Don't take anything for granted

Jag är så djupt tacksam över att mina nära och kära har sin hälsa i behåll...
Det gör så ont i mig att höra när någon är svårt sjuk eller har gått bort.
Speciellt när det händer alldeles för tidigt, min mage vrider sig.

Såklart är det hemskt att behöva se vem som helst sjuk eller döende men har människan i fråga fått leva sitt liv och har fått njuta så är det enligt min egen åsikt, lättare att acceptera.

Jag tycker det är fruktansvärt att inte få leva ut sina drömmar, se saker man alltid har velat se, göra saker man alltid velat gjort.

Samtidigt som jag själv känner att saker och ting sker för en anledning här i livet så är det fortfarande så orättvist för visa människor ibland.
Inte bara för de som är sjuka eller går bort utan för de anhöriga som kanske inte fick sagt allt de ville ha sagt och inte få ha den som betyder så mycket hos sig längre.

Vi måste verkligen börja ta vara på våra dagar!
Tänk på dom eller den som betyder allra mest för dig i hela världen... Gå fram och ge dom en kram, berätta vad dom betyder, skicka iväg ett sms, ring upp dom.

Man kan aldrig skämma bort någon med omtanke och kärlek.
Det går inte!

Jag är så tacksam att jag har min Elias hos mig, min familj, mina vänner, kärlek och x-tra barn ♥



S....*

Yes! I made it!

Ja! Då kan vi lägga till gårdagen till en av dom bästa-högen! :D
Jag fick äntligen mitt körkort! :D

Helt underbart! Har kämpat så jäkla mycket och har kuggat på teorin 1 gång och uppkörningen 2 gånger...
Men nu.... klarade jag det! Jag klarade det, jag har mitt körkort!
Så fantastiskt det känns men även konstigt...

Nu har jag liksom inget projekt längre :/
Eller jo! Nu kom jag på ett! Min matte B inför skolan till höst, jag har ju lånat både matte A och matte B böcker på biblioteket eftersom jag behöver lite repetition.

Jo men så får det bli, jag ska ge mig fan på att klara skolan nu så jag kan få bli sjuksköterska.
Det gäller bara att bita ihop när det är tufft, precis som med körkortet.


Ja, detta gav mig verkligen en confidence-boost!
Ända sen jag blev mamma så har jag tagit det så hårt om jag "misslyckats" med någonting.
Har känt mig riktigt kass... Om diskhögen har blivit alldeles för stor och rörig så har jag dragit det så långt så att jag har känt mig som en kass mor.
Det är fan så man har skrattat åt sig själv i efterhand!
Jag hatar ju att diska t.ex. :P

Nä men detta behövde jag verkligen!
Woho!

Nu blev det lite svammel kände jag :P

Puss och kräääm!

S....*

No more promises!

Nä nu får jag sluta lova en massa! Det får helt enkelt komma inlägg lite då och då :P

Jag hade så gärna velat blogga mer men har lite svårt att ta mig tiden till det faktiskt, vill inte att det blir framtvingat för då blir det bara pannkaka!

Idag har jag & Elias varit på BVC och det gick jättebra!
Vi pratade om hans utveckling och framsteg, jag berättade då om att han kryper non-stop och att han börjat resa sig mot möblerna och så.

Då sa vår underbara bvc-sköterska att han låg mycket bra till och t.o.m tidig!
Detta brukade de flesta barn kunna runt tio månaders ålder (Elias är alltså 8 mån korrigerat)
Jag blev så glad!
Det har varit en sådan fruktansvärd stress hos mig själv att han ska ligga efter, även om det inte gör någonting så kändes det ändå så underbart att jag har fått ännu en bekräftelse att min bebis mår bra!
Härligt!

Dessutom har vi nog den mest fantastiska BVC-sköterska i hela världen! Känner mig så trygg med henne och hon har jobbat på neonatalavdelningen innan i många år så hon vet ju precis vad det handlar om. :)


Jag måste verkligen säga att Elias är i en så fruktansvärt underbart härlig ålder!
Han är så glad och go'!
Han härjar runt hela dagarana, hittar på bus och har nya spännande äventyr varje dag!
Jag får massa kramar, pussar och kärlek... samtidigt som han kan ge mig gråa hårstrå efter allt han hittar och river ner.
Han är verkligen inte rädd för någonting, inga hämningar what so ever!


Jag ser framför mig när han är runt 3-4år gammal....

"Hej! Vad heter du?"
"Ska vi leka?"
"Hur gammal är du?"
"Vad heter din mamma?"

