Slem... Mmmm!
Som jag skrev sist så blev ju pelleplutten sjukis men det gick över rätt så fort han hade bara feber fram till helgen sen var det över, han har hostat, vatt lite snörvlig och en aning tröttare men annars har han klarat sig rätt så jättebra denna gången!
DÄREMOT har JAG blivit jättekass, jag har så ont i halsen av allt hostande och hela jag är fylld med snor och slem känns det som, blää!
Det var faktiskt ett bra tag sen jag var så här förkyld, har t.o.m fått använda nässpray och det är abslout inget jag gör frivilligt, tycker det är jätteobehagligt!
Well well, det är väl bättre nu än nästa vecka när det bara kommer vara dop-fixeri!
*Peppar, peppar, ta i trä!*
Idag blir det nog invigning av XXXL-Lutz, har faktiskt inte varit där än fast det bara är ett stenskott ifrån min kära mor... Det ska bli kul och förälska sig i möbler som man inte har råd med :D
Nä nu ska jag inte vara en pesimist, jag ska låta drömmarna flöda helt enkelt ;)
En dag kommer jag dit jag vill men Rom byggdes inte på en dag som min kärlek brukar säga :)
Förresten har ni några roliga tips till dop så får ni jättegärna komma med det, vill att det ska vara något alldeles extra! Ett dop som alla kommer ihåg!
Funderade på att kidnappa Sonja Aldén så hon kunde sjunga... En låt är ju väldigt speciell för mig och Elias
Men jag tror man kan få fängelse för det...?
Tjillevippen, nu ska jag snyta ut resten av min hjärna :D
S....*
DÄREMOT har JAG blivit jättekass, jag har så ont i halsen av allt hostande och hela jag är fylld med snor och slem känns det som, blää!
Det var faktiskt ett bra tag sen jag var så här förkyld, har t.o.m fått använda nässpray och det är abslout inget jag gör frivilligt, tycker det är jätteobehagligt!
Well well, det är väl bättre nu än nästa vecka när det bara kommer vara dop-fixeri!
*Peppar, peppar, ta i trä!*
Idag blir det nog invigning av XXXL-Lutz, har faktiskt inte varit där än fast det bara är ett stenskott ifrån min kära mor... Det ska bli kul och förälska sig i möbler som man inte har råd med :D
Nä nu ska jag inte vara en pesimist, jag ska låta drömmarna flöda helt enkelt ;)
En dag kommer jag dit jag vill men Rom byggdes inte på en dag som min kärlek brukar säga :)
Förresten har ni några roliga tips till dop så får ni jättegärna komma med det, vill att det ska vara något alldeles extra! Ett dop som alla kommer ihåg!
Funderade på att kidnappa Sonja Aldén så hon kunde sjunga... En låt är ju väldigt speciell för mig och Elias
Men jag tror man kan få fängelse för det...?
