Rätt intressant!
...När man träffar nya människor med eller utan barn och vagn.
Frågorna och dyligt dyker ju alltid upp, ofta är dom demsamma...
Det börjar med;
* Oj! Då blev du mamma tidigt, hur gammal är du egentligen?
* Hur reagerade dina föräldrar?
* Är du fortfarande tillsammans med pappan? el. Var är pappan?
* Det var inte planerat väl? / Varför gjorde du inte abort?
* Känner du inte att du offrar väldigt mycket?
* Bor du hemma fortfarande?
* Men du går väl på soc då?
Några av dom tusentals frågor man får som ung förälder!
Tror att det är rätt så många som känner igen sig, för tyvärr finns det den här stereobilden av att vara ung förälder, man är ensam, fattig och vet inte hur man tar hand om sitt barn.
Här kommer mina svar på alla dessa dumma frågor.
* Ja, jag är ung mamma. Bara 19 år men hellre få barn ung än vänta tills man är upp emot 40 (my own opinion)
* Jaa... Hur reagerade dina? Måste de bli en dålig reaktion bara för att man är ung?
* Nej och det tycker jag är skönt, tog slut i samma veva som graviditeten upptäcktes
* Graviditer måste inte vara oplanerade för att man är ung men ja, min var.
och jag ville inte göra abort. Jag ville ha mitt barn - punkt slut!
* Jag offrar absolut ingenting! Jag hade aldrig bytt detta mot någonting! JAG ÄLSKAR ATT VARA MAMMA!
Självklart hade man kanske velat åka utomlands osv mer men det är sånt jag kan göra sen när bebis blir lite större :)
* Man måste heller inte fortfarande bo hemma för att man är ung, jag gjorde dock det. Tyckte det var skönt att få ha min mamma nära och lite extra stöd och råd eftersom man var ensamstående. Men nu bor jag och Elias i en lägenhet i limhamn.
* Just det! Försörjningsbiten!
1. Det är absolut inte fel att få hjälp med socialbidrag, det är därför jag betalat skatt för att kunna få det OM jag skulle behöva det i framtiden
2. Nej, jag går inte på soc. Man har föräldrapenning även dom som aldrig har jobbat en enda dag i sitt liv.
Så ni borde inte gå runt med era fördomsfulla idéer kring oss unga föräldrar, vi är minst lika bra som de äldre med Villa-Volvo-Vovve ;)
Mina inspirationskällor är mamma, min syster och min Nathali som även bloggar om sitt liv med sin son Lucas (www.Nathalim.blogg.se)
Ciao Ciao Bitches!
S....*
Bättre än så här blir det nog inte...
Bloggen kommer nog inte uppdateras oftare än det här, är ledsen men så är det.¨
Igår flyttade jag in i min och Elias lägenhet! :D
Nu bor vi i limhamn och vi stormtrivs verkligen!
Fyfan vilket slit det är att flytta upp på tredje våningen utan hiss... Har FRUKTANSVÄRD träningsvärk i mina vader, orkar inte gå... Dessutom orkar jag inte stå heller för jag har så ont i fötterna, satt inte på hela dagen!
Vi fick i ordning rätt mycket igår, det är bara kläder och småplock som ska packas upp men det gör jag verkligen en annan dag.
Vill säga, SUPERSTORT TACK TILL MIN FAMILJ SOM HJÄLPTE MIG ATT FLYTTA OCH STÄDA, LOVE YOU LONG TIME!
Fan utan dom hade jag fortfarande inte gått och lagt mig, är så lyckligt lottad att ha en sådan fin familj :)
Ska ta bilder och lägga upp när här börjar komma i ordning :)
Idag ska mamma och jag till IKEA för att handla lite småsaker som jag behöver och sen ska vi hämta hit mina hundar. Saknade dom något enormt idag när jag vaknade.
Elias verkar också trivas, han tycker nog inte allt för illa om stället (ha-ha) för han har varit så snäll och go sååå...