Etc...etc... Han kommer vara det barn som man behöver koppel till :P

Gud.... Han kommer bli precis som jag var haha.
MEN.... Hellre det än ett barn som är rädd för sin egen skugga ;)

Jo förresten mina kära vänner och er som jag inte känner :)
Det är ju planerat för Elias att han ska börja dagis (höll på att skriva skolan, hoppsan!) i Augusti och först tänkte jag ju då börja jobba men jag har tänkt om!

Jag har inget ordentligt jobb att gå tillbaka till och vill egentligen ha en ordentlig utbildning...
Så! Nu ska lilla Sofie börja skolan igen! :D

Jag ska börja på komvux till höst för att läsa upp en del betyg och även läsa till ett par ämnen så att jag har behörighet till min utbildning sen.
Även en del ämnen som ger meritpoäng...

Nu till det viktiga! Nästa höst ska jag då söka in till SJUKSKÖTERSKEPROGRAMMET! :D
Jag ska alltså bli Little Nurse Sofie :)
Planen är att jag sen ska jobba på neonatalavdelningen.

Detta känns så himla rätt! Sjukvård och omvårdnad har aldrig varit någonting alls som har intresserat mig över huvud taget.
Har typ varit det sista jag har kunnat tänka mig...
Eller nej... Jag ville ju bli veterinär ett tag men jag menar med människor.

Men nu känns det verkligen som mitt kall! Efter allt som har hänt så har mina ögon verkligen öppnats!
Detta är vad jag ska göra!
Det är en väldigt tuff utbildning och jag hoppas verkligen att jag kan finna den orken inom mig att ta mig genom hela studieperioden!

JAG VILL, JAG KAN, JAG SKA!

Någon annan förälder som bestämt sig för, håller på eller ska plugga?
Hur har ni i så fall orkat?
Tips?
Råd?

Hade varit roligt att veta :)

Nä nu kurrar min mage lite grann, dags att rota i kylen! :)

Nu lovar jag inget mer utan vi hörs när vi hörs ;)

Ciao!



S....*


One year has passed...

Nu har min älskade bebis redan blivit ett år gammal...
Han blev 1 år i torsdags 14/4.

Jag förstår verkligen inte vart detta året har tagit vägen...
Så mycket som jag fick gå genom på ett år, har jag aldrig gått igen under hela mitt liv! (Klyschigt, I know)
Jag har faktiskt tyckt det har varit jättejobbigt inför årsdagen.

Jag har ju blivit påtvingad att komma ihåg allt som hände för ett år sen.
Jag hade ju velat säga att dagen min son föddes var den lyckligaste dagen i mitt liv men ärligt talat så är det nog den värsta upplevelsen någonsin.

Vilken dag som har blivit den lyckligaste i mitt liv kan jag inte sätta fingret på.
Det är så många olika dagar som blir sammansatt till en, som ett kollage ungefär.

Ex.
Första gången mitt hjärta fylldes med en evig kärlek för honom.
Första gången han öppnade sina ögon och tittade på mig.
Första gången jag fick ha honom på mitt bröst.
Varje gång det gick ett steg framåt utan att behöva ta två steg tillbaks.
Den dagen jag fick ta hem honom...

På hans födelsedag så satt jag, Elias, syster, systerson och bröderna här hemma och firade honom med fika och presenter.
Jag kunde inte sluta att se på klockan... Jag gick genom hela dagens förlopp.

"Nu åkte jag in till barnmorskan..."
"Vid den här tiden hade jag precis kommit in akut till KK i Malmö."
"Det var nog ungefär nu som jag fick skräckbeskedet..."
"Klockan är 16.55 nu, han blir exakt 1 år nu!"

Även om det har varit det läskigaste, mest förtvivlande jag har varit med om så är det samtidigt det mest fantastiska och vackraste upplevelsen någonsin.
Jag är dessutom så obeskrivligt tacksam för att allt har gått precis som det har gjort.
Jag kan inte ens tänka mig hur det hade varit utan honom.

Mitt allt, mitt liv, min älskade Elias ♥


Nu till det roliga kalasandet istället!
I torsdags på hans födelsedag så firade vi, familjen, som sagt med fika och presenter
och i lördags hade vi ett ordentligare släktkalas :)

Jag gjorde tårta och muffins själv, bild kommer! :)
Elias älskade gudmor och min kusin, Sofia, bakade helt otroliga brownies och min mamma handlade lite småkakor och kaffe.

