Nu gick det så lång tid igen!

Sist jag bloggade var nog när vi låg inlagda en sväng på sjukan men det gick bra, vi fick åka hem med lite antibiotika och sen så småningom blev han bättre :)
Sen var det ju jul, nyår och hela fadderitten!
De spenderades med familj och vänner, hade riktigt mysigt faktiskt :)

Nu har Elias blivit 9 månader gammal! och börjar närma sig två-siffrigt, herregud vad tiden går fort!
Alla runt om kring mig påminner mig om hur nära 1årsdagen är...
Har det redan gått ett år? 
Det har bara flugit fram!

Men när man låg på sjukhuset så kändes varje minut som en evighet.
Jag trodde aldrig den tiden skulle ta slut!
Detta kan komma till att låta jättekonstigt men på ett sätt saknar jag den tiden...

Kanske är det för att i dagsläget så kommer jag inte ihåg så mycket?
Man kom dit varje morgon och var så spänd och excalterad för nya framsteg och så fruktansvärt rädd för bakslag.
Självklart är jag enormt lycklig att det är förbi och att jag har min älskade Elias hos mig.
Men man var så inne i allt och så fokuserad under sjukhustiden att man inte såg det från ett yttre perspektiv
och det är just sånt som kommer ikapp en nu i efterhand..

Pratar jag med mamma så kommer hon ihåg alla skräckbesked och känslorna kring det så tydligt fortfarande och tycker fortfarande att det kan vara väldigt jobbigt att tala om det.

Medan jag kan stå bredvid och se mammas känslor i hennes ögon och samtidigt inte hitta tillbaka till vad jag själv kände.
Det blir till en frustration... Problemet är just det att jag kommer fortfarande ihåg smärtan...
Men den dyker upp hipp som happ, från ingenstans och får mig till att sätta mig rakt ner på golvet och bara gråta!

I den sekunden förstår jag inte alls vad det är jag gråter över men efter lite samtal med min kurator så har jag ju också insett att det är bortträngda minnen och känslor som pressar sig fram.
Det har kommit till att bli riktiga utbrott i antingen ilska eller gråt.
Samtidigt så måste man hålla det inne tills klockan 20 när lilleman har gått och lagt sig...
Han ska ju inte behöva se sin mamma så här!

En väldigt nära vän till mig sa en gång till mig när hennes son började närma sig ett år...
Att under det första året som mamma så tappar man sig själv så himla lätt!

Det tar ungefär ett år för en mamma att vänja sig vid allt fast man kan allting på rullande band och kan gå upp halvsovandes mitt i natten och veta precis hur mycket vätska och pulver som ska i flaskan och vart man satte den sabla flaskan innan man gick och la sig.

Jag kan säga att jag förstår henne nu, ser jag på mig själv i spegeln så undrar jag ofta vilket ben jag står på och att jag står på benen över huvudtaget.
Jag ska inte klaga för jag har en väldigt enkel son, han är rätt lätt och läsa och skriker inte jättemycket.

Men jag har svårt med mig själv... Även om man får snälla och fina ord varje dag, flera gånger.
Så kan jag inte själv se det för att just nu vet jag inte riktigt vem jag är förutom Elias mamma.

Men jag måste ge DE FLESTA av mina nära och kära en stor applåd för att ha varit så förtående och inte alltid tagit utbrott och sura kommentarer på allvar, för vissa har fått lite mer än vad dom förtjänat.
Fast det är ju just därför jag älskar er! You rock my world!

Herregud, med så mycket fina människor runt omkring oss så kommer min son bli ett praktexemplar!
Rolig, förståndig, omtänksam, hänsynsfull, förstående, kärleksfull, fantastisk och såklart skitsnygg! (Efter hans kära mor!)

Nä, sorry alla andra föräldrar, min son har precis tagit hem vinnartiteln!

"Världens Bästa Unge"







S....*

Kommentarer
Postat av: Anonym

Hade varit väldigt intressant och kul om du ville berätta hans utveckling, vad han kan kontra vad en "normal" 1åring kan :)! Typ börjar han snart gå, kryper han? säger han mamma, sitter han etc?:)

2011-01-25 @ 23:32:46

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0