Barnen är deras största offer och efteråt går dom via barnen för att attackera oss vuxna!
Ungarna blir deras budbärare!
Dom förvandlar oss till slemmiga och sega zombies som inte orkar lämna sängen!
Vi använder alla vapen vi kan komma åt men ändå är det ALLTID någon sate som klarar sig och fortsätter föröka sig!
Precis! Det är ju bacillerna jag pratar om!
Förkylningar, feber, hosta, snor och slem!
Hur vi än försöker så lyckas vi aldrig komma ifrån det...
Elias ligger helt utslagen i min säng.
Han har vaknat ungefär varannan timme och varit jätteorolig i en sorts dvala mellan att vara vaken och sova.
Han brukar egentligen aldrig få sova i min säng men när han är så här krasslig så är det lättare att han får somna hos mig.
Snart ska jag lägga över honom i sin egen säng... Annars lär jag inte få sova en sekund!
Kan verkligen inte sova med barn i sängen, jag blir galen!
Visst kan det vara mysigt men nä...
Jag kan helt enkelt inte få ro med ett par fötter i ryggen eller i huvudet.
Visserligen så delade vi säng de första månaderna efter att han fick komma hem men då låg han också stilla och bara gosade :)
Nä vi får väl googla huskurer och lägga ihop alla till en dunderlibrak-medicin! :)
Goodnight everybody, allihopa!
Peace out, scout!
S....*
Like a tape
Ett, tu, tre så bara gråter jag i kvällsmörkret!
Jag kan inte hindra alla tårar och ångestkänslor som bara väller fram...
Min hjärna kan inte få kontakt med min kropp fast jag egentligen bara vill springa in och se att han fortfarande andas.
Ja... Jag är sååå rädd att förlora honom! Jag har fortfarande samma ångest och panik över att hitta honom livlös i sin säng!
Jag vet att detta kanske är aningen skrämmande för vissa av er att läsa men samtidigt så vet jag att det finns många av er där ute som förstår precis vad jag pratar om.
Inte bara ni neonatalföräldrar men ni förstår nog den exakta känslan som jag försöker beskriva.
Dessutom så har jag försökt bearbeta allting efter 1 1/2 år och inser även hur illa ute jag själv var.
Det är också en oerhört läskig tanke!
Jag förstod aldrig då, hur sjuk JAG egentligen var... Min kropp var på en hårfin gräns av att helt lägga av.
Som läkarna sa till mig när jag kom in... "Det var redan försent igår..."
Jag och Elias hade verkligen en ängel som såg ner på oss!
Jag önskar alltid att samma ängel vakar över alla er andra som har fått en tuff start i livet.
Det finns även dom barn som blir till änglarna istället... Har sett den sidan också, tyvärr!
Dock gav det mig en mycket mer realistisk syn på livet....
Nu blev detta ett väldigt sorgligt inlägg men jag fångades av ångesten och var bara tvungen att ventilera.
Puss och kram på alla vackra barn där ute i världen, kom ihåg att ni är det vackraste vi föräldrar har skapat och det mest värdefulla vi någonsin kommer att få ha.
S....*
