Elias ♥

Var ska man börja...?
Ingenting blev som jag hade tänkt mig, ingenting alls!
Men lika bra att ta det från början så gott det går...

Som jag skrivit i tidigare inlägg så mådde jag väldigt dåligt, kramper vid magmunnen och tryck över bröstet.
Kände mig även allmänt hängig... Allt detta trodde jag bara berodde på min graviditet men ringde ändå till sjukvårdsupplysningen flera gånger och bad om hjälp, fick hela tiden råd och svar om olika medel mot halsbränna men ingenting hjälpte.

Det gjorde bara mer och mer ont och jag kände mig kassare och kassare. Ringde då och försökte få en tid till vårdcentrilalen men dom ville inte ens boka in mig utan gav mig bara råd om andra läkemedel.
Ringde då till mamma i förtvivlan och hon fick ringa dit, skälla på dom lite grann och tillslut fick jag en tid dagen efter den 13/4.

Jag begav mig dit på morgonen och träffade doktorn, dom tyckte synd om mig men skrev bara ut ett annat recept till mig mot halsbränna... Tog blodprov och nått annat men kollade aldrig mitt blodtryck.

Jag begav mig hem till mamma och bestämde mig för att spendera dagen och natten hos henne eftersom jag skulle till barnmorskan dagen därpå och det är mycket närmre ifrån mamma.

Som vanligt höll jag på med mina alvedon och fick knappt i mig någon mat, hade även börjat spy massa galla några dagar innan och allt fortsatte.
Tillslut somnade jag av utmattningen efter all smärta så vi kom aldrig iväg och hämtade ut "medicinen".

Vaknade under hela natten, smärtorna var där, höll på som vanligt... Sen kl. 11 skulle jag till barnmorskan på ett helt vanligt rutinbesök. Träffade henne, pratade lite om mina besvär, hon började se lite bekymrad ut men sa ingenting.

Jag skulle få höra min lille bebis hjärtljud men först ville hon ta mitt blodtryck.
Tog det först en gång, gjorde om det, hämtade en annan, tog det igen och igen, sprang sedan iväg och hämtade en elektrisk... Jag fattade ingenting, trodde bara att saker och ting inte funkade men började bli smått nervös.
Hon började fråga ut mig om hur jag egentligen mådde och om mamma hade möjlighet att komma ifrån jobb.

Jag satt som ett frågetecken och sa att det kunde hon säkert om det var viktigt. Min barnmorska berättade då för mig att jag hade ett fruktansvärt högt blodtryck och detta såg inte alls bra ut.
Hon la in mig i ett rum och berättade att jag var tvungen att åka in till sjukhuset, fort!

Mer sa hon inte utan fick vänta på mamma... När mamma kom in så förklarade hon allvaret och att hon trodde att jag höll på att få havandeskapsförgiftning. Det visste jag halvt var det var och att det enda sättet att bota det var att förlösa men jag hade ju precis gått in i v. 25, detta är ju alldeles för tidigt!

Hon sa inte mycket mer förutom att hon skulle se till att få tag på den högsta chefen och se till att dom på vårdcentralen inte skulle komma iväg med detta. Vi satte oss i bilen, jag fick panikkänslor och mamma var helt nervös.

När vi kom in på sjukhuset så tog dom in mig i ett rum direkt, stack nålar i armen på mig, kollade mitt blodtryck som då låg på 180/125 (det på 125 ska inte ligga på mer än 90-95).
Sprutade in någon medicin i armen för att försöka få ner det, tog blodprov osv. Fortfarande sa dom inte så mycket utan jag låg och fattade nada. Allting var nersläckt och tyst i rummet, fick inte ens lov att sitta upp i sängen utan var tvungen att ligga HELA tiden.

Jag fick träffa en doktor tillslut som förklarade hur riktigt sjuk jag egentligen var, detta var helt ofattbart högt och jag var riktigt riktigt dålig... Sen pratade dom om att jag skulle bli inlagd på sängvila och förmodligen ligga på sjukhuset nästan tills han skulle födas. Jag blev lite lugnare och kände att jag var i trygga händer.

Sa till mamma att hon kunde åka tillbaka till jobb och att jag skulle ringa om det var nått nytt.
Jag ringde och informerade pontus vad som hände men att han inte behövde komma förrän jag visste mer.
Jag förstod fortfarande inte riktigt allvaret i situationen.

Mamma hade ringt direkt till pappa och informerat om vad som hade hänt och så. Jag blev uppskickad på ett ultraljud för att se hur det stod till med min lille bebis (moderkakan kan "kollapsa" när man har havandeskapsförgiftning). Jag fick inte reda på någonting där uppe utan dom bara pratade sitt läkarsnack. Sköterskan som var med mig tog mitt blodtryck var 5:e minut.

