SofieTerezia

och så fruktansvärt mycket som har hänt...
Jag har blivit testad till det maximala på alla plan men jag har lyckats ta mig genom det i ett stycke...
Hel vill jag inte kalla mig, har fått mer ärr på ett år än alla mina snart 20 år.

Men jag har även fått uppleva en fantastisk lycka! En kärlek som jag inte trodde fanns.
Jag har ett band mellan mor och barn som är det vackraste som finns.

För ett år sen förändrades hela mitt liv!
Den 22 november 2009 fick jag reda på att jag väntade Elias.

Jag gjorde testet hemma, hade misstänkt i ca. två veckor att jag var gravid men samtidigt trodde jag ändå inte att det faktiskt kunde vara så.
Ni tjejer som har haft "pregnancy-scares" vet vad jag pratar om! Man oroar sig, mensen e lite sen och man gör ett test för att vara säker.
Under tiden så går tankarna fram och tillbaka "shit, jag kan vara gravid" and so on.

Men sen ser man det negativa resultatet på stickan och fortsätter som att oron aldrig funnits där.
Precis så var det denna gången också, jag oroade mig men innerst inne trodde jag att jag bara inbillade mig igen.
Men shi fick jag!!!

Pang Boom! Där var det, svart på vitt... Det var ett klart och tydligt streck, ingen tvekan om saken!
Jag fick en sån chock! Jag dubbelkollade testet och jämförde med infobladet men det var rätt...
Jag var gravid!

Och mindre än 24 timmar innan hade jag gått ifrån ett förhållande som var så skadat att det näst intill blivit sjukt.
Jaha vad gjorde man då? Joo, jag grät! jag grät något okontrollerat och gick ut till mamma och hon kramade mig hårt och sa att allt skulle bli bra.

Bara för att göra det klart så att jag inte får en massa påhopp!
Jag grät inte för att jag inte ville ha barnet utan för att allt hade kommit till den punkten att jag inte kunde se en ände på allt!
Allt kom vid HELT fel tillfälle!

MEN sen när chocken fick lägga sig i lugn och ro och jag fick tid att tänka för mig själv så insåg jag ju att jag var glad, ja överlycklig!
En liten bebis i min mage, MIN bebis!!!

Jag ville inte vänta, jag ville att det skulle gå fort, att hela världen skulle få veta att det vackraste på jorden låg i min mage!

Dom första två månaderna var riktigt jobbiga, jag mådde illa och hade mycket problem med pappan men en dag bestämde jag mig för att lägga allt det som fick mig till att må dåligt bakom mig och bara koncentrera mig på mig och bebis!

Jag blev plötsligt stark på ett sätt jag inte varit förut, jag fotograferade min mage varje vecka.
Jag fann kärleken igen och den är nu starkare än någonsin.

Jag fick min underbara son! Dock under väldigt jobbiga omständigheter men vi tog oss genom det också.
Nu står vi här ett år senare med så fruktansvärt många fantastiska människor runt omkring oss!
Jag står nu här starkare och otroligt tacksam för livet och vad det har att ge!

Jag har blivit sårad, byggt upp mig själv igen, funnit glädjen och meningen med saker och ting, hittat en sann kärlek och får uppleva moderskärlek till den mest fantastiska och underbara lilla killen i hela universum.

För ett år sedan var jag en heeelt annorlunda person med helt andra värderingar och syn på saker i livet.
Min son har gjort mig till den jag är idag och för första gången i mitt liv så kan jag faktiskt stå upp med huvudet hållet högt och säga att jag är stolt över mig själv och den jag är.

Jag har aldrig gjort något speciellt, inte varit en toppstudent, snäll och rar dotter, fått någon speciell utmärkelse av något slag... Inget att vara stolt över... Tills nu! Jag är stolt över mig själv och min son!

Han ger mig min styrka och ork till att gå upp på morgonen! Fantastiska lilla skapelse, jag älskar dig något otroligt!


Alla ni mammor! Håll huvudet högt och var stolta!

Vill även tillägna en stor heder till min vän Emelie, du är stark, fantastisk och en otrolig mor.
Hon tittar ner på dig varje dag och säger stolt till sig själv, "Det där är min mamma!"



Nu fick ni veta en hel del kanske "privata" saker eller ja, väldigt detaljerat men det är okej!
Jag bjuder på det! ;)

Keep your head held high and goodnight to you all!

- Mitt mirakel




S....*