Visserligen är han det i princip varje dag (Lucky me!)
Nä nu har mamma slutat jobb så nu kommer hon nog snart! Ska ta mig en pizzaslice på IKEA! Eller två kanske? :O
Gotta get the baby dressed!
See you later alligator!
S....*
Igår flyttade jag in i min och Elias lägenhet! :D
Nu bor vi i limhamn och vi stormtrivs verkligen!
Fyfan vilket slit det är att flytta upp på tredje våningen utan hiss... Har FRUKTANSVÄRD träningsvärk i mina vader, orkar inte gå... Dessutom orkar jag inte stå heller för jag har så ont i fötterna, satt inte på hela dagen!
Vi fick i ordning rätt mycket igår, det är bara kläder och småplock som ska packas upp men det gör jag verkligen en annan dag.
Vill säga, SUPERSTORT TACK TILL MIN FAMILJ SOM HJÄLPTE MIG ATT FLYTTA OCH STÄDA, LOVE YOU LONG TIME!
Fan utan dom hade jag fortfarande inte gått och lagt mig, är så lyckligt lottad att ha en sådan fin familj :)
Ska ta bilder och lägga upp när här börjar komma i ordning :)
Idag ska mamma och jag till IKEA för att handla lite småsaker som jag behöver och sen ska vi hämta hit mina hundar. Saknade dom något enormt idag när jag vaknade.
Elias verkar också trivas, han tycker nog inte allt för illa om stället (ha-ha) för han har varit så snäll och go sååå...
Visserligen är han det i princip varje dag (Lucky me!)
Nä nu har mamma slutat jobb så nu kommer hon nog snart! Ska ta mig en pizzaslice på IKEA! Eller två kanske? :O
Gotta get the baby dressed!
See you later alligator!
S....*
SORRY!
Ja jag vet! Förlåt! Förlåt! FÖRLÅT!
Jag har inte bloggat på evigheter och nu när jag har fått upp antalet läsare så struntar jag i er... Förlåt!
Det har varit väldigt mycket på sista tiden, papper som ska fyllas i, körkort som ska bli klart, lådor som ska packas, bla bla bla....
MEN NU! Har jag tagit mig tiden till att sätta mig ner och uppdatera er lite grann!
Elias har växt en hel del, han har nu kommit över 4kg strecket och är 52,5 cm lång...
Trodde aldrig att han skulle bli stor, inte när man såg denna lilla fågelunge i sin kuvös.
Den tiden i lund kändes som att man låg i komma, det kändes som att man aldrig skulle ta sig ur denna fasansfulla mardröm som till varje dags förvåning var verklighet.
Jag kommer på mig själv dagligen med att försöka tränga bort hela neo-tiden, vill inte prata om det mer, tänker aldrig på dagen då han föddes utan inbillar mig själv konstant att allting har vatt tipp-topp hela tiden!
Men sen kommer det dagar då all denna lång tid rusar framför mina ögon, spolas fram som ett videoband...
Då får jag en chock och tänker.... Oj... Vad fan hände?
Ser på Elias och känner mig så obeskrivligt tacksam för att han är här hos mig!
Undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag inte fött honom men det blir bara svart?
Det finns ingen version av mitt liv!
Elias är jag, Jag är Elias... Det finns inget antingen eller.
Jag andas och lever för honom, inga alternativ. Så här är det!
För ett tag sen hamnade jag verkligen i ett svart djup, jag drogs tillbaka till tiden som jag egentligen inte vill minnas, hade bara velat plocka ut dom bra delarna.
Jag var helt förstörd, all känslor hann ikapp, jag gick som en zombie... Började bråka med allt och alla som kom i närheten av mig. Usch!
Detta är nog något som kommer ta tid att ta sig genom... Mnga nära och kära säger till mig att kanske gå och prata med någon så att jag får rensat mitt system men jag vet ju varför jag blir ledsen och low... Det behöver ju ingen annan tala om för mig, eller?