Tjillevippen, nu ska jag snyta ut resten av min hjärna :D
S....*
Dags igen
Jaha... Då var det dags igen! Nu är Elias sjuk... Chokerande eller hur?! Snor, slem, host och nys! För att inte glömma vår härliga vän, febern! Japp det börjar bli rätt tröttsamt att sitta uppe halva natten för att trösta ett oroligt barn ( inte för att jag inte vill finnas där för mitt barn ) Man börjar bli rätt trött på att inte kunna somna för att jag är rädd för att han ska sluta andas. Att vakna hysteriskt mitt i natten för att kontrollera att han faktiskt fortfarande gör det. Senast han var sjuk var i början på månaden och tog rätt lång tid innan han ville börja äta igen. Det är också ett sånt stort problem när han är sjuk... Han äter ju inte! Han är ju redan underviktig som det är.... Suck, snälla vår och sommar, KOM HIT!!! Bara han är frisk till sitt dop! Annars dör jag lite inombords! Nä nu gnäller han inte längre och verkar ha somnat om så då får jag väl också passa på medan alvedonen verkar. Dessutom ligger jag med honom i soffan för att kunna ha honom nära och i sovrummet ligger där två grisar och sover som man inte vill väcka. Ett svin och en kulting, mohaha! Godnatt åter igen eller godmorgon lär det väl bli för er som läser det! Hoj! S....*
Rutiner
Rutiner, rutiner... Alla dessa rutiner... Jag försöker verkligen få in bra rutiner för mig och Elias! Men blir så stressad så fort det inte blir som det ska... Att han somnar mycket tidigare än vad han skulle under dagen Bara för att vi åkte buss den tiden t.ex Så sover han kanske 40 min och sen vaknar han. Därefter när man ska få honom till att sova där kring 12-13 så går det inte! Utan då somnar han till en liten stund kring fyra tiden istället Och sen är hela kvällen förstörd för att han är så himla trött och gnällig... Den pressen får mig så ofta till att känna mig som en urusel mamma! Alla pratar om hur viktigt det är med rutiner och att man ska hålla på det. Man får ett mycket lugnare barn o.s.v Ja jag håller definitivt med, jag tycker det är jättebra rutiner! Men blir en dag fel så känns det som att man kommer få ett jätteoroligt barn! Jag vet att det kan låta lite överdrivet från min sida men jag blir så stressad! Pressad över att allting måste bli rätt alltid när det kommer till Elias! Jag vill aldrig att han ska känna att jag gjorde någonting fel... Men visserligen, vilken förälder känner inte allt detta? Måste säga som min kurator alltid säger: " Man ska inte vara en perfekt förälder utan man ska vara tillräckligt bra! " Jag kanske får börja ha det som ett litet mantra ;) Sorry för ett litet "panikångest" inlägg men var tvungen att skriva av mig till er! Lots of love and kisses! S....*
Utveckling
Fick en kommentar om gårdagens inlägg, att jag skulle berätta lite om hans utveckling.
Det är rätt förvirrande för folk när man säger att "han är nio månader gammal men egentligen bara fem...."
Ofta svarar människor bara artigt, jaha okej... vad härligt!
Sen är han ju pyttliten för att vara nått av det.
Elias är ju nu 9 månader men eftersom han föddes 4 mån för tidigt så är han utvecklingsmässigt som en 5 månaders bebis förutom att han är fortfarande rätt liten.
Men är man så för tidigt född så tar det rätt lång tid att hinna ikapp med vikt och speciellt längd.
Så Elias, han jollrar och snackar skit med sin mamma under dagarna, han skrattar högljutt (speciellt när han är med sin älskade moster), han kan rulla runt (hihi), kan ligga på mage utan problem men har inte riktigt fattat hur han ska få leksakerna att komma när han kallar på dom och han har börjat åla sig så smått fram.
Han vill gärna försöka sitta men så långt har han inte hunnit än :)
Han är en underbar liten kille som verkligen har börjat få humör och ska sitta hos mig, gärna alltid!
Nu fick jag lite motivation om vad jag skulle skriva om så var inte rädda för att fråga på, från allt mellan himmel och jord :)
Joo just det! Han har börjat göra "prutt"-ljud med munnen och han älskar det! Det är så sött!
Förutom när han ska käka gröt :/
Nu ska vi busa vidare!
Tjolahopp - Tjolahej!
S....*
Det är rätt förvirrande för folk när man säger att "han är nio månader gammal men egentligen bara fem...."
Ofta svarar människor bara artigt, jaha okej... vad härligt!
Sen är han ju pyttliten för att vara nått av det.
Elias är ju nu 9 månader men eftersom han föddes 4 mån för tidigt så är han utvecklingsmässigt som en 5 månaders bebis förutom att han är fortfarande rätt liten.
Men är man så för tidigt född så tar det rätt lång tid att hinna ikapp med vikt och speciellt längd.
Så Elias, han jollrar och snackar skit med sin mamma under dagarna, han skrattar högljutt (speciellt när han är med sin älskade moster), han kan rulla runt (hihi), kan ligga på mage utan problem men har inte riktigt fattat hur han ska få leksakerna att komma när han kallar på dom och han har börjat åla sig så smått fram.
