SofieTerezia

Efter en givande diskussion med en väldigt nära vän så fick det mig till att fundera på detta... Varför ska man nöja sig med att vara det näst bästa, ett substitut eller en andrahandsvara? Vilken del av ens hjärna påstår att detta är okej? Ingen borde vara nöjd förrän man är nummer ett! Man ska aldrig känna att man är värd mindre än det... På något sätt! Då kommer ju frågan till varför vi fortfarande känner så här... För jag tror att alla håller med mig om detta. Men varför finns det då så många som begår samma "misstag" gång på gång. Jag kan garantera att vi ALLA någon gång har varit där på ett eller ett annat sätt, män som kvinnor. Är det för att vårt självförtroende sviker oss när vi behöver det som mest? Finns det någon som en gång har sagt till oss att vi inte är värda det allra bästa? Självklart har man varit arg på någon ibland och ansett att personen i fråga inte är värd fina saker eller människor. Dock har jag nog aldrig kläckt ur mig det till någon som är en person oerhört nära hjärtat (så vitt jag vet!). För jag tycker att dom människor vi håller nära är några som litar på vårt omdöme och tror mer eller mindre på vad vi säger till dom! Har vi då sagt detta till en bästa vän eller ett syskon så tror jag att det har sårat 1000 gånger värre än om det hade varit en bekant eller ens väns vän... Frågan är varför vi i så fall varför somliga ändå gör det? Är folk så sega i kolan att man inte riktigt förstår hur mycket skada ens ord kan göra? Visst, ingen av oss är oskyldiga... Alla har vi sårat någon djupt någon gång, I'm sure of it! Men nu vill jag vända mig tillbaka till er som jag började inlägget till.... Stå aldrig och vänta på att du ska bli nummer ett! Ge allt och försök ta dig upp på piedestalen eller så vänder du bara ryggen åt den människa som inte anser sig att vara stark nog att bära upp dig till skyarna. Nä... Alla ni fina människor där ute som bär på tunga guldhjärtan, nöj er aldrig med en andraplats. S....*