Vad ska den här människan säga för att jag ska kunna lägga allt det jobbiga bakom mig?
Borde jag ta kontakt?
Vem ska jag vända mig till?
What do you think?
Oh! Jag kan bli tokig ibland, man kan märka det så tydligt på människor!
Åker jag buss osminkad i kanske vardagligare kläder som mjukis eller random jeans så får man 38 blickar!
Jag ser inte ut som 19 utan ser rätt mycket yngre ut och är dessutom ganska kort.
Jag var på ett babycafé förra veckan och jag lovar(!) att alla utom jag och Louise (som jag gick dit med) var över 30 och herregud vad folk stirrade och tissla med varandra! Allt blev tyst när vi kom!
Fyfan vad jag kände mig illa till mods! Okej, det kanske inte var så hemskt som jag beskriver men man blir bemött på ett annat sätt av rätt många pga att man är ung... och det har nog gått mig åt huvudet för jag kan inte känna mig 100% bekväm i publika sammanhang.
Inte för att jag inte är stolt som mamma, för det är jag! Jag älskar att vara mamma och är så stolt över min son!
Jag håller alltid huvudet högt så ingen ska se hur mycket jag egentligen påverkas men sen när jag kommer hem så tar allting!
Nu kämpar jasg röven av mig för denna s.k yta som jag måste se till att se bra ut alltid!
Ingen ska tro att jag inte kan vara förälder bara för att jag fortfarande räknas som "tonåring", ingen ska tro att jag inte kan någonting om barn för att jag inte har förberett mig 5 år innan jag blev gravid, ingen ska tro att jag inte kan ge mitt barn vad han behöver och kunna skämma bort honom när jag vill bara för att jag inte jobbat i 10 år eller har en fancy högskoleutbildning och INGEN ska tro att vi måste bo i en liten skitlägenhet i något "s.k" slumområde (alla får bo precis var dom vill, inget påhopp utan syn från den s.k svensson-dömmaren) bara för att jag är ensamstående!
Jag känner min son in- och utantill, jag har spenderat mycket tid med min systerson genom bebis och småbarnsår och jag går på moderskänsla, Elias har ALLTING han behöver och massor utöver det. Jag skämmer bort honom näst intill för mycket... Dessutom så jobbade jag en jäkla massa innan han kom till världen.
Jag flyttar nu till en stor härlig lägenhet i Limhamn för att jag vill att min son ska växa upp lite utanför stan och den lägenheten har jag fixat själv.
Okej... Nu blev det kanske lite småhat i detta inlägget fast jag egentligen är en väldigt lycklig människa!
Jag har en perfekt son, en fantastisk familj, underbara vänner och en kärleksfull man med sin dotter och jag älskar dom allihopa så satans mycket! Det finns inget bättre än dom!
Så vem fan bryr sig om att jag fortfarande inte vunnit något på bingolotto efter flera veckors spelande!?
Eller att jag inte just nu har råd med mina älskade byrås!?
WHO GIVES A FUCK!
Jag har allt och lite till som betyder någonting!
Så, lite posivitet (oj, där bröts nästan tungan)
Jag ska ta mig i kragen och lägga ut lite bilder, eller en massa bilder egentligen...
Har tagit så många men varit sååå kass på att lägga ut här och på facebook.
Ska se om jag hinner imorgon!
Nu ska jag titta på desperate housewives ;D
Vill ni se avsnitten i förväg så kommer det ut varje måndag, dom avsnitten som sänds i USA så går ni in på www.ch131.com
Enjoy!
Nu kommer iallafall en bild på mig och min älskade kille som Nathali tog när vi var hos henne, myyys!
Goodnight everyone!
S....*
Jag har inte bloggat på evigheter och nu när jag har fått upp antalet läsare så struntar jag i er... Förlåt!
Det har varit väldigt mycket på sista tiden, papper som ska fyllas i, körkort som ska bli klart, lådor som ska packas, bla bla bla....
