1 år sedan....
Jag har blivit testad till det maximala på alla plan men jag har lyckats ta mig genom det i ett stycke...
Hel vill jag inte kalla mig, har fått mer ärr på ett år än alla mina snart 20 år.
Men jag har även fått uppleva en fantastisk lycka! En kärlek som jag inte trodde fanns.
Jag har ett band mellan mor och barn som är det vackraste som finns.
För ett år sen förändrades hela mitt liv!
Den 22 november 2009 fick jag reda på att jag väntade Elias.
Jag gjorde testet hemma, hade misstänkt i ca. två veckor att jag var gravid men samtidigt trodde jag ändå inte att det faktiskt kunde vara så.
Ni tjejer som har haft "pregnancy-scares" vet vad jag pratar om! Man oroar sig, mensen e lite sen och man gör ett test för att vara säker.
Under tiden så går tankarna fram och tillbaka "shit, jag kan vara gravid" and so on.
Men sen ser man det negativa resultatet på stickan och fortsätter som att oron aldrig funnits där.
Precis så var det denna gången också, jag oroade mig men innerst inne trodde jag att jag bara inbillade mig igen.
Men shi fick jag!!!
Pang Boom! Där var det, svart på vitt... Det var ett klart och tydligt streck, ingen tvekan om saken!
Jag fick en sån chock! Jag dubbelkollade testet och jämförde med infobladet men det var rätt...
Jag var gravid!
Och mindre än 24 timmar innan hade jag gått ifrån ett förhållande som var så skadat att det näst intill blivit sjukt.
Jaha vad gjorde man då? Joo, jag grät! jag grät något okontrollerat och gick ut till mamma och hon kramade mig hårt och sa att allt skulle bli bra.
Bara för att göra det klart så att jag inte får en massa påhopp!
Jag grät inte för att jag inte ville ha barnet utan för att allt hade kommit till den punkten att jag inte kunde se en ände på allt!
Allt kom vid HELT fel tillfälle!
MEN sen när chocken fick lägga sig i lugn och ro och jag fick tid att tänka för mig själv så insåg jag ju att jag var glad, ja överlycklig!
En liten bebis i min mage, MIN bebis!!!
Jag ville inte vänta, jag ville att det skulle gå fort, att hela världen skulle få veta att det vackraste på jorden låg i min mage!
Dom första två månaderna var riktigt jobbiga, jag mådde illa och hade mycket problem med pappan men en dag bestämde jag mig för att lägga allt det som fick mig till att må dåligt bakom mig och bara koncentrera mig på mig och bebis!
Jag blev plötsligt stark på ett sätt jag inte varit förut, jag fotograferade min mage varje vecka.
Jag fann kärleken igen och den är nu starkare än någonsin.
Jag fick min underbara son! Dock under väldigt jobbiga omständigheter men vi tog oss genom det också.
Nu står vi här ett år senare med så fruktansvärt många fantastiska människor runt omkring oss!
Jag står nu här starkare och otroligt tacksam för livet och vad det har att ge!
Jag har blivit sårad, byggt upp mig själv igen, funnit glädjen och meningen med saker och ting, hittat en sann kärlek och får uppleva moderskärlek till den mest fantastiska och underbara lilla killen i hela universum.
För ett år sedan var jag en heeelt annorlunda person med helt andra värderingar och syn på saker i livet.
Min son har gjort mig till den jag är idag och för första gången i mitt liv så kan jag faktiskt stå upp med huvudet hållet högt och säga att jag är stolt över mig själv och den jag är.
Jag har aldrig gjort något speciellt, inte varit en toppstudent, snäll och rar dotter, fått någon speciell utmärkelse av något slag... Inget att vara stolt över... Tills nu! Jag är stolt över mig själv och min son!
Han ger mig min styrka och ork till att gå upp på morgonen! Fantastiska lilla skapelse, jag älskar dig något otroligt!
Alla ni mammor! Håll huvudet högt och var stolta!
Vill även tillägna en stor heder till min vän Emelie, du är stark, fantastisk och en otrolig mor.
Hon tittar ner på dig varje dag och säger stolt till sig själv, "Det där är min mamma!"
Nu fick ni veta en hel del kanske "privata" saker eller ja, väldigt detaljerat men det är okej!