Han vill gärna försöka sitta men så långt har han inte hunnit än :)
Han är en underbar liten kille som verkligen har börjat få humör och ska sitta hos mig, gärna alltid!
Nu fick jag lite motivation om vad jag skulle skriva om så var inte rädda för att fråga på, från allt mellan himmel och jord :)
Joo just det! Han har börjat göra "prutt"-ljud med munnen och han älskar det! Det är så sött!
Förutom när han ska käka gröt :/
Nu ska vi busa vidare!
Tjolahopp - Tjolahej!
S....*
Nu gick det så lång tid igen!
Sist jag bloggade var nog när vi låg inlagda en sväng på sjukan men det gick bra, vi fick åka hem med lite antibiotika och sen så småningom blev han bättre :)
Sen var det ju jul, nyår och hela fadderitten!
De spenderades med familj och vänner, hade riktigt mysigt faktiskt :)
Nu har Elias blivit 9 månader gammal! och börjar närma sig två-siffrigt, herregud vad tiden går fort!
Alla runt om kring mig påminner mig om hur nära 1årsdagen är...
Har det redan gått ett år?
Det har bara flugit fram!
Men när man låg på sjukhuset så kändes varje minut som en evighet.
Jag trodde aldrig den tiden skulle ta slut!
Detta kan komma till att låta jättekonstigt men på ett sätt saknar jag den tiden...
Kanske är det för att i dagsläget så kommer jag inte ihåg så mycket?
Man kom dit varje morgon och var så spänd och excalterad för nya framsteg och så fruktansvärt rädd för bakslag.
Självklart är jag enormt lycklig att det är förbi och att jag har min älskade Elias hos mig.
Men man var så inne i allt och så fokuserad under sjukhustiden att man inte såg det från ett yttre perspektiv
och det är just sånt som kommer ikapp en nu i efterhand..
Pratar jag med mamma så kommer hon ihåg alla skräckbesked och känslorna kring det så tydligt fortfarande och tycker fortfarande att det kan vara väldigt jobbigt att tala om det.
Medan jag kan stå bredvid och se mammas känslor i hennes ögon och samtidigt inte hitta tillbaka till vad jag själv kände.
Det blir till en frustration... Problemet är just det att jag kommer fortfarande ihåg smärtan...
Men den dyker upp hipp som happ, från ingenstans och får mig till att sätta mig rakt ner på golvet och bara gråta!
I den sekunden förstår jag inte alls vad det är jag gråter över men efter lite samtal med min kurator så har jag ju också insett att det är bortträngda minnen och känslor som pressar sig fram.
Det har kommit till att bli riktiga utbrott i antingen ilska eller gråt.
Samtidigt så måste man hålla det inne tills klockan 20 när lilleman har gått och lagt sig...
Han ska ju inte behöva se sin mamma så här!
En väldigt nära vän till mig sa en gång till mig när hennes son började närma sig ett år...
Att under det första året som mamma så tappar man sig själv så himla lätt!
Det tar ungefär ett år för en mamma att vänja sig vid allt fast man kan allting på rullande band och kan gå upp halvsovandes mitt i natten och veta precis hur mycket vätska och pulver som ska i flaskan och vart man satte den sabla flaskan innan man gick och la sig.
Jag kan säga att jag förstår henne nu, ser jag på mig själv i spegeln så undrar jag ofta vilket ben jag står på och att jag står på benen över huvudtaget.
Jag ska inte klaga för jag har en väldigt enkel son, han är rätt lätt och läsa och skriker inte jättemycket.
Men jag har svårt med mig själv... Även om man får snälla och fina ord varje dag, flera gånger.
Så kan jag inte själv se det för att just nu vet jag inte riktigt vem jag är förutom Elias mamma.
Men jag måste ge DE FLESTA av mina nära och kära en stor applåd för att ha varit så förtående och inte alltid tagit utbrott och sura kommentarer på allvar, för vissa har fått lite mer än vad dom förtjänat.
Fast det är ju just därför jag älskar er! You rock my world!