Vilken tur jag har som har så omtänksam familj som ställer upp och hjälper till :)
Vi hade i alla fall jättetrevligt hela dagen!
Tack alla ni som kom och firade min älskade bebis dag!

Jag ska också bli bättre på att blogga, ännu en gång!
Men det har kännts lite tufft nu innan han har fyllt år, som sagt - mycket minnen!





Talk to you tomorrow!

S....*

Hejsan hoppsan Karlsson!

Nu var det ett bra tag sen jag gjorde ett inlägg! I lördags var det dop för Elias så det har varit jättemycket att göra innan dess.

Men dopet blev i alla fall helt perfekt! Ska lägga upp bilder och så, så fort jag fått bilderna av mammi :)
Vi var runt 30 st gäster och det kändes som att alla hade jättetrevligt!
Jag kan sträcka på mig och hålla huvudet högt för JAG, MISS TUMMEN MITT I HAND när det kommer till planering och viss matlganing lyckades göra taco- och kycklingpajer till alla gäster, duka och göra fint i doplokalen, skriva ett tal som jag höll i kyrkan och få allting till att flyta på!

Jag är faktiskt riktigt stolt över mig själv! De som känner mig väl vet att jag alltid lyckas klydda till det ordentligt!
Men man förändras väl på alla sätt och vis när man blir förälder :)

Dock blev jag rätt lack när vissa gäster började tacka min mamma för allting! Ännu en gång tog folk för givet att jag inte hade gjort det själv MEN jag har många tillfällen att bevisa vad jag kan framöver ;)

Men ska såklart tillägga att jag fick mycket support av min mamma och syster! Dom guidade mig och assisterade mig i köket.
Min syster sydde även underklänningen till dopklänningen, det blev jättefint!
Sen så hade vi ju självklart en jättefin doptårta som mina kusiners mamma hade gjort, tack Susanne!

Oh ja! Det var full rulle med massa folk, mat, kakor och såklart presenter!
Det är rätt kul att Elias inte kan öppna det själv för då får jag göra det hihi :)

Nu skriker den lille herrn på mig, dags för mamma-bebis-time! :D



S....*

Wonderful Sunday

Underbar natt får jag väl säga! Fick sova från kl. 1 - kl. 7.30 imorse :D
Gick upp gjorde en flaska till Fisen sen somnade han om igen och vi steg upp kl. 10!

Så många timmars sammanhängade sömn var det längesedan man fick, Elias brukar vara väldigt lätt på kvällar och nätter men dom senaste veckorna har han varit lite strulig.
Vet inte om det har varit tänderna eller hans hosta som har stört honom men men... Kunde haft det värre :)

Idag ska vi inte göra ett piss, bara ta det lugnt!
Eller jo jag ska plocka ut lite bilder på Elias till dopet och sen måste jag skriva en text som jag ska läsa i kyrkan...
Tycker det är så svårt att få ner känslor på ett papper på beställning men jag får kolla runt på bloggen bland mina inlägg och se om jag kan finna lite inspiration.

Har tvn igång nu och ser att det är "Livet på BB" på 5an och när jag ser alla dessa mammor i fulla värkar och deras process fram till att deras mirakel möter livets ljus så kan jag inte mer än att längta ihjäl mig till nästa barn!

När jag väntade Elias så var kejsarsnitt det sista jag ville ha! Jag vill föda naturligt dock med epidural och lustgas, annars är man ju galen :P (No offense!!!)
Jag kan fortfarande vara så himla arg för att det inte alls blev som jag ville! Bara få hålla sitt barn direkt efter födseln... Fan!

Jag lovar att nästa barn (som jag hoppas på att få) kommer typ ligga felvänt så att det inte kommer ut naturligt så dom måste göra kejsarsnitt igen... Men jag lovar! Jag tänker försöka tills jag får som jag vill!

Haha! Vad tjurig jag lät precis, som ett litet barn eller en fjantig tonåring men jag vill så gärna :P
Det kommer dock dröja ett tag innan nästa barn ens planeras, tänkte göra "rätt" nästa gång haha

Usch vad detta blev ett knepigt inlägg, skyller det på söndagsförvirring... Hm.. Ja det lät bra!
Söndagsförvirring!

Nä nu måste jag röja undan lite innan Elias vaknar igen!

S....*


Two front teeth!

