SofieTerezia -

3-årstrots

Här har det varit sjukstuga i en hel vecka!

Kräksjukan slog till riktigt aggressivt hos oss denna gången och var dessutom långvarig så detta är första dagen på dagis för barnen och jag ärligt talat njuter av att få en paus... Det har varit väldigt intensivt....

Elias har trätt in i en fas som jag antar är den härliga 3årstrotsen och det är inte nådigt heller.

Jag håller på att förlora förståndet, han bara skriker och gråter HELA TIDEN!

Ingenting lyckas bli rätt, hur man än försöker....

Igår kväll så bröt jag fullstädigt ihop... Jag hade haft en sådan fantastisk dag, mina vänner hade anordnat en jättefin babyshower och min pappa hade lagat vår bil.

Jag var hemifrån hela dagen och Elias hade varit jättelugn här hemma, hade inte haft ett enda utbrott men så fort jag kom hem så började det och då ville jag bara vända och gå ut genom dörren igen.

Jag som verkligen hade längtat hem och tänkte att det hade varit bra för Elias att vara ifrån mig lite så att alla spänningar kunde släppa men shi fick jag!

Jag kom hem rätt sent så det blev snabbt läggdags och då gick det fulltständigt utför, han blev arg för någonting (?) och kastade sig på hallmattan skrikandes och sparkandes.

Jag gick in på hans rum så länge och väntade på att han skulle lugna sig och komma in men det gjorde han inte.

Tillslut fick jag gå och hämta honom och nu så vändes sparkarna och slagen mot mig istället.

Jag blev arg på honom, la honom i sängen och förklarade att man slåss inte!

Ställde mig vid hans bokhylla och gav honom chansen att få lugna ner sig själv men hur länge jag än stod där så fortsatte ändå detta vredesutbrott.

Då försökte jag lägga mig bredvid honom och krama honom för att han skulle lugna sig men då riktades slagen och sparkarna mot mig igen.

Jag reste mig upp, tappade humöret och blev arg på honom igen (precis som att det skulle hjälpa!).

Mitt tålamod brast verkligen så jag fick gå ut från hans rum och stänga dörren.

Sen satte jag mig i vår säng och bara grät! Jag grät som ett litet barn och kände mig så uppgiven och förkrossad med en massa dåligt samvete.

Jag vet ju om att det inte hjälper att jag blir arg och galer på honom men ändå så blir det så och det får mig till att få så dåligt samvete!

Efter en stund gick jag in på hans rum igen och hoppades på att få krama om en lugn och prata med honom i lugn och ro.... Men shi fick jag igen, han hade somnat och då blev jag ännu mer ledsen!

Han hade ju skrikit säg själv till sömns...

Det värsta är att under denna perioden som detta har hållt på så har nattningarna varit min räddning för då vill han bara vara så nära han kan och det är precis som att han är ledsen för att hela dagen har varit full av bråk och att han skäms lite.

Då känner jag ändå att vi har kunnat lämna den jobbiga dagen bakom oss och kan bara kramas och gosa tills han somnar i min famn.

Detta har pågått i 2 veckor nu och jag känner att vi verkligen har provat ALLT!

Alla säger att man helt enkelt får härda ut men jag saknar ju min älskade solskenspojke!

Jag är dessutom höggravid och vill bara njuta av att ha den här sista tiden och förbereda oss som en familj på att vi blir en till....

Det känns verkligen hårt nu!

S....*

2013-03-04 @ 13:40:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Älskar man inte sina barn?!

Ja, ibland undrar jag faktiskt! Jag kommer ta upp två olika exempel i dett inlägget, ni behöver definitivt inte hålla med mig och mina åsikter men detta är ett ämne som berör mig.

Ex. 1

På Elias förskola så finns det ett syskonpar som också har två syskon på en annan närliggande förskola.

Varje gång föräldrarna kommer och både hämtar och lämnar barnen så kommer bilen farandes i rätt hög hastighet för den sortens gata.

Första gången jag såg detta så höll jag på att tappa hakan och var inte säker på att jag verkligen såg rätt, men i alla fall...

Alla fyra barnen som är mellan 2-5 år gamla far runt helt fritt i bilen, alltså varken bälten eller bilstolar.

Jag hoppades på att detta var en engångssak och att det låg en "logisk" förklaring bakom det hela...

Tyvärr är inte fallet så! Denna familjen hämtar och lämnar på samma tider som jag och varenda gång så blir jag helt gråtfärdig!

Är inte dessa människor rädda om sina barn?!

Älskar dom inte sitt eget kött och blod?!

Krockar dom så kommer deras barnflyga rakt fram i vindrutan och ha väldigt liten chans att klara sig.

Nä, detta är verkligen barnmisshandel!

Vet någon vad man kan göra för dessa barn?

Ex. 2 Jag och M var på Biltema på Svågertorp häromdagen och parkerade samtidigt som ett annat par.

