Where to begin...?

Suck.... Det har varit en fruktansvärt lång resa.... Jag har förlorat hoppet så många gånger, känt rädslan över att förlora mitt barn, hållt min älskade sons hand när han har varit som sjukast och bett till gud att få ha honom kvar och stått mitt i tunneln som aldrig verkade ta slut.

Men nu, just nu! Sitter jag i min soffa med min älskade lille kille på bröstet, inga slangar, inga sladdar!
NU! Efter snart 5 månader kan jag gå runt med mitt barn hur jag vill, var jag vill. Utan en jävla massa "accesoarer"!

Vi är så lyckligt lottade och vi har haft sådan tur!

Men jag ska tala om för er, jag önskar inte ens min värsta fiende denna fruktansvärda upplevelse!
 (Missförstå mig inte, självklart har mitt liv varit underbart sen jag fick mitt barn men inte resan)
Jag har aldrig varit så rädd, förvirrad, förtvivlad, ångestfylld och totalt maktlös förut...
Jag kan fortfarande gråta över all den oron som virvlat i kroppen, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan i nästan 5 månader.

Varje dag såg likadan ut...
Stiga upp, känna oron över att behöva gå till avdelningen - Vad skulle man få för besked idag?! , Ta itu med eventuella frågor om hans dagliga "skick", sitta ner hos mitt lilla hjärta med handen i kuvösen, komma på sig själv att inte ha ätit något, äta, upp till Elias igen tills dagen tog slut, gå och lägga sig med ett tungt hjärta - Vad får jag för besked imorgon....?

Efter nästan EN MÅNAD fick jag ta upp min bebis på bröstet! Det mötet, hud mot hud var helt obeskrivligt!
Det blev sedan en kvällsrutin ♥

Vi mötte Emelie & Maya.... Elias & Maya blev grannar inne på sal 4 på neo i lund.
Barnen blev på ett konstigt sätt synkade med varandra, som själsfränder.

Jag fann mitt stora stöd i Emelie, hon förstod varenda liten tanke jag hade, varje liten sak som man själv tyckte lät näst intill bisarr men inte när man pratade med henne. Hon kände precis likadant... Vi klandrade oss själva på samma vis fast att vi inte alls hade någonting att göra med våra barns för tidiga födsel.

Hon bodde också på Ronald McDonald och vi kom närmre varandra.
Emelie.... Hon hjälpte mig att skratta... på riktigt.
Inte det här falska spelet man visade för alla andra.

Hon blev någon jag alltid kommer att bära med mig, hon blev någon jag kunde avreagera mig på när jag blev arg, hon blev någon jag kunde lita på, hon blev någon jag kunde skratta med och hon blev någon jag kunde dela dagarnas oro och glädje med.

Utan Emelie hade nog depressionen tagit överhand och förstört mig totalt istället för bara en del.

Vi flyttade med våra barn till Malmös neonatal tillsammans. Låg även i samma rum där, det var ingenting som kunde skilja oss åt! Då var barnen nästan 1½ månad gamla.
När vi väl kom till Malmö igen så började saker och ting hände, barnen växte mer och utvecklades fortare, man kunde åka hem och sova tryggare.

Dagar gick, veckor gick, månader gick.... Elias tog ett rejält skutt och i slutet på Juni, början på juli började det diskuteras hemgång för hans del så vi bytte sal till familjevården (man bor med sina barn på avd. för att förbereda sig för hemgång med ev. syrgas och sond).

Några dagar innan vi skulle släppas hem kom det fruktansvärda beskedet.... Maya... Allas älskade lilla Maya... Du togs ifrån din mor alldeles för tidigt. Du var din mammas allt, hennes älskade lilla ängel!

Anna Maya Isolde Jacobsen
♥ 2010-04-19 - 2010-07-04 †


Samma dag... på kvällen så blev även Elias väldigt väldigt sjuk... Då trodde jag att jag skulle förlora honom...
Den sjuk-perioden var tuff, mycket lidande för min lille kille men vi tog oss ur det med!

Den 31 juli fick Elias komma hem för första gången, sov sin första natt hemma.
Men fick sedan läggas in igen dagen efter pga. en infektion...
Dock fick han komma hem igen den 6 augusti och har varit hemma sedan dess.
Han åkte hem med både syrgas och sond.

Syrgasen har han varit fri från i en vecka och sonden ryckte han ut själv i förrgår...

Mitt liv börjar se ut som jag hade tänkt mig.... Mitt liv som mamma till den mest fantastiska gossen i hela världen.

(Gosse nr 1104)

Jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva eller berätta... Det har varit en sån lång resa men frågor får ni jättegärna ställa! Lättare att berätta då...

Tack familj och vänner för ert fantastiska stöd!!! Utan er hade det aldrig gått! ♥
-
-
-




S....*

Kommentarer
Postat av: Patricia- mamma till wilton

Skönt att höra att allt är bra med er!!

2010-09-08 @ 11:08:44
URL: http://metricia.blogg.se/
Postat av: Emelie - Änglamamma till Maya

Tack för dina underbara ord Sofie! Tack för ditt oerhörda stöd... Utan dig hade jag inte klarat hälften!!!! Tack för att underbara du och Elias kom in i mitt och Maya mirakels liv..... Många kramar och all kärlek till er

2010-09-22 @ 19:17:34
Postat av: Lisa

Åter igen så ryser jag!! Känner igen mig så mycket, samtidigt som jag gruvar inför framtiden.. kommande bakslag.. eventuella infektioner och den stora rädslan att förlora min lilla tjej!! Man kan aldrig känna sig säker, och det är det värsta!!

2011-12-20 @ 13:23:18
URL: http://lisadecker.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0