Vet ni vad jag såg i lilla pelleplutts mun imorse?!
Jo två tänder! Kände efter med fingret och visst var det vasst! :D

Jag blev så glad men samtidigt lite sorgsen... Min bebis börjar bli stor fast han är så liten (i växten).
Dagar, veckor och månader springer bara förbi.
Snart kommer åren som man ska börja räkna.

Mitt älskade lilla barn....

Ja nu blev detta till ett litet moment! Men det ska bli jättekul och få se hans små tänder och få se honom kunna pröva nya saker att äta och tugga på, härligt! :D

Har någon annan i "samma ålder" (alltså räknat från augusti) börjat få tänder? :)


Idag har jag vatt hos mamma större delen av dagen, vi planerar dop och fixar!
Nu ikväll hade vi tänkt äta ihopa och kolla på melodifestivalen, jag, mamma, Elias, min syster och systerson.
Hade inte kunnat spendera kvällen bättre :)

Nu ska jag börja kladda på mitt doptal!

See y'all later!

S....*

Sittdel?

När är det lagom att börja med sittdelen till vagnen? Man kan ju fälla upp ryggstödet i hans liggarn och det tycker han om för han vill vara med mycket mer nu. Men sen är han ju fortfarande lite svajig och ostadig när han sitter. Visserligen inte med stöd då går det rätt bra... Men han kommer se så himla liten ut! :P Vad tycker ni? När är det passande? Nu ska jag fredagshänga med pojkarna! Trevlig fredag på er! S....*

Glömde ju...

...en bild på mitt hallkrypin! :D




Och sen två bilder på Boo-Boo


Lovly day

Idag har jag fått sova ordentligt! Skönt!
Min son var så snäll att han somnade om till kl. 9. 30 :)

Igår hade jag ju som sagt körlektion och det gick faktiskt riktigt bra!
Sen träffade jag upp min man på hans jobb och därefter mötte vi min syster på svågertorp.
Vi handlade tyg till underklänningen till dopklänningen, tapet till min hall och lite färg :)

När jag och mannen kom hem sen så satte vi upp hatthylla och tapetserade, det blev så himla fint!
Gav verkligen ett sånt lyft! Me so happy!

Det är väl tur att M är så händig och duktig, jag är lyckligt lottad!
Så mycket tid och arbete han har lagt ner för att min hall ska bli fin, han ska få sig en stor överraskning sen när vi fått ordning på allt, det är han värd 10 gånger om!

Nu är jag nyfiken på vem det är som prenumererar på min blogg vi bloglovin!
Jag trodde faktiskt inte det var så många som läste men blev positivt överraskad! :D
Så kan jag inte få en liten hint i alla fall och få veta vad ni vill veta?

Jag är en rätt öppen person och har inte svårt för att berätta om mitt liv (till en viss gräns då)
Så fråga på!

Vill verkligen komma igång ordentligt med bloggandet, det har blivit jättekul igen :)

Nu måste jag röja undan lite och ringa till min pappa ang. en del saker till dopet :)

Hörs sen!
Puss och kräm

S....*

Projekt!

Äntligen har jag tagit tag i mitt körkort ännu en gång och det ger riktiga framsteg, har pluggat mycket hemma och fått ihop en och annan körlektion.
Idag är det dags för ännu en och Elias ska vara med Denise under tiden.
Är det inte fantastiskt att ha en vän som är flygvärdinna?
Hon jobbar inte varje dag och kan vara ledig mitt i veckan, så hon kan umgås med oss :)
Jag är lycklig att ha så fantastiska människor runt omkring mig som ställer upp när jag behöver det!
Sist så passa min bror Elias och även det gick galant :)

I alla fall! Körkortet verkar vara på god väg och jag har bokat teoriprov och uppkörning :D
Men datumet kommer jag inte avslöja för då behöver jag inte erkänna om jag misslyckas haha ;)
Keep your fingers crossed!

Till en helt annan sak... Ni som har barn runt 6 månaders ålder, hur går det för era barn när det kommer till sittande och krypning?
Elias kan sitta med stöd men släpper man så faller han till sidan som en kägla haha!
Han har inte över huvud taget en tanke på att försöka ta emot fallet, det ser för j*vla roligt ut asså!

Men så undrar jag hur det går för er? Jag ser vissa som redan kan sitta och verkar jättelångt fram....
Let me know mommies!

Nä nu måste jag och Pelleplutt bli klara så vi kan möta upp Auntie D och Gah Maaeh Fija (Godmother) så vi kan luncha lite grann, miss them mucho!

Talk to you later alligator!