När vi hoppar ut ser jag hur dom stirrar in i bilen bredvid deras och frågar oss om vi hade en aning om vem det var som hade parkerat där...

Vi svarar att det visste vi inte, vi hade kommit precis innan dom själva.

"Nähä, för där sitter ett litet barn helt själv där inne"

"Va, vad säger du?!" slänger jag ur mig och går fram och kollar, mycket riktigt så sitter där en 6(?) månadersbebis ensam där bak i bilen, fullt vaken...

Det andra paret bestämde sig för att gå in i butiken och säga till och vi går också in efter en liten stund.

De andra står och väntar vid ingången och vi fortsätter in i affären.

Nu kommer det säkert komma en massa olika synpunkter på detta men så här ser jag det:

*Det är en jättestor parkering och en bra bit ifrån butikens ingång

*Fanns ingen möjlighet att se bilen inifrån butiken

*Det var ett väldigt litet barn

*Vad som helst hade kunnat hända

Jag ska erkänna att Elias sitter kvar i bilen medan jag är inne och lämnar Savanna på dagis men han är också snart 3 år, det är en väldigt liten parkering och jag kan ha koll på bilen.

Men jag hade ALDRIG lämnat någon av dom för att gå in och handla t.ex, även om det bara hade varit 1 liter mjölk.

Vissa av er kanske anser mig vara hönsig men som sagt, så här känner jag. Dela gärna med er utav era tankar kring det hela. S....*

2013-02-25 @ 10:45:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

New beginnings!

Nu är det snart ett år sen jag skrev här, har verkligen inte haft någon som helst lust att klutta ner mina tankar till skrift! Men nu händer det så mycket och det börjar verkligen klia i mina fingrar så varför inte ge vika och börja skriva igen?

Nu har jag ju nästan glömt vart jag slutade sist.... Hm... Bäst vi kollar så vi vet var vi ska börja!

Ojojoj! Det är ju mer än år sen!

Well hell, let's go then! Ca. 1 ½ månad innan jag födde Elias så föll jag ju huvudstupa för en vän kan man väl kalla det och det var besvarade känslor så vi blev ett par fast det egentligen inte passade i tiden eftersom jag väntade Elias och hade fullt upp med att förbereda mig för att bli mamma men vi trivdes otroligt bra i varandras sällskap och det fick helt enkelt bära eller brista.

Han hade även en dotter som skulle fylla två år.

Även om all min tid och energi las på Elias när han föddes under dom omständigheter som han gjorde så höll vi faktiskt ihop även om det såklart var tufft.

Vi höll ihop ända till hösten 2011 och därefter var vi isär i ca. två månader och sen lyckades vi hitta tillbaka till varandra igen.

Vi insåg våra egna fel och brister och vad som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans och kort därefter så hittade vi ett gemensamt boende och åkte på en superhärlig semester till Turkiet! :)

Först så flyttade vi till en trea som var helt okej men väldigt kort därefter så fick vi en fyra i ett superfint område! En fyra på 105kvm med två stora uteplatser och helt fantastiska grannar!

Här bor vi nu och trivs så himla bra! DESSUTOM så fick vi ett annat härligt besked!

Jag fick ett plus på stickan och är nu gravid med vårt gemensamma barn som är beräknad om 6 veckor, den 6e april :)

Det har hänt otroligt mycket på ett år men det är precis så här vi vill ha det, vi har satts på prov väldigt många gånger under de tre åren som vi nu snart har hållt ihop (med undantag för dom 2 månaderna).

Så, det var en "liten" uppdatering för er!

Nu är det dags att återkomma till nutid.

Jag är alltså gravid nu i v. 33+6 och har haft en bra graviditet faktiskt, väldigt orolig men bra.

Med tanke på hur graviditeten med Elias slutade så har jag varit under stenhård bevakning ända sen vecka 9. Varannan vecka så har jag gått till barnmorskan för att kolla blodtrycket och eventuell protein/äggvita i urinen. Blev även inskriven hos specialistmödravården på KK här i Malmö och fick börja på en medicin som heter "Trombyl".

Det är en medicin som ska hålla blodtrycket nere och för att förhindra ev. blodproppar att bildas.

I v. 18 så fick vi reda på att vi väntade en liten pojke :)

I v. 24/25 så träffade jag min läkare på KK igen och då gjorde man ett blodflödesultraljud, man kollar då hur blodeflödet är i mina vener/artärer (?) in till livmodern och hur flödet är i navelsträngen till bebisen.

Tyvärr såg det inte jättebra ut då men det kan se lite haltaskigt ut då för att det är lite tidigt att få ett superbra resultat.

Jag gick dock därifrån med klumpen i magen och tårarna vällandes ner för mina kinder.

Det enda jag tänkte på var att "Nu händer det igen! Detta går inte denna gången heller!"

Efter ett par veckor så gjorde vi om det och då hade det förbättrats och motståndet i mina vener/artärer hade halverats, det var en sådan lättnad!