MEN NU! Har jag tagit mig tiden till att sätta mig ner och uppdatera er lite grann!
Elias har växt en hel del, han har nu kommit över 4kg strecket och är 52,5 cm lång...
Trodde aldrig att han skulle bli stor, inte när man såg denna lilla fågelunge i sin kuvös.
Den tiden i lund kändes som att man låg i komma, det kändes som att man aldrig skulle ta sig ur denna fasansfulla mardröm som till varje dags förvåning var verklighet.
Jag kommer på mig själv dagligen med att försöka tränga bort hela neo-tiden, vill inte prata om det mer, tänker aldrig på dagen då han föddes utan inbillar mig själv konstant att allting har vatt tipp-topp hela tiden!
Men sen kommer det dagar då all denna lång tid rusar framför mina ögon, spolas fram som ett videoband...
Då får jag en chock och tänker.... Oj... Vad fan hände?
Ser på Elias och känner mig så obeskrivligt tacksam för att han är här hos mig!
Undrar ibland hur mitt liv hade sett ut om jag inte fött honom men det blir bara svart?
Det finns ingen version av mitt liv!
Elias är jag, Jag är Elias... Det finns inget antingen eller.
Jag andas och lever för honom, inga alternativ. Så här är det!
För ett tag sen hamnade jag verkligen i ett svart djup, jag drogs tillbaka till tiden som jag egentligen inte vill minnas, hade bara velat plocka ut dom bra delarna.
Jag var helt förstörd, all känslor hann ikapp, jag gick som en zombie... Började bråka med allt och alla som kom i närheten av mig. Usch!
Detta är nog något som kommer ta tid att ta sig genom... Mnga nära och kära säger till mig att kanske gå och prata med någon så att jag får rensat mitt system men jag vet ju varför jag blir ledsen och low... Det behöver ju ingen annan tala om för mig, eller?
Vad ska den här människan säga för att jag ska kunna lägga allt det jobbiga bakom mig?
Borde jag ta kontakt?
Vem ska jag vända mig till?
What do you think?
Oh! Jag kan bli tokig ibland, man kan märka det så tydligt på människor!
Åker jag buss osminkad i kanske vardagligare kläder som mjukis eller random jeans så får man 38 blickar!
Jag ser inte ut som 19 utan ser rätt mycket yngre ut och är dessutom ganska kort.
Jag var på ett babycafé förra veckan och jag lovar(!) att alla utom jag och Louise (som jag gick dit med) var över 30 och herregud vad folk stirrade och tissla med varandra! Allt blev tyst när vi kom!
Fyfan vad jag kände mig illa till mods! Okej, det kanske inte var så hemskt som jag beskriver men man blir bemött på ett annat sätt av rätt många pga att man är ung... och det har nog gått mig åt huvudet för jag kan inte känna mig 100% bekväm i publika sammanhang.
Inte för att jag inte är stolt som mamma, för det är jag! Jag älskar att vara mamma och är så stolt över min son!
Jag håller alltid huvudet högt så ingen ska se hur mycket jag egentligen påverkas men sen när jag kommer hem så tar allting!
Nu kämpar jasg röven av mig för denna s.k yta som jag måste se till att se bra ut alltid!
Ingen ska tro att jag inte kan vara förälder bara för att jag fortfarande räknas som "tonåring", ingen ska tro att jag inte kan någonting om barn för att jag inte har förberett mig 5 år innan jag blev gravid, ingen ska tro att jag inte kan ge mitt barn vad han behöver och kunna skämma bort honom när jag vill bara för att jag inte jobbat i 10 år eller har en fancy högskoleutbildning och INGEN ska tro att vi måste bo i en liten skitlägenhet i något "s.k" slumområde (alla får bo precis var dom vill, inget påhopp utan syn från den s.k svensson-dömmaren) bara för att jag är ensamstående!
