SofieTerezia

Ja, ibland undrar jag faktiskt! Jag kommer ta upp två olika exempel i dett inlägget, ni behöver definitivt inte hålla med mig och mina åsikter men detta är ett ämne som berör mig.

 

Ex. 1

På Elias förskola så finns det ett syskonpar som också har två syskon på en annan närliggande förskola.

Varje gång föräldrarna kommer och både hämtar och lämnar barnen så kommer bilen farandes i rätt hög hastighet för den sortens gata.

Första gången jag såg detta så höll jag på att tappa hakan och var inte säker på att jag verkligen såg rätt, men i alla fall...

Alla fyra barnen som är mellan 2-5 år gamla far runt helt fritt i bilen, alltså varken bälten eller bilstolar.

Jag hoppades på att detta var en engångssak och att det låg en "logisk" förklaring bakom det hela...

Tyvärr är inte fallet så! Denna familjen hämtar och lämnar på samma tider som jag och varenda gång så blir jag helt gråtfärdig!

Är inte dessa människor rädda om sina barn?!

Älskar dom inte sitt eget kött och blod?!

Krockar dom så kommer deras barnflyga rakt fram i vindrutan och ha väldigt liten chans att klara sig.

Nä, detta är verkligen barnmisshandel!

Vet någon vad man kan göra för dessa barn?

 

Ex. 2 Jag och M var på Biltema på Svågertorp häromdagen och parkerade samtidigt som ett annat par.

När vi hoppar ut ser jag hur dom stirrar in i bilen bredvid deras och frågar oss om vi hade en aning om vem det var som hade parkerat där...

Vi svarar att det visste vi inte, vi hade kommit precis innan dom själva.

 

"Nähä, för där sitter ett litet barn helt själv där inne"

"Va, vad säger du?!" slänger jag ur mig och går fram och kollar, mycket riktigt så sitter där en 6(?) månadersbebis ensam där bak i bilen, fullt vaken...

Det andra paret bestämde sig för att gå in i butiken och säga till och vi går också in efter en liten stund.

De andra står och väntar vid ingången och vi fortsätter in i affären.

 

Nu kommer det säkert komma en massa olika synpunkter på detta men så här ser jag det:

*Det är en jättestor parkering och en bra bit ifrån butikens ingång

*Fanns ingen möjlighet att se bilen inifrån butiken

*Det var ett väldigt litet barn

*Vad som helst hade kunnat hända

 

Jag ska erkänna att Elias sitter kvar i bilen medan jag är inne och lämnar Savanna på dagis men han är också snart 3 år, det är en väldigt liten parkering och jag kan ha koll på bilen.

 

Men jag hade ALDRIG lämnat någon av dom för att gå in och handla t.ex, även om det bara hade varit 1 liter mjölk.

 

Vissa av er kanske anser mig vara hönsig men som sagt, så här känner jag. Dela gärna med er utav era tankar kring det hela. S....*

Nu är det snart ett år sen jag skrev här, har verkligen inte haft någon som helst lust att klutta ner mina tankar till skrift! Men nu händer det så mycket och det börjar verkligen klia i mina fingrar så varför inte ge vika och börja skriva igen?

Nu har jag ju nästan glömt vart jag slutade sist.... Hm... Bäst vi kollar så vi vet var vi ska börja!

Ojojoj! Det är ju mer än år sen!

Well hell, let's go then! Ca. 1 ½ månad innan jag födde Elias så föll jag ju huvudstupa för en vän kan man väl kalla det och det var besvarade känslor så vi blev ett par fast det egentligen inte passade i tiden eftersom jag väntade Elias och hade fullt upp med att förbereda mig för att bli mamma men vi trivdes otroligt bra i varandras sällskap och det fick helt enkelt bära eller brista.

Han hade även en dotter som skulle fylla två år.

 

Även om all min tid och energi las på Elias när han föddes under dom omständigheter som han gjorde så höll vi faktiskt ihop även om det såklart var tufft.

Vi höll ihop ända till hösten 2011 och därefter var vi isär i ca. två månader och sen lyckades vi hitta tillbaka till varandra igen.