S....*

Bloglovin

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/47960/sofieterezia?claim=gzdf9fxkpzp">Följ min blogg med bloglovin</a>

Ibland ska jag bara vara tyst!

Vad tror ni hände igår?! Jo! Elias fick feber och blev jättehängig!
Bara för att jag skrev att han hade klarat sig så bra från att bli sjuk denna gången....

Varför håller jag inte bara klaffen ibland?!
Well, well... I morse var han lite piggare och än så länge ingen feber!
Men det skulle jag väl heller inte sagt för då får han väl pangfeber om en timme!

Dags att hoppa till dagens ämne!
Ni vet hur folk ofta gör narr av den typiske svenskan som har blivit mamma, gift osv...
Att hon bara förfaller och fortfarande går i sina gravid- och amningskläder...
Jag själv har faktiskt varit en av dom som har skämtat om det fast jag själv alltid har varit väldigt bekväm i mjukisar och inget smink.

MEN jag kan faktiskt förstå "dessa" kvinnor ibland!
Jag ÄLSKAR mina pregnancy-mjukisar! Dom är sååå sköna!
Ibland använder jag faktiskt mina amnings-bhs också, mjuka är dom!

Dom dagarna jag vaknar och känner att "Nä, idag orkar vi INGENTING...."
Då är det dom bästa plaggen som finns!
Får man näst intill aldrig ligga kvar i sängen hur länge man vill på morgonen utan att BEHÖVA stiga upp så får man fan ta mig dra på sig mamma-kläder lite då och då!

Idag är verkligen en sån dag, jag och Elias är förkylda, vi var upp tidigt, det är ruggit väder ute och vi är allmänt sega... Så idag blev det en mjuk amningsbh, vanliga mjukisbyxor och en tröja.
Elias fick på sig sin helbody med elefanter på som han fick av sin morfar.
Den är sååå fin! Många pluspoäng till min far!

Nu ska jag kolla efter doptips så att Elias kan få det häftigaste och mest ihågkomna dopet genom tiderna!

Btw! Jag behöver hjälp med bloggdesignen! Vet ni någon som är duktig och villig och hjälpa så let me know!

S....*

Slem... Mmmm!

Som jag skrev sist så blev ju pelleplutten sjukis men det gick över rätt så fort han hade bara feber fram till helgen sen var det över, han har hostat, vatt lite snörvlig och en aning tröttare men annars har han klarat sig rätt så jättebra denna gången!

DÄREMOT har JAG blivit jättekass, jag har så ont i halsen av allt hostande och hela jag är fylld med snor och slem känns det som, blää!
Det var faktiskt ett bra tag sen jag var så här förkyld, har t.o.m fått använda nässpray och det är abslout inget jag gör frivilligt, tycker det är jätteobehagligt!

Well well, det är väl bättre nu än nästa vecka när det bara kommer vara dop-fixeri!
*Peppar, peppar, ta i trä!*

Idag blir det nog invigning av XXXL-Lutz, har faktiskt inte varit där än fast det bara är ett stenskott ifrån min kära mor... Det ska bli kul och förälska sig i möbler som man inte har råd med :D

Nä nu ska jag inte vara en pesimist, jag ska låta drömmarna flöda helt enkelt ;)
En dag kommer jag dit jag vill men Rom byggdes inte på en dag som min kärlek brukar säga :)

Förresten har ni några roliga tips till dop så får ni jättegärna komma med det, vill att det ska vara något alldeles extra! Ett dop som alla kommer ihåg!
Funderade på att kidnappa Sonja Aldén så hon kunde sjunga... En låt är ju väldigt speciell för mig och Elias
Men jag tror man kan få fängelse för det...?

Tjillevippen, nu ska jag snyta ut resten av min hjärna :D

S....*

Dags igen

Jaha... Då var det dags igen! Nu är Elias sjuk... Chokerande eller hur?! Snor, slem, host och nys! För att inte glömma vår härliga vän, febern! Japp det börjar bli rätt tröttsamt att sitta uppe halva natten för att trösta ett oroligt barn ( inte för att jag inte vill finnas där för mitt barn ) Man börjar bli rätt trött på att inte kunna somna för att jag är rädd för att han ska sluta andas. Att vakna hysteriskt mitt i natten för att kontrollera att han faktiskt fortfarande gör det. Senast han var sjuk var i början på månaden och tog rätt lång tid innan han ville börja äta igen. Det är också ett sånt stort problem när han är sjuk... Han äter ju inte! Han är ju redan underviktig som det är.... Suck, snälla vår och sommar, KOM HIT!!! Bara han är frisk till sitt dop! Annars dör jag lite inombords! Nä nu gnäller han inte längre och verkar ha somnat om så då får jag väl också passa på medan alvedonen verkar. Dessutom ligger jag med honom i soffan för att kunna ha honom nära och i sovrummet ligger där två grisar och sover som man inte vill väcka. Ett svin och en kulting, mohaha! Godnatt åter igen eller godmorgon lär det väl bli för er som läser det! Hoj! S....*