Jag kom ner på mitt rum igen och då hade pappa dykt upp, han kom in och satte sig hos mig... Vi pratade lite och väntade på att få besked. Doktorn kom tillslut in och satte sig tungt i stolen bredvid och var tyst en stund. Då kände jag hur paniken började krypa fram.

Han förklarade då att bebisen inte fick tillräckligt med näring, förgiftningen hade börjat slå ut min moderkaka och kropp. Han berättade även att inom ett dygn så var dom tvugna att plocka ut honom.
Mitt hjärta brast! Tårarna bara sprutade och försökte hålla mig lugn.
Jag skulle få åka akut in till Lund och genomgå ett kejsarsnitt sen skulle dom i lund ta hand om mig.

Han gick ut och lät oss smälta saker och ting ifred. Så fort han steg utanför dörren, satte jag mig upp i ren panik och bara grät, jag kunde inte andas, hela jag skakade... Var skulle jag ta vägen?!

Pappa försökte lugna mig men även han var ju förkrossad, ringde till pontus och till mamma. Dom skulle komma till lund.

Det enda jag tänkte på var att min bebis inte skulle överleva, det är för tidigt, detta kommer aldrig gå! Läkaren gav mig tyvärr inte mycket hopp heller.

Inom några minuter så var ambulansen på plats och var redo att lasta in mig, pappa skulle köra med sin egen bil bakom.
Hela jag hade stängt av mig, jag kunde inte känna någonting längre, i ambulansen så låg jag bara och stirrade.
Även min syster hade ringt och skulle bege sig direkt till lund.
Hela mitt känslosystem var off... Jag vet knappt vad jag tänkte, om jag ens tänkte överhuvudtaget.
Dom gav mig medicin hela tiden och hade tidigare även gett mig cortison för att för att hans lungor skulle snabba på och mogna.

Jag kom in till förlossningen i lund, blev uppkopplad till en massa maskiner, fick hälsa på tusentals olika människor. Fortfarande helt avstängd, försökte till och med skoja bort vissa saker. Jag kunde bara inte ta itu med allt jag egentligen kände.

Min pappa kom och dom andra var på väg... Jag fick träffa doktorerna som skulle utföra kejsarsnittet på mig men dom hade fortfarande inte kommit fram till när det skulle genomföras men förmodligen väldigt snart.
Dom skulle gå ut och samtala om vad som var bäst för oss, våra liv.
Jag tänkte mig att åtminstone två-tre timmar innan det skulle hända något men icke, dom kom in igen och berättade att detta skulle hända NU!

Dom skulle förbereda allting med sal, personal osv medan jag fick prata med neontalläkaren som sedan skulle ta hand om min lille bebis efter att han var ute. Han gav mig mycket mer hopp men förberedde ändå mig på att detta är väldigt tidigt och att vad som helst kan hända... Han var inte bara väldigt tidig utan även tillväxthämmad pga min moderkaka. Men det enda jag kunde tänka på var att jag ville se honom, hur det än gick.

Jag började förberedas för operation, att sätta in en kateter gör jävligt ont kan jag säga! Pappa blev tillfrågad om han ville vara med mig under snittet och det ville han självklart så jag började rullas upp. Min syster som också hade dykt upp gav mig en lång kram innan vi skiljdes åt.

Min försvarsmekanism sattes igång och jag försökte låtsas som ingenting, försökte skoja och bara verka avslappnad. Jag kunde fortfarande inte känna någonting, allting var fortfarande tomt inombords.
När jag kom in i operationssalen så var där tusentals nya ansikten igen, hälsade men kommer inte ihåg vad någon hette. Allting i kroppen hade känts hyfsat bra hittills men när dom bar över mig till operationsbritsen så kom allting!

Jag började kallsvettas och skrika om att jag mådde illa, drog till mig en spypåse och bara spydde. Tårarna rann, jag skakade, svettades... Allt! Fick syrgas för att lugna ner mig och tillslut la det sig lite grann och då skulle dom sätta epiduralen (ryggmärgsbedövning). Jag som verkligen hatar nålar, skrek och svor när han stack mig. Dom fick t.o.m hålla fast mig lite grann (Jag är en supermes när det kommer till nålar och stick!)

Jag litade inte på dom att det inte skulle göra ont när dom skar i mig utan var helt säker på att jag skulle känna precis allting och jag skulle få så himla ont, jag skulle bli bedövad från brösten och ner.
Doktorn petade på mig hela tiden och fråga hur mycket jag kände, även om jag bara kände tryck men var bedövad så höll jag ut lite på det och sa att jag fortfarande kände för att dom inte skulle börja för tidigt. Men tillslut fick jag ge med med mig, jag kunde inte vicka på tårna längre.