Vi var även på ett tillväxtultraljud samtidigt och då visade det sig att han låg +11% på sin kurva så det såg också jättebra ut! :)

Därefter har jag varit där på samma kontroller med två veckors mellanrum och han ligger runt 10-12% över medelkurvan och allt annat har också sett väldigt bra ut så vi är otroligt tacksamma!

Nu är det då bara 6 veckor kvar och jag är så otålig men samtidigt jättenervös! Jag vill så gärna genomgå en "normal" förlossning, vill verkligen inte göra ett kejsarsnitt men det kan man ju tyvärr inte garantera förrän det väl är dags.

Det känns också så skönt att jag har kommit så långt i graviditeten, nu är nästan allting färdigutvecklat hos honom och det kommer inte bli den lilla fågelunge som jag fick sist.

På tal om fågelungen så växer han så det knakar, det springer verkligen fram i utvecklingen och han har kommit ifatt sina kompisar, vilket också är en fantastisk lättnad!

Han är lite otydlig i sitt tal och aningen sen kanske men det går verkligen framåt på den biten.

Dock är det mycket förkortningar och påhittade ord men jag är hans personliga tolk, haha.

Min fina bonusdotter har också blivit jättestor och hon chockar en med hur mycket hon vet och kan, just nu är hon verkligen som en svamp!

Vill veta allting och frågar om allt och jag måste säga att jag älskar faktiskt och hitta på sätt att förklara för henne så att hon förstår, jag älskar verkligen och visa henne (och Elias) hur världen fungerar där ute.

Barn är verkligen underbara och jag älskar "våra" så mycket!

Det är en otroligt hedersfull uppgift man har fått!

Att få forma dom till att bli kärleksfulla, omtänksamma och ärliga människor, det är ett hedersuppdrag!

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer, just nu faktiskt....

Jag hoppas kunna upperätthålla en daglig uppdatering här...

Det är ju faktiskt roligt att blogga och att få berätta om ens fina familj!

Nu ska jag plocka upp min citron-son ur sängen och hoppas på att han är lite gladare nu när han har fått sova!

Puss och kram!

S....*

2013-02-23 @ 15:58:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Some days...

... Är bara så satans tunga!
Jag känner mig nere och förvirrad.
Jag saknar att vara hemma med min lilla Elias som plötsligt har blivit stora Elias...
Insåg idag att om 2 och en halv månad så fyller han 2 år!
Förstår ni?! 2 år!

Det skrämmer mig att tiden bara försvinner iväg på det sättet, han har blivit så självständig och känner mig inte lika behövd längre :P
Även om jag är superstolt över hur fantastiskt duktig han är så blir jag ändå så ledsen... Min lille bebis har blivit en "stor" pojke <3

Det har börjat bli tomt om kvällarna när han har gått och lagt sig.
Speciellt idag när han ville gå och lägga sig redan kl. 18... Självmant!

Jag hade velat ha sällskap vissa dagar och vissa dagar, bara få lov att vara ifred.
Inga krav, inga skyldigheter utan bara casual.
När jag känner för det :)
Det hade vatt skönt just nu...

Nu ska jag kramas med min lilla doggie dog som snarkar bredvid mig.
Godnatt!

S....*

2012-01-26 @ 22:50:30 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ingen tid till att andas

Är det egentligen konstigt att jag inte når fram till mina känslor?
När ska jag ha tiden till att bearbeta allting?
Har jobbat 8-10 timmar varje vardag sen efter julhelgen....
Jag får knappt någon tid med min prins och sen är det hemmet som ska hållas i hyfsad ordning.

Jag hade behövt stortjuta ordentligt...
Det hade känts så mycket bättre!

Jag grät när jag förlorade min älskade Baby, den 29 december 2011...
Men efter det så har jag inte kunnat gråta mer.
Även om saknaden efter henne gör så satans ont så kan jag inte riktigt känna det, förutom i hjärtat...
För det pumpande lokomotivet värker dagarna i ända...
Stackars den som är i närheten utav mig den dagen som korken väljer att släppa!
Jag lär visa mitt förstörda inre 10 gånger om.

Det är egentligen aningen tragiskt att man är så beroende av jobb och pengar att man måste skjuta resten åt sidan för ett tag.
Jag hatar att knappt kunnat hämta Elias på dagis de senaste 3 veckorna.
Dom dagarna jag slutar senast 17 är dom bästa på hela veckan!
När jag själv kan få mötas av en solskensunge som rusar genom avdelningen för att ge en världens största kram!

Istället så har det flesta dagar sett ut som så att man har fått hämta honom hos min mamma eller syster och att man är därifrån tidigast 19...
När man väl är hemma så är det ju dags för sängen..
Det är vid sådana tillfällen som jag egentligen gråter, men just nu så kommer det ingenting.

Detta leder också till hemska nätter där man ligger sömnlös fast attan är så trött att man inte kommer ihåg vad man heter...
Visserligen så kan jag glömma bort det ändå.