Jag känner min son in- och utantill, jag har spenderat mycket tid med min systerson genom bebis och småbarnsår och jag går på moderskänsla, Elias har ALLTING han behöver och massor utöver det. Jag skämmer bort honom näst intill för mycket... Dessutom så jobbade jag en jäkla massa innan han kom till världen.
Jag flyttar nu till en stor härlig lägenhet i Limhamn för att jag vill att min son ska växa upp lite utanför stan och den lägenheten har jag fixat själv.
Okej... Nu blev det kanske lite småhat i detta inlägget fast jag egentligen är en väldigt lycklig människa!
Jag har en perfekt son, en fantastisk familj, underbara vänner och en kärleksfull man med sin dotter och jag älskar dom allihopa så satans mycket! Det finns inget bättre än dom!
Så vem fan bryr sig om att jag fortfarande inte vunnit något på bingolotto efter flera veckors spelande!?
Eller att jag inte just nu har råd med mina älskade byrås!?
WHO GIVES A FUCK!
Jag har allt och lite till som betyder någonting!
Så, lite posivitet (oj, där bröts nästan tungan)
Jag ska ta mig i kragen och lägga ut lite bilder, eller en massa bilder egentligen...
Har tagit så många men varit sååå kass på att lägga ut här och på facebook.
Ska se om jag hinner imorgon!
Nu ska jag titta på desperate housewives ;D
Vill ni se avsnitten i förväg så kommer det ut varje måndag, dom avsnitten som sänds i USA så går ni in på www.ch131.com
Enjoy!
Nu kommer iallafall en bild på mig och min älskade kille som Nathali tog när vi var hos henne, myyys!
Goodnight everyone!
S....*
Mama's coming home!
Anonym om It pisses me off!:
man kanske ska tänka på hur man själv beter sig också
Kära "Anonym"
Eftersom du verkar veta precis vad som har försigått så kan du ju förklara vad du menar?
På vilket sätt tycker du att jag inte betett mig ordentligt gentemot denna person?
Det kan du gärna få svara på!
Idag har jag och bebis tagit en tur till sjukhuset, denna gång hos ortopeden men allt gick bra :)
Sen när vi kom hem så städade vi undan lite eftersom min kära lilla mamma ska komma hem ikväll, har saknat henne, hon är så bra att prata med :)
Elias låg en stund i sitt babygym innan och han skrattade jättemycket! Han hade jättekul med sin speldosa och sina små djur! Han diggar sin anka och sin åsna haha :)
Oh, jag e så lyckligt lottad att ha en sån underbar liten kille och han är MIN, MIN, MIN! :D
Jo förresten i förmiddags så hade jag ett långt, härligt, underbart samtal med min FANTASTISKA Nathali!
Hon vet alltid vad hon ska säga, hon har svar på allt! Det räcker att jag påbörjar en mening så fattar hon direkt och tvärtom också!
Saknar min lilla loppa!
Nä nu ska jag återgå till kungar av tylösand :)
Sist men inte minst! Ni som tror er veta hur allt ligger till mellan mig och personen i föregående inlägg kan faktiskt ta och slänga er i väggen, för jag kan lova er, ifrågasätter ni mig i det ämnet så har ni absolut ingen koll och ni är skrattretande haha!
JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! ELIAS ÄR SÅ JÄVLA BRA! VI ÄR SÅ JÄVLA BRA! MINA VÄNNER ÄR SÅ JÄVLA BRA! MIN FAMILJ ÄR SÅ JÄVLA BRA! M&S ÄR SÅ JÄVLA BRA!
LOOOVE YOU! ♥
S....*
man kanske ska tänka på hur man själv beter sig också
Kära "Anonym"
Eftersom du verkar veta precis vad som har försigått så kan du ju förklara vad du menar?
På vilket sätt tycker du att jag inte betett mig ordentligt gentemot denna person?
Det kan du gärna få svara på!
