I väntans tider
3 dagar kvar till beräknad födelse och jag håller på att förlora förståndet!
Jag är så satans trött på att gå och vänta, känns som att det inte händer ett jäkla dugg!
Ska jag vara ärlig så ligger jag här i sängen nu och är rent ut sagt förbannad.
Det bara kryper i kroppen på mig och känns som att min kropp inte fattar hur man föder barn!
Jag måste kanske förklara min ökade frustration... Som jag har berättat innan så träffar jag en specialistläkare pga min förra graviditet och min höga risk för att bli sjuk igen.
När jag var där förra måndagen (25/3) så bestämde vi att vi skulle börja med att försöka putta igång förlossningen för att dom inte vill att jag ska gå över tiden.
Dagen därpå gjorde jag mitt första hinnsvepningsförsök som gick sådär, vara bara öppen ca. 1-1,5 cm så det blev besök på torsdagen igen.
Då var jag öppen runt 1,5-2cm så det hade ju inte hänt allt för mycket.
Dock fick jag väldigt mycket känningar efteråt, molande värk, små delar av slemproppen lossnade och en hel del sammandragningar.
Ja! Tänkte jag, äntligen är vi på väg!
Men nä! På söndagen och måndagen så började det att avta igen!
Så nu var jag dör igår igen och till min besvikelse så hade det inte gett allt för mycket resultat :(
Öppnat mig lite till bara, hade dock blivit mjukare...
Min läkare försökte peppa mig lite när han märkte min besvikelse.
Eftersom att jag klassas som förstföderska så tar det sin tid och även om det inte känns som att det händer någonting så gör det det ändå.
Så nu hade jag ju hoppats på ännu mer känningar efter igår... Men icke sa Nicke!
Därför känner jag mig väldigt irriterad för tillfället!
Inte ens när man försöker hjälpa kroppen på traven så sätter det igång.
Aaaah!
Okej, förlåt för min ytterst tråkiga inställning men vill så gärna att min kropp ska komma igång av sig själv, vill VERKLIGEN slippa snitt!
Suck... Nu får jag försöka pigga upp mig med glass eller nått!
Tack för att ni "lyssnar" på mitt gnäll!
Puss i ljumsken!
S....*