Jag såg hur han började peta mer och mer men han sa ingenting så jag låg där och sa inte så mycket sen såg jag hur pappa började snegla över skynket ner på min mage. Då frågar jag i fullkomlig panik "Har du redan börjat skära?!" och visst hade han det och då blev jag helt lugn. Jag kände ju absolut ingenting!

Pappa var helt fascinerad och tyckte det var jättehäftigt alltihopa. Eftersom jag har vatt en sådan flitig tittare på "Förlossningskliniken" så visste jag hur allting skulle gå till (Glad att jag gjorde det).

Efter bara en stund så kände jag hur hela magen sjönk ner och jag frågade om han var ute och det var han. Hörde hur han försökte ge ifrån sig ett litet pip och jag fick panik nu för att jag inte såg någonting alls.
Läkarna försvann bara tyst iväg med honom utan att jag mörkte någonting, pappa fick följa med. Kände inte att jag behövde hållas i handen mer utan det var bättre att han var med min gosse.

Jag blev ihopsydd och nerkörd till uppvaket, därefter ner till mitt rum igen. Då hade både Pontus och mamma kommit. Jag fick se några bilder på honom som pappa hade tagit. Kl. 16:55 hade han fötts och vägde bara 478g.

Min lilla bebis, min lille Elias, mitt allt!
Jag fylldes nu av lycka och förklarade för mig själv att nu har jag blivit mamma, jag har fått en son!
Men fortfarande hade inte riktigt känslospärren släppt än, jag hade ju inte fått se eller röra honom.

Pontus fick gå upp där efter ett tag och se honom när dom väl hade kopplat upp honom till respiratorn osv.
Han kom ner med foto han hade tagit med kamera och sin telefon. Wow, han är verkligen det vackraste jag hade sett! Allt såg bra ut hittills och nu var det helt enkelt att ta varje dag som den kom, läget kan förändras på bara timmar.

Vi satt på mitt rum och snackade en massa, sköterskor kom in stup i kvarten och kollade mitt blodtryck och mina värden. Tillslut så var ju alla tvugna att bege sig så smått. Det blev jag och pontus kvar, tillslut skickade jag hem honom också. Han var trött och omtumlad efter allt som hade hänt... Han behövde andas lite precis som alla oss andra.

Men bara efter en liten stund i ensamhet så bad jag Fia att komma och spendera natten med mig. Även Josse följde med men enligt en sköterska så fick inte hon lov till att vara kvar... Arg som ett bi blev jag men ja det var inte mycket att göra åt saken.

Dagen därpå flöt det på sakta men säkert, jag var i så pass bra skick att jag kunde få komma upp och träffa min lille gosse. Jag var jättenervös, allt kändes så konstigt! När jag väl fick se honom ligga där i kuvösen så kändes allting så surrealistiskt och kunde inte riktigt förstå att det var min son, mitt lilla barn som låg där. Jag fick ju inte gå genom detta på ett "normalt" sätt. Jag hann knappt med så mycket av min graviditet, fick inte hålla honom efter han föddes, ingenting sånt. Men han var så vacket, så liten men så vacker! Allting såg bra ut hittills och han var en livlig liten rackare. Jag kände hur hela kroppen fylldes med hopp!

Nu ligger jag uppe på BB-avdelningen där dom har haft mig under observation eftersom jag har varit så sjuk, det var inte förrän jag kom upp hit som jag insåg hur allvarligt mitt tillstånd faktiskt var. Jag och Elias har haft tur!

Elias ligger nere på neontalavdelningens intensivvård och blir omhändertagen, dit får jag gå precis när jag vill, vilket känns betryggande. All personal där nere är fantastisk, dom är trevliga, förstående och underbara människor. Riktigt kompetenta! Jag känner att han verkligen är i trygga händer där nere.

Det är inte förrän nu alla känslor börjat komma i kapp en. Det är väldigt mycket att ta på en gång... Väldigt mycket att reda ut. Men det var skönt när allt satte igång igen, när jag äntligen fick känna hur hela min kropp fylldes med kärlek för min son!

Visst känner man också en konstant oro eftersom allt kan förändras fort men jag fokuserar på varenda minut som allting är bra. Annars blir man ju knäpp, kan ju inte vara ledsen för någonting som inte har hänt.

Jag har min son, jag får ta och pussa på honom, han finns här hos mig och jag känner mig som den stoltaste mamman i världen. Jag älskar honom mer än någonting annat! En moderskärlek går inte att beskriva med ord!

Jag ska försöka hålla er uppdaterade genom våra länga färd här ifrån sjukhuset.