Idag har jag och bebis tagit en tur till sjukhuset, denna gång hos ortopeden men allt gick bra :)
Sen när vi kom hem så städade vi undan lite eftersom min kära lilla mamma ska komma hem ikväll, har saknat henne, hon är så bra att prata med :)
Elias låg en stund i sitt babygym innan och han skrattade jättemycket! Han hade jättekul med sin speldosa och sina små djur! Han diggar sin anka och sin åsna haha :)
Oh, jag e så lyckligt lottad att ha en sån underbar liten kille och han är MIN, MIN, MIN! :D
Jo förresten i förmiddags så hade jag ett långt, härligt, underbart samtal med min FANTASTISKA Nathali!
Hon vet alltid vad hon ska säga, hon har svar på allt! Det räcker att jag påbörjar en mening så fattar hon direkt och tvärtom också!
Saknar min lilla loppa!
Nä nu ska jag återgå till kungar av tylösand :)
Sist men inte minst! Ni som tror er veta hur allt ligger till mellan mig och personen i föregående inlägg kan faktiskt ta och slänga er i väggen, för jag kan lova er, ifrågasätter ni mig i det ämnet så har ni absolut ingen koll och ni är skrattretande haha!
JAG ÄR SÅ JÄVLA BRA! ELIAS ÄR SÅ JÄVLA BRA! VI ÄR SÅ JÄVLA BRA! MINA VÄNNER ÄR SÅ JÄVLA BRA! MIN FAMILJ ÄR SÅ JÄVLA BRA! M&S ÄR SÅ JÄVLA BRA!
LOOOVE YOU! ♥
S....*
It pisses me off!
Är man verkligen skyldig att ge en person hur många chanser som helst?
Måste man själv behöva ändra om sitt liv bara för att det är deras s.k "rätt" ?
Ska man behöva se den man älskar mest i världen bli sårad pga av någons brist på intresse och förstånd?
Jag tycker inte detta är rättvist... Nej, det tycker jag inte!
Borde det inte finnas någon regel eller lag som skyddar mitt älskade mirakel från att bli sårad?
Man borde inte få fler chanser när man redan har sumpat alla dom man redan fått!
S....*
Måste man själv behöva ändra om sitt liv bara för att det är deras s.k "rätt" ?
Ska man behöva se den man älskar mest i världen bli sårad pga av någons brist på intresse och förstånd?
Jag tycker inte detta är rättvist... Nej, det tycker jag inte!
Borde det inte finnas någon regel eller lag som skyddar mitt älskade mirakel från att bli sårad?
Man borde inte få fler chanser när man redan har sumpat alla dom man redan fått!
S....*
Våra barn, våra älskade barn
Jag tittar ner på honom, där han ligger och sover så sött... Vad skulle jag gjort utan mitt lilla mirakel? Vad skulle jag gjort om du försvann från mig?
Hemska tanke som smyger fram i vardagen... Jag andas inte utan dig, mitt hjärta slår inte utan dig... Jag lever inte utan dig! Min älskade son, mitt allt, min värld!
Jag sörjer med alla dom föräldrar som fått se sina barn få sina vingar alldeles för tidigt.
Jag kan inte känna er smärta men bara tanken på att förlora sitt barn gör så fruktansvärt ont!
Jag förstår inte hur ni klarar det, jag sänder styrka!
Usch, blir så illa till mods... Men...
Vila i frid små änglar, en högre makt har en annan plan för er ♥
S....*
Hemska tanke som smyger fram i vardagen... Jag andas inte utan dig, mitt hjärta slår inte utan dig... Jag lever inte utan dig! Min älskade son, mitt allt, min värld!
Jag sörjer med alla dom föräldrar som fått se sina barn få sina vingar alldeles för tidigt.
Jag kan inte känna er smärta men bara tanken på att förlora sitt barn gör så fruktansvärt ont!
Jag förstår inte hur ni klarar det, jag sänder styrka!
Usch, blir så illa till mods... Men...