Rutiner

Rutiner, rutiner... Alla dessa rutiner... Jag försöker verkligen få in bra rutiner för mig och Elias! Men blir så stressad så fort det inte blir som det ska... Att han somnar mycket tidigare än vad han skulle under dagen Bara för att vi åkte buss den tiden t.ex Så sover han kanske 40 min och sen vaknar han. Därefter när man ska få honom till att sova där kring 12-13 så går det inte! Utan då somnar han till en liten stund kring fyra tiden istället Och sen är hela kvällen förstörd för att han är så himla trött och gnällig... Den pressen får mig så ofta till att känna mig som en urusel mamma! Alla pratar om hur viktigt det är med rutiner och att man ska hålla på det. Man får ett mycket lugnare barn o.s.v Ja jag håller definitivt med, jag tycker det är jättebra rutiner! Men blir en dag fel så känns det som att man kommer få ett jätteoroligt barn! Jag vet att det kan låta lite överdrivet från min sida men jag blir så stressad! Pressad över att allting måste bli rätt alltid när det kommer till Elias! Jag vill aldrig att han ska känna att jag gjorde någonting fel... Men visserligen, vilken förälder känner inte allt detta? Måste säga som min kurator alltid säger: " Man ska inte vara en perfekt förälder utan man ska vara tillräckligt bra! " Jag kanske får börja ha det som ett litet mantra ;) Sorry för ett litet "panikångest" inlägg men var tvungen att skriva av mig till er! Lots of love and kisses! S....*

Utveckling

Fick en kommentar om gårdagens inlägg, att jag skulle berätta lite om hans utveckling.
Det är rätt förvirrande för folk när man säger att "han är nio månader gammal men egentligen bara fem...."

Ofta svarar människor bara artigt, jaha okej... vad härligt!
Sen är han ju pyttliten för att vara nått av det.

Elias är ju nu 9 månader men eftersom han föddes 4 mån för tidigt så är han utvecklingsmässigt som en 5 månaders bebis förutom att han är fortfarande rätt liten.

Men är man så för tidigt född så tar det rätt lång tid att hinna ikapp med vikt och speciellt längd.

Så Elias, han jollrar och snackar skit med sin mamma under dagarna, han skrattar högljutt (speciellt när han är med sin älskade moster), han kan rulla runt (hihi), kan ligga på mage utan problem men har inte riktigt fattat hur han ska få leksakerna att komma när han kallar på dom och han har börjat åla sig så smått fram.

Han vill gärna försöka sitta men så långt har han inte hunnit än :)

Han är en underbar liten kille som verkligen har börjat få humör och ska sitta hos mig, gärna alltid!

Nu fick jag lite motivation om vad jag skulle skriva om så var inte rädda för att fråga på, från allt mellan himmel och jord :)

Joo just det! Han har börjat göra "prutt"-ljud med munnen och han älskar det! Det är så sött!
Förutom när han ska käka gröt :/

Nu ska vi busa vidare!

Tjolahopp - Tjolahej!

S....*

Nu gick det så lång tid igen!

Sist jag bloggade var nog när vi låg inlagda en sväng på sjukan men det gick bra, vi fick åka hem med lite antibiotika och sen så småningom blev han bättre :)
Sen var det ju jul, nyår och hela fadderitten!
De spenderades med familj och vänner, hade riktigt mysigt faktiskt :)

Nu har Elias blivit 9 månader gammal! och börjar närma sig två-siffrigt, herregud vad tiden går fort!
Alla runt om kring mig påminner mig om hur nära 1årsdagen är...
Har det redan gått ett år? 
Det har bara flugit fram!

Men när man låg på sjukhuset så kändes varje minut som en evighet.
Jag trodde aldrig den tiden skulle ta slut!
Detta kan komma till att låta jättekonstigt men på ett sätt saknar jag den tiden...

