SORRY!

Ja jag vet! Förlåt! Förlåt! FÖRLÅT!

Jag har inte bloggat på evigheter och nu när jag har fått upp antalet läsare så struntar jag i er... Förlåt!

Det har varit väldigt mycket på sista tiden, papper som ska fyllas i, körkort som ska bli klart, lådor som ska packas, bla bla bla....

MEN NU! Har jag tagit mig tiden till att sätta mig ner och uppdatera er lite grann!
Elias har växt en hel del, han har nu kommit över 4kg strecket och är 52,5 cm lång...
Trodde aldrig att han skulle bli stor, inte när man såg denna lilla fågelunge i sin kuvös.
Den tiden i lund kändes som att man låg i komma, det kändes som att man aldrig skulle ta sig ur denna fasansfulla mardröm som till varje dags förvåning var verklighet.

Jag kommer på mig själv dagligen med att försöka tränga bort hela neo-tiden, vill inte prata om det mer, tänker aldrig på dagen då han föddes utan inbillar mig själv konstant att allting har vatt tipp-topp hela tiden!

Men sen kommer det dagar då all denna lång tid rusar framför mina ögon, spolas fram som ett videoband...
Då får jag en chock och tänker.... Oj... Vad fan hände?

Ser på Elias och känner mig så obeskrivligt tacksam för att han är här hos mig!
Undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag inte fött honom men det blir bara svart?
Det finns ingen version av mitt liv!
Elias är jag, Jag är Elias... Det finns inget antingen eller.
Jag andas och lever för honom, inga alternativ. Så här är det!

För ett tag sen hamnade jag verkligen i ett svart djup, jag drogs tillbaka till tiden som jag egentligen inte vill minnas, hade bara velat plocka ut dom bra delarna.
Jag var helt förstörd, all känslor hann ikapp, jag gick som en zombie... Började bråka med allt och alla som kom i närheten av mig. Usch!

Detta är nog något som kommer ta tid att ta sig genom... Mnga nära och kära säger till mig att kanske gå och prata med någon så att jag får rensat mitt system men jag vet ju varför jag blir ledsen och low... Det behöver ju ingen annan tala om för mig, eller?
Vad ska den här människan säga för att jag ska kunna lägga allt det jobbiga bakom mig?
Borde jag ta kontakt?
Vem ska jag vända mig till?
What do you think?

Oh! Jag kan bli tokig ibland, man kan märka det så tydligt på människor!
Åker jag buss osminkad i kanske vardagligare kläder som mjukis eller random jeans så får man 38 blickar!

Jag ser inte ut som 19 utan ser rätt mycket yngre ut och är dessutom ganska kort.
Jag var på ett babycafé förra veckan och jag lovar(!) att alla utom jag och Louise (som jag gick dit med) var över 30 och herregud vad folk stirrade och tissla med varandra! Allt blev tyst när vi kom!

Fyfan vad jag kände mig illa till mods! Okej, det kanske inte var så hemskt som jag beskriver men man blir bemött på ett annat sätt av rätt många pga att man är ung... och det har nog gått mig åt huvudet för jag kan inte känna mig 100% bekväm i publika sammanhang.

Inte för att jag inte är stolt som mamma, för det är jag! Jag älskar att vara mamma och är så stolt över min son!
Jag håller alltid huvudet högt så ingen ska se hur mycket jag egentligen påverkas men sen när jag kommer hem så tar allting!

Nu kämpar jasg röven av mig för denna s.k yta som jag måste se till att se bra ut alltid!
Ingen ska tro att jag inte kan vara förälder bara för att jag fortfarande räknas som "tonåring", ingen ska tro att jag inte kan någonting om barn för att jag inte har förberett mig 5 år innan jag blev gravid, ingen ska tro att jag inte kan ge mitt barn vad han behöver och kunna skämma bort honom när jag vill bara för att jag inte jobbat i 10 år eller har en fancy högskoleutbildning och INGEN ska tro att vi måste bo i en liten skitlägenhet i något "s.k" slumområde (alla får bo precis var dom vill, inget påhopp utan syn från den s.k svensson-dömmaren) bara för att jag är ensamstående!

Jag känner min son in- och utantill, jag har spenderat mycket tid med min systerson genom bebis och småbarnsår och jag går på moderskänsla, Elias har ALLTING han behöver och massor utöver det. Jag skämmer bort honom näst intill för mycket... Dessutom så jobbade jag en jäkla massa innan han kom till världen.
Jag flyttar nu till en stor härlig lägenhet i Limhamn för att jag vill att min son ska växa upp lite utanför stan och den lägenheten har jag fixat själv.

Okej... Nu blev det kanske lite småhat i detta inlägget fast jag egentligen är en väldigt lycklig människa!
Jag har en perfekt son, en fantastisk familj, underbara vänner och en kärleksfull man med sin dotter och jag älskar dom allihopa så satans mycket! Det finns inget bättre än dom!

Så vem fan bryr sig om att jag fortfarande inte vunnit något på bingolotto efter flera veckors spelande!?
Eller att jag inte just nu har råd med mina älskade byrås!?

WHO GIVES A FUCK!

Jag har allt och lite till som betyder någonting!
Så, lite posivitet (oj, där bröts nästan tungan)


Jag ska ta mig i kragen och lägga ut lite bilder, eller en massa bilder egentligen...
Har tagit så många men varit sååå kass på att lägga ut här och på facebook.
Ska se om jag hinner imorgon!

Nu ska jag titta på desperate housewives ;D

Vill ni se avsnitten i förväg så kommer det ut varje måndag, dom avsnitten som sänds i USA så går ni in på www.ch131.com 

Enjoy!

Nu kommer iallafall en bild på mig och min älskade kille som Nathali tog när vi var hos henne, myyys!
Goodnight everyone!




S....*

Kommentarer
Postat av: Jen

Vilken söt bild på er! :)

2010-11-16 @ 09:57:07
URL: http://identitetmamma.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0