Vila i frid små änglar, en högre makt har en annan plan för er ♥
S....*
Mysispysis!
Nu sitter jag hos min snygging till man, väntar på vår mat och Elias ligger och sover i vagnen...
Så mysigt så! Pojkarna i mitt liv under samma tak, en fredagskväll och när det börjar kännas höstigt ute...
Me like!
Igår var jag och skrev på kontraktet till min och Elias lägenhet! Den 1:a november flyttar vi till Limhamn :D
Jag är så lycklig, så lycklig :D
Japp, nu känns det verkligen som att saker börjar bli som jag vill, som jag planerat och drömt om...
Nu ska jag bara få klart mitt sablans jäkla körkort! :P
Nä nu måste jag attackera min man lite, need some love!!!
Ciao ciao! <3
S....*
5 månader ♥
Igår var det 5 månader sen min älskade Elias kom till världen... Oj oj oj, vad tiden går fort!
Snutte har börjat med ersättning nu, vilket har gjort att han har fått ont i magen men vi fortsätter med magdropparna och hoppas det släpper snart!
Imorgon är det en stor dag, äntligen händer det grejer! Jag ser fram emot det så mycket!
Sen är det den 1 november som gäller, jippi jippi jippi! :D
Journalisten som intervjuade oss i måndags skickade artikeln till mig igår kväll, det var så fint skrivet!
Hon hittade verkligen ord på dom känslor jag försökte förmedla, blir så glad :)
Så nu längtar jag till att se oss i tidningen :)
Annars händer det väl inte mycket mer i vårt liv, jag njuter av att vara med min prins hela dagarna, ska bara försöka hitta saker att göra så att man inte sitter inne hela dagarna, blir lite drygt tillslut.
Men nästa vecka händer det en jäkla massa, ska till första besöket på BVC, återbesök på neo, sen ska snutte läggas in på onsdagen för sin ljumskbråcks-operation... Blä, vill inte! :(
Men det är ju för bebis bästa så...
Nä nu kallar bebis på mig igen, gotta go
See you around fellas!
S....*
Snutte har börjat med ersättning nu, vilket har gjort att han har fått ont i magen men vi fortsätter med magdropparna och hoppas det släpper snart!
Imorgon är det en stor dag, äntligen händer det grejer! Jag ser fram emot det så mycket!
Sen är det den 1 november som gäller, jippi jippi jippi! :D
Journalisten som intervjuade oss i måndags skickade artikeln till mig igår kväll, det var så fint skrivet!
Hon hittade verkligen ord på dom känslor jag försökte förmedla, blir så glad :)
Så nu längtar jag till att se oss i tidningen :)
Annars händer det väl inte mycket mer i vårt liv, jag njuter av att vara med min prins hela dagarna, ska bara försöka hitta saker att göra så att man inte sitter inne hela dagarna, blir lite drygt tillslut.
Men nästa vecka händer det en jäkla massa, ska till första besöket på BVC, återbesök på neo, sen ska snutte läggas in på onsdagen för sin ljumskbråcks-operation... Blä, vill inte! :(
Men det är ju för bebis bästa så...
Nä nu kallar bebis på mig igen, gotta go
See you around fellas!
S....*
Bloggiblogg
I helgen har Elias fått vara med på sina allra första hundutställningar som ägde rum i Sofiero på lördagen och i Örkelljunga på söndagen.
Vi hade bra domare till vår valp som placerade sig superbra båda dagarna, ser verkligen en ljus framtid för honom i ringarna!
Men till våra vuxna hundar så var det domare som inte riktigt hade koll på rasen, tråkigt när sånt händer.
Många fina hundar åkte ut utan någon vettig anledning, men men.... :)
Elias var så snäll! Han sov i princip hela tiden, sa inte ett knyst! Snacka om att man har världens bästa unge! :)
Nu idag var vi på sjukhuset, lilleman hade sin sista ögonundersökning och väger nu 3075g!