Jag är evigt tacksam för min och pontus familj, våra vänner och nära som stöttar oss och finns där för oss genom allt! Ni är guld värda! Elias och ni är det som får mig till att orka! Jag älskar er!




MIN ÄLSKADE SON! ♥

Kommentarer
Postat av: Anna <3

Lilla lilla plutten, vilken sötnos !

Håller tummar o tår för att allt ska gå bra för er :)

PUSS

2010-04-19 @ 11:35:48
URL: http://princessaannaaa.blogg.se/
Postat av: Amanda - Mamma till Milo ♥

Grattis till er fina son!



Hoppas det går bra för er, lycka till!

2010-04-19 @ 12:14:45
URL: http://nollnionollattanitton.blogg.se/
Postat av: Lovisa

Grattis! hoppas han mår bra och att allt går bra för er!

2010-04-19 @ 13:25:26
Postat av: Patricia bf 2 augusti

Får tårar i ögonen Sofie!! Du ska veta att jag sänder så himla många styrkekramar till dig och jag tänker på er hela tiden!

2010-04-19 @ 17:30:24
URL: http://metricia.blogg.se/
Postat av: Lina 19 år och gravid

Vilket rörande inlägg! Jag har ju följt din blogg och har dig på msn, jag såg häromdagen att det stod Elias och datumet, jag blev helt förvånad men var för feg för att fråga dig! Men nu såg jago ch i början av inlägget började jag nästan gråta för jag trodde att du hade förlorat honom! Men tacka gudarna för att an överlevde och du också! All lycka nu, hoppas allt går jätte bra och att ni snart är på toppen du sonen och Pontus! <3

2010-04-20 @ 02:21:07
URL: http://shesgotherownthing.blogg.se/
Postat av: Anonym

Han är super-fin..kram farmor Annette

2010-04-20 @ 10:35:18
Postat av: Sofie (mamisofie)

Tårarna rann när jag läste ditt inlägg. kan inte sätta mig in i din situation men jag är själv i vecka 26 o vet inte vad jag hade tagit mig till. tycker du är jätte stark, allt gick verkligen i 190 men du e stark, o din prins var så underbar.önskar er all lycka i världen. många kramar till er båda

2010-04-20 @ 18:48:42
Postat av: Anonym

Usch, de var verkligen inget roligt att läsa detta och hoppas vådcentralen får sig en känga för de. För de var riktigt dåligt!



Men skönt att ni alla mår bra och er lilla Elias är hur söt som helst! Ta han om dig/er och kommer följa er väg =)



Stor kraam

2010-04-20 @ 19:04:24
Postat av: Maria

Vilket fint inlägg! Sitter här med tårar i ögonen. En mammas kärlek till sitt barn går inte att beskriva. Hoppas allt går bra och njut nu av din söta Elias! Kramar Maria

2010-04-21 @ 22:26:37
URL: http://familjenbergbring.blogg.se/
Postat av: Camilla

Först och främst måste jag säga grattis till din söta son! :)

Och också hur starkt kämpat det är av er båda!



Jag är själv gravid i vecka 17 och jag kan inte ens föreställa mig att behöva gå igenom det ni har gjort. Men ni mår ju bra trots omständigheterna, så det är riktigt bra jobbat både av dig, Elias & läkarna. :)



Hoppas att allt fortsätter att gå bra, kommer kika in här för att följa eran resa. =)



Men som man brukar säga; what doesn't kill you only makes you stronger! :)



Bamsekramar!!

2010-04-22 @ 12:05:35
URL: http://camillalorentzon.blogg.se/
Postat av: J

Hej hittade din blogg av en slump, men måste säga att jag vet exakt vad du går igenom. Jag fick min pojke 2 och en halv månad för tidigt.

Tiden på neonatal var tuff! Du klarar det!



Styrkekramar / J

2010-05-13 @ 21:13:58
Postat av: Lisa

Alltså, shit! Det känns som om det här är MIN berättelse! Allt är så likt! Jag ryser i hela kroppen! åå, när man kom till sjukhuset och läkaren sa att man skulle behöva vila resten av graviditeten, och då blev man lugn!!! Men sen visade det sig att man bara fick "vila" ett dygn innan det blev snitt!! Jag antar att du också fick Hellp syndrom? åå ja minns när jag gjort UL och fick reda på att flödet i moderkakan inte var bra och bebisen vfick ingen näring!! Det var då jag kände att det verkligen var nödvändigt att förlösa! Innan, så trodde jag att det bara var för MIN skull, men nu visste jag ju att hon inte skulle överleva länge till i magen heller.

Usch vilken resa!! Känns så konstigt att nån annan har varit med om exakt samma sak!!!

2011-12-20 @ 12:31:26
URL: http://lisadecker.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0