Ikväll känner jag mig dock väldigt nannig och hoppas på att jag kan få somna utan problem.

Så godnatt alla mina kära läsare!

S....*

2012-01-17 @ 21:59:58 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Closed

Jag känner mig så instängd och kvävd i mig själv!
Det känns som att jag inte kommer fram till varken hjärta, ord eller tårar...
Egentligen är jag inte en person som håller inne känslor... Jag har alltid varit väldigt tydlig med vad jag känner och vem jag känner det för.
Har jag varit ledsen så har jag stortjutit, har jag vatt glad så hat jag haft ett leende upp till öronen och har jag varit arg så har det sprutat eld ur öronen på mig!
Men nu är det bara... Ingenting... Det började med att jag bara visade mina känslor för mina nära och kära men bitvis så har det blivit färre och färre människor som jag har öppnat mig känslomässigt för...
Därefter ledde det till att jag tog itu med det när jag hade ensamtid på kvällarna.
Men nu! Nu kommer där inget alls, när jag känner att jag kan låta tårarna komma så tar det bara stopp!
Jag känner mig så proppfull!
Alla känslor står högt upp i halsen på mig och gör mig illamående!
Jag vill ställa mig i ett rum med massvis med ömtåliga saker och bara kasta allting i väggar och tak...

Jag måste få utlopp för allt detta men kan inte hitta proppen till detta överfulla badkar som dränker mig.
Gud vilken ångest detta ger mig.
Fan!

Det är tur att jag har Elias som ger mig lyckorus, inget är bättre eller finare än mammas älskade goding! <3

S....*

2012-01-09 @ 23:07:42 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Goda ting kommer i tre...

Det verkar dock som att onda ting kommer hur många som helst åt gången...
Varför är det så att svåra saker i våra liv händer på en och samma gång?
Olyckan kommer aldrig ensam, det är väl så man säger?

Ni vet dom morgnar som börjar helt på fel håll, väckarklockan ringer inte, barnen vill inte gå upp, mjölken är slut, du spiller på dina rena kläder och bilen startar inte... Sen bara fortsätter dagen på samma sätt och man frågar sig vem man har gjort förbannad egentligen...
Dom dagarna känner man sig bara så slut!

Men! Hellre en sån dag i veckan än allt annat som kan ske på en och samma gång i livet.
Svåra seperationer, nära och kära som är sjuka, förlorad vänskap, stora svek och djupa sår som ska rivas i...

Jag försöker verkligen tänka på att allt händer för en anledning men samtidigt så undrar jag alltid varför man ibland ska behöva utsättas för så svåra prövningar när man redan har en mörk nyans runt om en.

Det som inte dödar, det härdar?

Jag antar att livet helt enkelt är uppbyggt på detta sättet och att efter vi har haft en väldigt lång och svår period så får vi vår lycka.
Kämpar man så lönar det sig.

Skickar ut positiv styrka till er alla där ute!
Alla ni som har en sån här period nu, sätt er ner, stäng ögonen och ta ett par djupa andetag.
Kram!

S....*

2012-01-09 @ 13:00:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

The one and only or nothing at all.

Efter en givande diskussion med en väldigt nära vän så fick det mig till att fundera på detta... Varför ska man nöja sig med att vara det näst bästa, ett substitut eller en andrahandsvara? Vilken del av ens hjärna påstår att detta är okej? Ingen borde vara nöjd förrän man är nummer ett! Man ska aldrig känna att man är värd mindre än det... På något sätt! Då kommer ju frågan till varför vi fortfarande känner så här... För jag tror att alla håller med mig om detta. Men varför finns det då så många som begår samma "misstag" gång på gång. Jag kan garantera att vi ALLA någon gång har varit där på ett eller ett annat sätt, män som kvinnor. Är det för att vårt självförtroende sviker oss när vi behöver det som mest? Finns det någon som en gång har sagt till oss att vi inte är värda det allra bästa? Självklart har man varit arg på någon ibland och ansett att personen i fråga inte är värd fina saker eller människor. Dock har jag nog aldrig kläckt ur mig det till någon som är en person oerhört nära hjärtat (så vitt jag vet!). För jag tycker att dom människor vi håller nära är några som litar på vårt omdöme och tror mer eller mindre på vad vi säger till dom! Har vi då sagt detta till en bästa vän eller ett syskon så tror jag att det har sårat 1000 gånger värre än om det hade varit en bekant eller ens väns vän... Frågan är varför vi i så fall varför somliga ändå gör det? Är folk så sega i kolan att man inte riktigt förstår hur mycket skada ens ord kan göra? Visst, ingen av oss är oskyldiga... Alla har vi sårat någon djupt någon gång, I'm sure of it! Men nu vill jag vända mig tillbaka till er som jag började inlägget till.... Stå aldrig och vänta på att du ska bli nummer ett! Ge allt och försök ta dig upp på piedestalen eller så vänder du bara ryggen åt den människa som inte anser sig att vara stark nog att bära upp dig till skyarna. Nä... Alla ni fina människor där ute som bär på tunga guldhjärtan, nöj er aldrig med en andraplats. S....*

2011-12-27 @ 22:17:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Djävularnas återkomst! Bam, pam, paaaam

Dom smyger sig på oss när vi minst anar det.
Attackerar oss från ingenstans och lämnar oss åt vårt öde!
Barnen är deras största offer och efteråt går dom via barnen för att attackera oss vuxna!
Ungarna blir deras budbärare!