Kanske är det för att i dagsläget så kommer jag inte ihåg så mycket?
Man kom dit varje morgon och var så spänd och excalterad för nya framsteg och så fruktansvärt rädd för bakslag.
Självklart är jag enormt lycklig att det är förbi och att jag har min älskade Elias hos mig.
Men man var så inne i allt och så fokuserad under sjukhustiden att man inte såg det från ett yttre perspektiv
och det är just sånt som kommer ikapp en nu i efterhand..

Pratar jag med mamma så kommer hon ihåg alla skräckbesked och känslorna kring det så tydligt fortfarande och tycker fortfarande att det kan vara väldigt jobbigt att tala om det.

Medan jag kan stå bredvid och se mammas känslor i hennes ögon och samtidigt inte hitta tillbaka till vad jag själv kände.
Det blir till en frustration... Problemet är just det att jag kommer fortfarande ihåg smärtan...
Men den dyker upp hipp som happ, från ingenstans och får mig till att sätta mig rakt ner på golvet och bara gråta!

I den sekunden förstår jag inte alls vad det är jag gråter över men efter lite samtal med min kurator så har jag ju också insett att det är bortträngda minnen och känslor som pressar sig fram.
Det har kommit till att bli riktiga utbrott i antingen ilska eller gråt.
Samtidigt så måste man hålla det inne tills klockan 20 när lilleman har gått och lagt sig...
Han ska ju inte behöva se sin mamma så här!

En väldigt nära vän till mig sa en gång till mig när hennes son började närma sig ett år...
Att under det första året som mamma så tappar man sig själv så himla lätt!

Det tar ungefär ett år för en mamma att vänja sig vid allt fast man kan allting på rullande band och kan gå upp halvsovandes mitt i natten och veta precis hur mycket vätska och pulver som ska i flaskan och vart man satte den sabla flaskan innan man gick och la sig.

Jag kan säga att jag förstår henne nu, ser jag på mig själv i spegeln så undrar jag ofta vilket ben jag står på och att jag står på benen över huvudtaget.
Jag ska inte klaga för jag har en väldigt enkel son, han är rätt lätt och läsa och skriker inte jättemycket.

Men jag har svårt med mig själv... Även om man får snälla och fina ord varje dag, flera gånger.
Så kan jag inte själv se det för att just nu vet jag inte riktigt vem jag är förutom Elias mamma.

Men jag måste ge DE FLESTA av mina nära och kära en stor applåd för att ha varit så förtående och inte alltid tagit utbrott och sura kommentarer på allvar, för vissa har fått lite mer än vad dom förtjänat.
Fast det är ju just därför jag älskar er! You rock my world!

Herregud, med så mycket fina människor runt omkring oss så kommer min son bli ett praktexemplar!
Rolig, förståndig, omtänksam, hänsynsfull, förstående, kärleksfull, fantastisk och såklart skitsnygg! (Efter hans kära mor!)

Nä, sorry alla andra föräldrar, min son har precis tagit hem vinnartiteln!

"Världens Bästa Unge"







S....*

Sjukhus, sjukhus och åter sjukhus!

Nu sitter man här igen... Suck! Elias är jätteförkyld och har haft förskräckliga hostattacker! Så vi sitter nu på barnakuten här i Malmö. Japp, så e det när man har prematura barn med lungsyndrom, man får åka in för minsta lilla. Härom dagen slog det mig om att allt vi vatt med om förföljer mig... Jag satt och kolla på tv och någon låg på sjukhus, det enda jag fastnade vid var alla maskiner och apparater. Jag visste i princip var allting var och vad det användes till. En tyngd la sig på mina axlar.... Fan! Sen i onsdags morse så slog jag på morgonnyheterna och då var dom på Lunds kk och intervjuade kirurgen som snittade mig och fick även se den ena sjuksköterskan som tog hand om mig nere på förlossningen. Jag blev så himla förbannad!!! Jag vill inte se allt detta igen! Kan det inte bara få vara avklarat och ligga bakom oss! Jag börjar undra om jag kanske fakiskt borde gå och få detta utrett... Prata med någon så att jag faktiskt KAN lägga det bakom mig. Men hur förklarar man alla sina känslor kring den tiden för någon? Jag vet knappt själv hur det kändes längre. Jag begravde det när Elias blev utskriven. Men det är väl som man säger, man kan inte fly från det förflutna utan man måste stanna upp och ta itu med det... Frågan är bara, Hur i helvete gör man det?! Nu måste jag se till och få reda på om vi måste vara kvar här eller när vi får gå hem. Har redan suttit här i snart 4 och en halv timme... BLÄÄÄ!!!! NURSE! S....*

1 år sedan....

och så fruktansvärt mycket som har hänt...
Jag har blivit testad till det maximala på alla plan men jag har lyckats ta mig genom det i ett stycke...
Hel vill jag inte kalla mig, har fått mer ärr på ett år än alla mina snart 20 år.

