SofieTerezia

Nu sitter man här igen... Suck! Elias är jätteförkyld och har haft förskräckliga hostattacker! Så vi sitter nu på barnakuten här i Malmö. Japp, så e det när man har prematura barn med lungsyndrom, man får åka in för minsta lilla. Härom dagen slog det mig om att allt vi vatt med om förföljer mig... Jag satt och kolla på tv och någon låg på sjukhus, det enda jag fastnade vid var alla maskiner och apparater. Jag visste i princip var allting var och vad det användes till. En tyngd la sig på mina axlar.... Fan! Sen i onsdags morse så slog jag på morgonnyheterna och då var dom på Lunds kk och intervjuade kirurgen som snittade mig och fick även se den ena sjuksköterskan som tog hand om mig nere på förlossningen. Jag blev så himla förbannad!!! Jag vill inte se allt detta igen! Kan det inte bara få vara avklarat och ligga bakom oss! Jag börjar undra om jag kanske fakiskt borde gå och få detta utrett... Prata med någon så att jag faktiskt KAN lägga det bakom mig. Men hur förklarar man alla sina känslor kring den tiden för någon? Jag vet knappt själv hur det kändes längre. Jag begravde det när Elias blev utskriven. Men det är väl som man säger, man kan inte fly från det förflutna utan man måste stanna upp och ta itu med det... Frågan är bara, Hur i helvete gör man det?! Nu måste jag se till och få reda på om vi måste vara kvar här eller när vi får gå hem. Har redan suttit här i snart 4 och en halv timme... BLÄÄÄ!!!! NURSE! S....*