Dom förvandlar oss till slemmiga och sega zombies som inte orkar lämna sängen!
Vi använder alla vapen vi kan komma åt men ändå är det ALLTID någon sate som klarar sig och fortsätter föröka sig!

Precis! Det är ju bacillerna jag pratar om!
Förkylningar, feber, hosta, snor och slem!
Hur vi än försöker så lyckas vi aldrig komma ifrån det...

Elias ligger helt utslagen i min säng.
Han har vaknat ungefär varannan timme och varit jätteorolig i en sorts dvala mellan att vara vaken och sova.
Han brukar egentligen aldrig få sova i min säng men när han är så här krasslig så är det lättare att han får somna hos mig.
Snart ska jag lägga över honom i sin egen säng... Annars lär jag inte få sova en sekund!
Kan verkligen inte sova med barn i sängen, jag blir galen!
Visst kan det vara mysigt men nä...
Jag kan helt enkelt inte få ro med ett par fötter i ryggen eller i huvudet.
Visserligen så delade vi säng de första månaderna efter att han fick komma hem men då låg han också stilla och bara gosade :)

Nä vi får väl googla huskurer och lägga ihop alla till en dunderlibrak-medicin! :)

Goodnight everybody, allihopa!
Peace out, scout!

S....*

2011-12-22 @ 00:08:37 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Like a tape

Ett, tu, tre så bara gråter jag i kvällsmörkret!
Jag kan inte hindra alla tårar och ångestkänslor som bara väller fram...
Min hjärna kan inte få kontakt med min kropp fast jag egentligen bara vill springa in och se att han fortfarande andas.
Ja... Jag är sååå rädd att förlora honom! Jag har fortfarande samma ångest och panik över att hitta honom livlös i sin säng!
Jag vet att detta kanske är aningen skrämmande för vissa av er att läsa men samtidigt så vet jag att det finns många av er där ute som förstår precis vad jag pratar om.
Inte bara ni neonatalföräldrar men ni förstår nog den exakta känslan som jag försöker beskriva.

Dessutom så har jag försökt bearbeta allting efter 1 1/2 år och inser även hur illa ute jag själv var.
Det är också en oerhört läskig tanke!
Jag förstod aldrig då, hur sjuk JAG egentligen var... Min kropp var på en hårfin gräns av att helt lägga av.
Som läkarna sa till mig när jag kom in... "Det var redan försent igår..."

Jag och Elias hade verkligen en ängel som såg ner på oss!
Jag önskar alltid att samma ängel vakar över alla er andra som har fått en tuff start i livet.
Det finns även dom barn som blir till änglarna istället... Har sett den sidan också, tyvärr!
Dock gav det mig en mycket mer realistisk syn på livet....

Nu blev detta ett väldigt sorgligt inlägg men jag fångades av ångesten och var bara tvungen att ventilera.

Puss och kram på alla vackra barn där ute i världen, kom ihåg att ni är det vackraste vi föräldrar har skapat och det mest värdefulla vi någonsin kommer att få ha.

S....*

2011-12-21 @ 00:12:35 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Tiden...

Ibland är det helt absurt hur fort tiden flyger förbi och hur fort våra barn växer upp...
När Elias var nyfödd och låg där i sin kuvös så brukade jag tänka - "herregud, denna lilla fågelunge kommer aldrig att bli stor"

Även fast han växte så var det en tanke som hela tiden virvlade i huvudet.
Sen på hans 1 årsdag så insåg jag ju att hoppsan, han började bli stor kille nu!

Elias har varit väldigt snabb med att röra på sig och krypa.
Han stod upp väldigt fort också och började gå runt möblerna.
Jag var helt säker på att han skulle gå innan han började på dagis för då var han redan så långt fram... Sen tänkte jag att han går när han hade börjat på dagis men han vågade inte.
Så började bli lite orolig eftersom han var den enda på dagis som inte gick...

Fram tills i lördags så var jag lite orolig men ett, tu, tre så tog han två steg mot sin mamma!
På dagis berättade dom igår att han hade tagit tre steg där också och när vi kom hem så lekte han i sitt rum och då gick han två steg till helt omedvetet! :D

Jag var så rädd att jag skulle missa dom första stegen när han hade börjat på dagis men icke!
Jag är så glad! Han har verkligen utvecklats något enormt!
Han babblar på jättemycket även om det inte är någonting man kan förstå så bara strömmar det ut!

Att sitta på golvet med en leksak har också varit svårt för Elias men nu sitter han ner självmant och pillar på sina leksaker.

