SofieTerezia

Här har det varit sjukstuga i en hel vecka!

Kräksjukan slog till riktigt aggressivt hos oss denna gången och var dessutom långvarig så detta är första dagen på dagis för barnen och jag ärligt talat njuter av att få en paus... Det har varit väldigt intensivt....

 

Elias har trätt in i en fas som jag antar är den härliga 3årstrotsen och det är inte nådigt heller.

Jag håller på att förlora förståndet, han bara skriker och gråter HELA TIDEN!

Ingenting lyckas bli rätt, hur man än försöker....

Igår kväll så bröt jag fullstädigt ihop... Jag hade haft en sådan fantastisk dag, mina vänner hade anordnat en jättefin babyshower och min pappa hade lagat vår bil.

Jag var hemifrån hela dagen och Elias hade varit jättelugn här hemma, hade inte haft ett enda utbrott men så fort jag kom hem så började det och då ville jag bara vända och gå ut genom dörren igen.

 

Jag som verkligen hade längtat hem och tänkte att det hade varit bra för Elias att vara ifrån mig lite så att alla spänningar kunde släppa men shi fick jag!

 

Jag kom hem rätt sent så det blev snabbt läggdags och då gick det fulltständigt utför, han blev arg för någonting (?) och kastade sig på hallmattan skrikandes och sparkandes.

Jag gick in på hans rum så länge och väntade på att han skulle lugna sig och komma in men det gjorde han inte.

Tillslut fick jag gå och hämta honom och nu så vändes sparkarna och slagen mot mig istället.

Jag blev arg på honom, la honom i sängen och förklarade att man slåss inte!

 

Ställde mig vid hans bokhylla och gav honom chansen att få lugna ner sig själv men hur länge jag än stod där så fortsatte ändå detta vredesutbrott.

Då försökte jag lägga mig bredvid honom och krama honom för att han skulle lugna sig men då riktades slagen och sparkarna mot mig igen.

Jag reste mig upp, tappade humöret och blev arg på honom igen (precis som att det skulle hjälpa!).

Mitt tålamod brast verkligen så jag fick gå ut från hans rum och stänga dörren.

Sen satte jag mig i vår säng och bara grät! Jag grät som ett litet barn och kände mig så uppgiven och förkrossad med en massa dåligt samvete.

 

Jag vet ju om att det inte hjälper att jag blir arg och galer på honom men ändå så blir det så och det får mig till att få så dåligt samvete!

Efter en stund gick jag in på hans rum igen och hoppades på att få krama om en lugn och prata med honom i lugn och ro.... Men shi fick jag igen, han hade somnat och då blev jag ännu mer ledsen!

Han hade ju skrikit säg själv till sömns...

 

Det värsta är att under denna perioden som detta har hållt på så har nattningarna varit min räddning för då vill han bara vara så nära han kan och det är precis som att han är ledsen för att hela dagen har varit full av bråk och att han skäms lite.

Då känner jag ändå att vi har kunnat lämna den jobbiga dagen bakom oss och kan bara kramas och gosa tills han somnar i min famn.

 

Detta har pågått i 2 veckor nu och jag känner att vi verkligen har provat ALLT!

Alla säger att man helt enkelt får härda ut men jag saknar ju min älskade solskenspojke!

Jag är dessutom höggravid och vill bara njuta av att ha den här sista tiden och förbereda oss som en familj på att vi blir en till....

Det känns verkligen hårt nu!