Men jag har även fått uppleva en fantastisk lycka! En kärlek som jag inte trodde fanns.
Jag har ett band mellan mor och barn som är det vackraste som finns.

För ett år sen förändrades hela mitt liv!
Den 22 november 2009 fick jag reda på att jag väntade Elias.

Jag gjorde testet hemma, hade misstänkt i ca. två veckor att jag var gravid men samtidigt trodde jag ändå inte att det faktiskt kunde vara så.
Ni tjejer som har haft "pregnancy-scares" vet vad jag pratar om! Man oroar sig, mensen e lite sen och man gör ett test för att vara säker.
Under tiden så går tankarna fram och tillbaka "shit, jag kan vara gravid" and so on.

Men sen ser man det negativa resultatet på stickan och fortsätter som att oron aldrig funnits där.
Precis så var det denna gången också, jag oroade mig men innerst inne trodde jag att jag bara inbillade mig igen.
Men shi fick jag!!!

Pang Boom! Där var det, svart på vitt... Det var ett klart och tydligt streck, ingen tvekan om saken!
Jag fick en sån chock! Jag dubbelkollade testet och jämförde med infobladet men det var rätt...
Jag var gravid!

Och mindre än 24 timmar innan hade jag gått ifrån ett förhållande som var så skadat att det näst intill blivit sjukt.
Jaha vad gjorde man då? Joo, jag grät! jag grät något okontrollerat och gick ut till mamma och hon kramade mig hårt och sa att allt skulle bli bra.

Bara för att göra det klart så att jag inte får en massa påhopp!
Jag grät inte för att jag inte ville ha barnet utan för att allt hade kommit till den punkten att jag inte kunde se en ände på allt!
Allt kom vid HELT fel tillfälle!

MEN sen när chocken fick lägga sig i lugn och ro och jag fick tid att tänka för mig själv så insåg jag ju att jag var glad, ja överlycklig!
En liten bebis i min mage, MIN bebis!!!

Jag ville inte vänta, jag ville att det skulle gå fort, att hela världen skulle få veta att det vackraste på jorden låg i min mage!

Dom första två månaderna var riktigt jobbiga, jag mådde illa och hade mycket problem med pappan men en dag bestämde jag mig för att lägga allt det som fick mig till att må dåligt bakom mig och bara koncentrera mig på mig och bebis!

Jag blev plötsligt stark på ett sätt jag inte varit förut, jag fotograferade min mage varje vecka.
Jag fann kärleken igen och den är nu starkare än någonsin.

Jag fick min underbara son! Dock under väldigt jobbiga omständigheter men vi tog oss genom det också.
Nu står vi här ett år senare med så fruktansvärt många fantastiska människor runt omkring oss!
Jag står nu här starkare och otroligt tacksam för livet och vad det har att ge!

Jag har blivit sårad, byggt upp mig själv igen, funnit glädjen och meningen med saker och ting, hittat en sann kärlek och får uppleva moderskärlek till den mest fantastiska och underbara lilla killen i hela universum.

För ett år sedan var jag en heeelt annorlunda person med helt andra värderingar och syn på saker i livet.
Min son har gjort mig till den jag är idag och för första gången i mitt liv så kan jag faktiskt stå upp med huvudet hållet högt och säga att jag är stolt över mig själv och den jag är.

Jag har aldrig gjort något speciellt, inte varit en toppstudent, snäll och rar dotter, fått någon speciell utmärkelse av något slag... Inget att vara stolt över... Tills nu! Jag är stolt över mig själv och min son!

Han ger mig min styrka och ork till att gå upp på morgonen! Fantastiska lilla skapelse, jag älskar dig något otroligt!


Alla ni mammor! Håll huvudet högt och var stolta!

Vill även tillägna en stor heder till min vän Emelie, du är stark, fantastisk och en otrolig mor.
Hon tittar ner på dig varje dag och säger stolt till sig själv, "Det där är min mamma!"



Nu fick ni veta en hel del kanske "privata" saker eller ja, väldigt detaljerat men det är okej!
Jag bjuder på det! ;)

Keep your head held high and goodnight to you all!

- Mitt mirakel




S....*

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0