Vi insåg våra egna fel och brister och vad som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans och kort därefter så hittade vi ett gemensamt boende och åkte på en superhärlig semester till Turkiet! :)

Först så flyttade vi till en trea som var helt okej men väldigt kort därefter så fick vi en fyra i ett superfint område! En fyra på 105kvm med två stora uteplatser och helt fantastiska grannar!

 

Här bor vi nu och trivs så himla bra! DESSUTOM så fick vi ett annat härligt besked!

Jag fick ett plus på stickan och är nu gravid med vårt gemensamma barn som är beräknad om 6 veckor, den 6e april :)

Det har hänt otroligt mycket på ett år men det är precis så här vi vill ha det, vi har satts på prov väldigt många gånger under de tre åren som vi nu snart har hållt ihop (med undantag för dom 2 månaderna).

Så, det var en "liten" uppdatering för er!

Nu är det dags att återkomma till nutid.

 

Jag är alltså gravid nu i v. 33+6 och har haft en bra graviditet faktiskt, väldigt orolig men bra.

Med tanke på hur graviditeten med Elias slutade så har jag varit under stenhård bevakning ända sen vecka 9. Varannan vecka så har jag gått till barnmorskan för att kolla blodtrycket och eventuell protein/äggvita i urinen. Blev även inskriven hos specialistmödravården på KK här i Malmö och fick börja på en medicin som heter "Trombyl".

Det är en medicin som ska hålla blodtrycket nere och för att förhindra ev. blodproppar att bildas.

I v. 18 så fick vi reda på att vi väntade en liten pojke :)

I v. 24/25 så träffade jag min läkare på KK igen och då gjorde man ett blodflödesultraljud, man kollar då hur blodeflödet är i mina vener/artärer (?) in till livmodern och hur flödet är i navelsträngen till bebisen.

 

Tyvärr såg det inte jättebra ut då men det kan se lite haltaskigt ut då för att det är lite tidigt att få ett superbra resultat.

Jag gick dock därifrån med klumpen i magen och tårarna vällandes ner för mina kinder.

Det enda jag tänkte på var att "Nu händer det igen! Detta går inte denna gången heller!"

 

Efter ett par veckor så gjorde vi om det och då hade det förbättrats och motståndet i mina vener/artärer hade halverats, det var en sådan lättnad!

Vi var även på ett tillväxtultraljud samtidigt och då visade det sig att han låg +11% på sin kurva så det såg också jättebra ut! :)

Därefter har jag varit där på samma kontroller med två veckors mellanrum och han ligger runt 10-12% över medelkurvan och allt annat har också sett väldigt bra ut så vi är otroligt tacksamma!

 

Nu är det då bara 6 veckor kvar och jag är så otålig men samtidigt jättenervös! Jag vill så gärna genomgå en "normal" förlossning, vill verkligen inte göra ett kejsarsnitt men det kan man ju tyvärr inte garantera förrän det väl är dags.

Det känns också så skönt att jag har kommit så långt i graviditeten, nu är nästan allting färdigutvecklat hos honom och det kommer inte bli den lilla fågelunge som jag fick sist.

 

På tal om fågelungen så växer han så det knakar, det springer verkligen fram i utvecklingen och han har kommit ifatt sina kompisar, vilket också är en fantastisk lättnad!

Han är lite otydlig i sitt tal och aningen sen kanske men det går verkligen framåt på den biten.

Dock är det mycket förkortningar och påhittade ord men jag är hans personliga tolk, haha.

 

Min fina bonusdotter har också blivit jättestor och hon chockar en med hur mycket hon vet och kan, just nu är hon verkligen som en svamp!

Vill veta allting och frågar om allt och jag måste säga att jag älskar faktiskt och hitta på sätt att förklara för henne så att hon förstår, jag älskar verkligen och visa henne (och Elias) hur världen fungerar där ute.

 

Barn är verkligen underbara och jag älskar "våra" så mycket!

Det är en otroligt hedersfull uppgift man har fått!

Att få forma dom till att bli kärleksfulla, omtänksamma och ärliga människor, det är ett hedersuppdrag!

 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, just nu faktiskt....

Jag hoppas kunna upperätthålla en daglig uppdatering här...

Det är ju faktiskt roligt att blogga och att få berätta om ens fina familj!

 

Nu ska jag plocka upp min citron-son ur sängen och hoppas på att han är lite gladare nu när han har fått sova!

 

Puss och kram!

 

S....*