Jag är så fruktansvärt stolt över min älskade lille kille!
Nu sitter jag och funderar på hur fort allting går... Han är verkligen fantastisk, mitt lilla mirakel!
Det fanns många dagar som jag trodde att denna tiden aldrig skulle komma...

Nu ser jag fram emot ordentligt spring här hemma och massa nya bus!

Min älskling har börjat gå, wow!

S....*

2011-10-19 @ 09:21:21 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

The world on my shoulders...

Ja, mina kära läsare... Om jag bara visste vart jag skulle börja...

Nu har jag gått i skolan i tre månader och har verkligen förvånat mig själv om vilken potential jag egentligen har!
Jag har fått jättebra omdömen och kritik för mina arbeten och prov.
MEN! mina betyg dras ner pga min frånvaro...

Som ni säkert förstått så är Elias ett oerhört känsligt barn, hans immunförsvar är kraftigt nedsatt och bara en vanlig förkylning drabbar honom 10 gånger värre än ett "vanligt" barn.
Ni får gärna tro att jag överdriver eller är en hönsmamma!
Jag önskar hellre att det varit så än vad sanningen egentligen är.

Alla som har små barn vet ju hur mycket förkylningar m.m som barnen drar på sig på dagis, speciellt i början,
Detta har ju såklart även drabbat Elias.
Men som sagt, 10 gånger värre...

Det är helt absurt hur mycket jag har fått varit hemma med kräkningar, jättehög feber, allvarlig hosta och andningssvårigheter!
Jag är så matt nu att jag ser stjärnor överallt!

Ex. För två veckor sen var Elias sjuk från mån-lör...
Förra veckan gick jag sedan i skolan mån, tis och sen under natten insjuknade han rejält igen!

All motivation och alla mina planer har bara flugit ut genom fönstret...
Jag är faktiskt jätteledsen och känner mig så uppgiven.
Jag har verkligen kämpat hårt i skolan som också har bevisats med lärarnas ord, men sen så dras det ner pga min frånvaro som jag inte kan göra ett piss åt!

Jag har även en väldigt sjuk hund som jag inte vet hur hennes framtid ser ut...
Hon har blivit väldigt dålig, väldigt fort...

Frågan är hur man tar sig upp ur en håla som bara blir djupare och djupare?
Jag vill inte känna så här längre!
Jag vill bara ruska om mig själv och injicera massor av energi och motivation i kroppen!
Jag tror att jag behöver slå mig själv med en stekpanna men inte ens det kan jag finna ro till...

My lord, I'm a tired bitch in the rain!

Let's sleep on it!

S....*

2011-10-17 @ 21:56:33 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Mot Sherwoodskogen! (a.k.a Stockholm)

Nu sitter jag och min pärla på väg till Estocolmo för en helt fantastisk kväll!
Det ska bli Ung Mamma-gala och utgång i den stora staden :)

Det är så himla skönt att få komma iväg med bara Nathali! Vi har alltid hängt i hop sen i tvåan på gymnasiet och funnits där för varandra under bådas svåra perioder.
Vi är verkligen likasinnade fast vi ändå är så olika.
Men det som tyvärr är jobbigt är att vi bor så långt ifrån varandra.

Hon i trelleborg och jag i malmö...
Visst det tar en halvtimme/ 20 minuter att köra emellan men man ska ha den körtiden också.
Den ska man hitta bland allt vardags-tjohej! Skola, jobb, dagis, middagar... Ja allt!

Jag tar verkligen vara på de gånger vi får ha en dag/kväll och ännu mer när det är en helg!
Att ha sin bästa vän så långt bort är f*n inte kul!
Jag är i alla fall glad att vi kan prata med varandra, alltid!
Även om det har gått två veckor utan ett enda sms eller samtal mellan varandra.
Fast jag antar att det är så när det är en RIKTIG vän man har.

Well, well... Enough med känslosnack nu! :P

Nu har vi ca. 2 timmar kvar tills vi är framme och jag har inte hunnit bli jätte-exalterad än.
Är fortfarande lite nervös att någonting ska gå fel eller att Elias ska bli sjuk igen nu när jag är borta.

Jag vill ju så gärna att detta ska bli en sån fantastisk kväll och att jag ska få ha riktigt roligt när jag väl är barnledig! :)

Men som sagt det blir vad man gör det till och jag brukar alltid ha otroligt roligt med min Natti :)

Nu ska jag försöka tagga mig själv lite, så jag kommer i stämning! :)
Talk to you later, lägger upp en bild sen på våra outfits! :)

S....*

2011-08-27 @ 10:25:25 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Relax

Då var den första skoldagen avklarad och det känns faktiskt rätt så bra måste jag säga :)
Elias vecka på dagis har också gått jättebra, dom är så glada för honom!