Jag bjuder på det! ;)
Keep your head held high and goodnight to you all!
- Mitt mirakel
S....*
Rätt intressant!
...När man träffar nya människor med eller utan barn och vagn.
Frågorna och dyligt dyker ju alltid upp, ofta är dom demsamma...
Det börjar med;
* Oj! Då blev du mamma tidigt, hur gammal är du egentligen?
* Hur reagerade dina föräldrar?
* Är du fortfarande tillsammans med pappan? el. Var är pappan?
* Det var inte planerat väl? / Varför gjorde du inte abort?
* Känner du inte att du offrar väldigt mycket?
* Bor du hemma fortfarande?
* Men du går väl på soc då?
Några av dom tusentals frågor man får som ung förälder!
Tror att det är rätt så många som känner igen sig, för tyvärr finns det den här stereobilden av att vara ung förälder, man är ensam, fattig och vet inte hur man tar hand om sitt barn.
Här kommer mina svar på alla dessa dumma frågor.
* Ja, jag är ung mamma. Bara 19 år men hellre få barn ung än vänta tills man är upp emot 40 (my own opinion)
* Jaa... Hur reagerade dina? Måste de bli en dålig reaktion bara för att man är ung?
* Nej och det tycker jag är skönt, tog slut i samma veva som graviditeten upptäcktes
* Graviditer måste inte vara oplanerade för att man är ung men ja, min var.
och jag ville inte göra abort. Jag ville ha mitt barn - punkt slut!
* Jag offrar absolut ingenting! Jag hade aldrig bytt detta mot någonting! JAG ÄLSKAR ATT VARA MAMMA!
Självklart hade man kanske velat åka utomlands osv mer men det är sånt jag kan göra sen när bebis blir lite större :)
* Man måste heller inte fortfarande bo hemma för att man är ung, jag gjorde dock det. Tyckte det var skönt att få ha min mamma nära och lite extra stöd och råd eftersom man var ensamstående. Men nu bor jag och Elias i en lägenhet i limhamn.
* Just det! Försörjningsbiten!
1. Det är absolut inte fel att få hjälp med socialbidrag, det är därför jag betalat skatt för att kunna få det OM jag skulle behöva det i framtiden
2. Nej, jag går inte på soc. Man har föräldrapenning även dom som aldrig har jobbat en enda dag i sitt liv.
Så ni borde inte gå runt med era fördomsfulla idéer kring oss unga föräldrar, vi är minst lika bra som de äldre med Villa-Volvo-Vovve ;)
Mina inspirationskällor är mamma, min syster och min Nathali som även bloggar om sitt liv med sin son Lucas (www.Nathalim.blogg.se)
Ciao Ciao Bitches!
S....*
Bättre än så här blir det nog inte...
Igår flyttade jag in i min och Elias lägenhet! :D
Nu bor vi i limhamn och vi stormtrivs verkligen!
Fyfan vilket slit det är att flytta upp på tredje våningen utan hiss... Har FRUKTANSVÄRD träningsvärk i mina vader, orkar inte gå... Dessutom orkar jag inte stå heller för jag har så ont i fötterna, satt inte på hela dagen!
Vi fick i ordning rätt mycket igår, det är bara kläder och småplock som ska packas upp men det gör jag verkligen en annan dag.
Vill säga, SUPERSTORT TACK TILL MIN FAMILJ SOM HJÄLPTE MIG ATT FLYTTA OCH STÄDA, LOVE YOU LONG TIME!
Fan utan dom hade jag fortfarande inte gått och lagt mig, är så lyckligt lottad att ha en sådan fin familj :)
Ska ta bilder och lägga upp när här börjar komma i ordning :)
Idag ska mamma och jag till IKEA för att handla lite småsaker som jag behöver och sen ska vi hämta hit mina hundar. Saknade dom något enormt idag när jag vaknade.
Elias verkar också trivas, han tycker nog inte allt för illa om stället (ha-ha) för han har varit så snäll och go sååå...
Visserligen är han det i princip varje dag (Lucky me!)
Nä nu har mamma slutat jobb så nu kommer hon nog snart! Ska ta mig en pizzaslice på IKEA! Eller två kanske? :O
Gotta get the baby dressed!
See you later alligator!
S....*