Herregud, med så mycket fina människor runt omkring oss så kommer min son bli ett praktexemplar!
Rolig, förståndig, omtänksam, hänsynsfull, förstående, kärleksfull, fantastisk och såklart skitsnygg! (Efter hans kära mor!)
Nä, sorry alla andra föräldrar, min son har precis tagit hem vinnartiteln!
"Världens Bästa Unge"
S....*
Sen var det ju jul, nyår och hela fadderitten!
De spenderades med familj och vänner, hade riktigt mysigt faktiskt :)
Nu har Elias blivit 9 månader gammal! och börjar närma sig två-siffrigt, herregud vad tiden går fort!
Alla runt om kring mig påminner mig om hur nära 1årsdagen är...
Har det redan gått ett år?
Det har bara flugit fram!
Men när man låg på sjukhuset så kändes varje minut som en evighet.
Jag trodde aldrig den tiden skulle ta slut!
Detta kan komma till att låta jättekonstigt men på ett sätt saknar jag den tiden...
Kanske är det för att i dagsläget så kommer jag inte ihåg så mycket?
Man kom dit varje morgon och var så spänd och excalterad för nya framsteg och så fruktansvärt rädd för bakslag.
Självklart är jag enormt lycklig att det är förbi och att jag har min älskade Elias hos mig.
Men man var så inne i allt och så fokuserad under sjukhustiden att man inte såg det från ett yttre perspektiv
och det är just sånt som kommer ikapp en nu i efterhand..
Pratar jag med mamma så kommer hon ihåg alla skräckbesked och känslorna kring det så tydligt fortfarande och tycker fortfarande att det kan vara väldigt jobbigt att tala om det.
Medan jag kan stå bredvid och se mammas känslor i hennes ögon och samtidigt inte hitta tillbaka till vad jag själv kände.
Det blir till en frustration... Problemet är just det att jag kommer fortfarande ihåg smärtan...
Men den dyker upp hipp som happ, från ingenstans och får mig till att sätta mig rakt ner på golvet och bara gråta!
I den sekunden förstår jag inte alls vad det är jag gråter över men efter lite samtal med min kurator så har jag ju också insett att det är bortträngda minnen och känslor som pressar sig fram.
Det har kommit till att bli riktiga utbrott i antingen ilska eller gråt.
Samtidigt så måste man hålla det inne tills klockan 20 när lilleman har gått och lagt sig...
Han ska ju inte behöva se sin mamma så här!
En väldigt nära vän till mig sa en gång till mig när hennes son började närma sig ett år...
Att under det första året som mamma så tappar man sig själv så himla lätt!
Det tar ungefär ett år för en mamma att vänja sig vid allt fast man kan allting på rullande band och kan gå upp halvsovandes mitt i natten och veta precis hur mycket vätska och pulver som ska i flaskan och vart man satte den sabla flaskan innan man gick och la sig.
Jag kan säga att jag förstår henne nu, ser jag på mig själv i spegeln så undrar jag ofta vilket ben jag står på och att jag står på benen över huvudtaget.
Jag ska inte klaga för jag har en väldigt enkel son, han är rätt lätt och läsa och skriker inte jättemycket.
Men jag har svårt med mig själv... Även om man får snälla och fina ord varje dag, flera gånger.
Så kan jag inte själv se det för att just nu vet jag inte riktigt vem jag är förutom Elias mamma.
Men jag måste ge DE FLESTA av mina nära och kära en stor applåd för att ha varit så förtående och inte alltid tagit utbrott och sura kommentarer på allvar, för vissa har fått lite mer än vad dom förtjänat.
Fast det är ju just därför jag älskar er! You rock my world!
Herregud, med så mycket fina människor runt omkring oss så kommer min son bli ett praktexemplar!
Rolig, förståndig, omtänksam, hänsynsfull, förstående, kärleksfull, fantastisk och såklart skitsnygg! (Efter hans kära mor!)
Nä, sorry alla andra föräldrar, min son har precis tagit hem vinnartiteln!
"Världens Bästa Unge"
S....*