Just nu sitter jag hos min lilla mamma, Elias ska nämligen sova hos henne i natt för jag ska ta med mig min kära Nathali och åka på hundutställning som vi kombinerar med att bo på spa :)

Ska bli så skönt att ha lite relaxing efter en rätt stressig vecka! :)

Det blir inte mycket längre inlägg för idag för nu ska jag ut och packa in i bilen så att vi kommer iväg i hyfsad tid.

Hade Spade
Trevlig Helg!

S....*

2011-08-12 @ 13:43:23 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Seperationsångest, BIG TIME!

Usch nä!
Nu gillar jag inte det här med dagis längre... Jag blir helt förstörd när dom tar honom och jag ska gå!
Jag vill inte behöva lämna honom om dagarna! Det känns för jävligt rent ut sagt! Orättvist!
Men jag försöker få saker gjort under tiden så jag håller mig sysselsatt tills jag kastar mig in på dagis och kastar upp honom i famnen!

Ja... Så är livet helt enkelt! Han måste ju gå på dagis för sin egen skull och för att jag ska kunna gå i skolan.
Nu hade jag tänkt lägga upp lite bilder från Öland som uppiggning! :D

S....*

2011-08-09 @ 11:49:48 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Herrejisses!

... Vad jag har blivit kass på att blogga!
Jag måste verkligen bättra mig... Jag tycker ju det är jätteroligt!
Men vi får väl ta det för vad det är! :)

Nu har Elias första dagisvecka genomförts och det har gått så fantastiskt bra!
Han bryr sig inte ett smack att jag går och han har så himla roligt!
Jag är så glad! :)
Dock samtidigt lite ledsen, min lille kille har plötsligt blivit så stor och utvecklats jättemycket på bara denna veckan!
Mama's little Boo-Boo ♥

Ooh! Vet ni vad?!
Jag och min Nathali ska åka till Ung Mamma-galan nu i augusti!
Det ska bli så himla roligt!
Jag känner verkligen att jag behöver få komma i väg ordentligt.
Vi ska först vara på galan sen är det utgång i våra kära huvudstad, jippie! :D

Måste köpa någon riktigt snygg klänning att ha på mig, kosta vad den kosta vill! (skämt åsido)
Nu är Catrine här och jag ska ta och umgås med henne nu :)

HajPaj på er!

S....*

2011-08-05 @ 14:28:27 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Summertime

Hej på er igen!
Har haft en väldigt lång paus från bloggandet, mycket eftersom det inte finns en app till Iphone!
Sitter nästan aldrig vid datorn längre, har dessutom aldrig tid känner jag.

Nu kommer dock mycket förändras! Elias börjar dagis på måndag och jag börjar skolan om två veckor.
Mitt hjärta går i sönder utav tanken att jag inte ska få vara hemma med Elias om dagarna längre... Jag klarar mig inte utan min lille kille som visserligen hipp som happ blivit STORA killen! Dock inte till växten!
Han är fortfarande pytteliten :P

Samtidigt som jag gråter av tanken på att augusti snart är här så är jag så himla excalterad(?) över att få börja skolan igen! Äntligen ska jag få hitta tillbaka till mig själv och få lägga några timmars fokus på Sofie!

Japp, blandade känslor får man ju säga men jag får hitta det positiva i det negativa helt enkelt.

Annars så har dom senaste månaderna faktiskt varit jättemysiga! Har lagt ner mycket tid på mitt hem och börjar känna att det är hemma och att jag verkligen börjar trivas.

Sen har vi varit iväg väldigt mycket också! Vi har varit på hundutställningar i Hässleholm, Vänersborg, Borås och Tvååker och det känns som att man börjar komma framåt med hunderiet nu igen också.
Härligt!

Igår kom vi också hem från en mini-semester på Öland! Det var vår lilla familj och en annan familj som vi umgås med ofta som åkte dit.
4 vuxna och tre barn.

Vi spenderade två dagar på Ölands djurpark och bodde på Möllstorps camping som låg ett stenkast därifrån.
Jag måste säga att det var jättemysigt!
Okej, andra dagen så regnade en hel del ocxh vi fick aldrig badat men allting fungerade jättebra och kändes som att man kom varandra mycket närmre! :)

Idag har Elias sjukgymnast varit här och tittat på honom och hon var MYCKET nöjd med hur det har gått med hans utveckling och kunde nästan säga till 100% att han inte kommer få några svårigheter gällande hans motorik.
Puh! Det var en stor lättnad!

Just det! Elias fick även ligga inne två dagar på sjukhus under midsommarhelgen då han fick en ordentlig luftrörsinfektion, så vi åkte in på akuten kl. halv 5 på morgonen.
Som tur var så fick han hjälp snabbt och tillfrisknade hyfsat snabbt.

Så de senaste månaderna har det hänt en hel del! Full rulle!

Oh! Ja just det! En sak till ju, vi har införskaffat oss vår första bil!
En fin mörkgrön Volvo V40 :D
Så skönt det är!

Nä nu måste jag fortsätta här hemma medan min älskade lille kille nannar.
Ska försöka ladda upp bilder från öland sen!

Hejdå mina trogna läsare!

S....*

2011-07-29 @ 15:27:44 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Missed me?

Ja precis som jag sa så visste jag att det skulle ta lång tid innan nästa inlägg :)

Jaha vad ska vi prata om idag?
Det är ju ett jäkla snack om det här med jordens undergång!
Enligt en gammal man i USA så ska jorden gå under på lördag, 21/5 vid 18-tiden på kvällen.
Samma man som förutspådde att jorden skulle gå under 1994...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13049579.ab

Men där ser vi ju att det var tydligen helt fel...
Fast ändå kan jag inte släppa det!

Visst, jag är inte troende kristen men samtidigt så har jag en viss tro till det s.k övernaturliga.
Jag vill liksom inte säga varken ja eller nej...

Men tillbaka till ämnet!
Jag måste erkänna att jag faktiskt blir lite nervös, fast att jag inte riktigt tror på det... Låter kanske knasigt...
Om vi säger att jorden SKULLE gå under, vad händer då?

Ja menar, vad händer med min älskade Elias?
Det är nog det som gör mig lite nervig på tanken om att något skulle hända en dag...
Nä, jorden får inte gå under riktigt än tycker jag, minst 100år!

Sen är det en annan nyhet som har virvlat omkring rätt mycket och som gör mig helt förkrossad!

http://www.expressen.se/1.2440741

Fyfan vad hemskt! Personalen får inte göra någonting heller!
Det är för jävligt!
Jag är absolut emot fri abort men jag tycker gränsen borde sänkas ordentligt!
Man får lov att göra abort till v.18
MEN med tillstånd från Socialstyrelsen får du göra abort ända till v. 22!

Elias föddes i v. 24...

Detta är helt sjukt! Bara v. 18 tycker jag är alldeles för mycket.
Det är då man gör sitt första ultraljud!
Jag kanske låter jättehemsk och det är ju kanske inte alla som märker av en graviditet i tidigt skedde men nej!
Jag kan inte vara för detta!
Det måste verkligen göras någonting och det är NU!

Jag tycker gränsen borde sättas mellan v.12-14
Usch! Fy fan vad det vrider sig i magen på mig!!!

Jag hade aldrig kunnat se det och inte göra någonting.
Man måste ju bli psykiskt sjuk efter att sett någonting sådant!
NÄ TACK!

KÄRA SOCIALSTYRELSEN! SÄTT ETT STOPP FÖR DETTA!

Ja nu fick jag kräka av mig lite men det behövdes, har ingen man här ikväll som jag kan babbla sår i öronen på...

Men vad tycker ni om allt detta? Lämna gärna en kommentar om vad ni tycker!
Är jag för drastisk?

Nä nu måste jag ta ut hundarna för en kvälls-kiss!

Ha de, spade!

S....*

2011-05-19 @ 22:10:29 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Guldkorn, remoulade och skinka

Ja! Herregud vad det är gott! Det är min nya "fetisch" :D
Alltså guldkornsbröd, remoulade och skinka! MUMMA!'

Det började med att jag inte hade någonting i kylskåpet, endast barnmat, sylt, bröd, remoulade och skinka...
Jaha, inget smör och skinkan behövdes ätas upp.
Så jag provade helt enkelt och var det äckligt fick jag äta fort MEN sen var det ju skitgott!
Nu är det min älskade frukost varje morgon :)
Ett stort glas o'boy får vi ju inte glömma!

Idag ska vi hem till mamma för att bada Benz (en av våra hanar) eftersom vi ska till danmark imorgon på hundutställning.
Eller ja, JAG ska dit mamma och Elias ska vara hemma och leka så jag ska iväg med två andra cavalieruppfödare :)

Ska bli riktigt härligt faktiskt, eftersom det bara är över dagen så ska det bli lite skönt att få egentid :)
Dessutom hade inte Elias uppskattat att behöva sitta och vänta hela dagen.
Han vill så gärna krypa runt och härja så då är det bättre han rastar sin lilla mormor :)

Nä nu måste vi packa, duscha och klä på oss :)

S....*

2011-05-06 @ 10:55:40 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

NU går det inte längre!

Elias har ju kunnat resa sig ett tag nu men bara på låga saker och då har det väl varit rätt okej.... Men nä!
Nu kan han resa sig i princip var dom helst och försöker sedan klättra upp på borden eller i sängen.
Visst är han jätteduktig men han ramlar ju och slår sig som titt och tätt hela tiden!
Jag blir så nervös så fort hans händer dyker upp vid bordskanten!

Igår slog han säg säkert 10 gånger! Hur ofta kan dom slå sig egentligen?
Han kommer fan få en hjärnskakning eller nått och hans mor en hjärtattack!
Hur mycket kan dom slå sig egentligen?
Såklart beror det ju på hur hårt men ändå.... Grubbel grubbel!

Tur för honom att han är så fantastisk! ;)
Mamma hjärte-lull! ♥

S....*