Äntligen har vi tagit oss över 3 kiloslinjen :)
Men läkarna bestämde även att han faktiskt skulle få bli utskriven så nu är Elias inte längre en patient på neonatalavdelningen.
Känns så fruktansvärt skönt! Denna resan är slut!
Självklart kommer han få komma på återbesök lite då och då fram tills han är 5 år gammal men han är inte längre en "patient" så att säg....
Det är verkligen en befrielse, en tyngd som lyfts från axlarna.
Tack!!!
Idag kom det även en journalist och träffade oss, hon vill skriva om mitt lilla mirakel och självklart får hon det :)
Tyckte intervjun gick bra men det kändes som att jag bara pladdrade emellanåt, jag hade försökt sedan innan att tänka ut vad jag skulle säga men vissa gånger stod det bara så still.
Så självklart kommer man på uttryck och ord på känslor när man väl var på väg hem, irriterande...
Men hon skulle höra av sig så då ska jag försöka komplettera vad jag har sagt om vissa saker :)
Annars är det väl inte mycket mer som är på gång....
Eller jo! Fick tid till hans operation idag.
Har nog inte nämnt innan att han har ett ljumskbråck som måste opereras innan det skappar problem och det var den tiden han fick idag.
Kändes lite tungt eftersom han ska sövas och så, känner mig lite orolig faktisk... Gillar inte tanken på att han ska vara nedsövd, det kanske blir för jobbigt för honom... Min lilla skatt ♥
Nä nu börjar ögonen gå i kors här så nu ska mini-man äta och sen ska vi krypa ner i sängen (Japp! Vi delar säng, and I love it!)
Såg nu hur många namn Elias har, lilleman, skatt, mini-man osv. men dom säger ju att kärt barn har många namn ;)
Goodnight everyone!
Förresten är det nått ni vill veta är det bara att skriva frågor, finns inga dumma frågor.
Skulle någon sådan dyka upp ändå så blir den helt enkelt inte besvarad :P
ciao
S....*
Vi hade bra domare till vår valp som placerade sig superbra båda dagarna, ser verkligen en ljus framtid för honom i ringarna!
Men till våra vuxna hundar så var det domare som inte riktigt hade koll på rasen, tråkigt när sånt händer.
Många fina hundar åkte ut utan någon vettig anledning, men men.... :)
Elias var så snäll! Han sov i princip hela tiden, sa inte ett knyst! Snacka om att man har världens bästa unge! :)
Nu idag var vi på sjukhuset, lilleman hade sin sista ögonundersökning och väger nu 3075g!
Äntligen har vi tagit oss över 3 kiloslinjen :)
Men läkarna bestämde även att han faktiskt skulle få bli utskriven så nu är Elias inte längre en patient på neonatalavdelningen.
Känns så fruktansvärt skönt! Denna resan är slut!
Självklart kommer han få komma på återbesök lite då och då fram tills han är 5 år gammal men han är inte längre en "patient" så att säg....
Det är verkligen en befrielse, en tyngd som lyfts från axlarna.
Tack!!!
Idag kom det även en journalist och träffade oss, hon vill skriva om mitt lilla mirakel och självklart får hon det :)
Tyckte intervjun gick bra men det kändes som att jag bara pladdrade emellanåt, jag hade försökt sedan innan att tänka ut vad jag skulle säga men vissa gånger stod det bara så still.
Så självklart kommer man på uttryck och ord på känslor när man väl var på väg hem, irriterande...
Men hon skulle höra av sig så då ska jag försöka komplettera vad jag har sagt om vissa saker :)
Annars är det väl inte mycket mer som är på gång....
Eller jo! Fick tid till hans operation idag.
Har nog inte nämnt innan att han har ett ljumskbråck som måste opereras innan det skappar problem och det var den tiden han fick idag.
Kändes lite tungt eftersom han ska sövas och så, känner mig lite orolig faktisk... Gillar inte tanken på att han ska vara nedsövd, det kanske blir för jobbigt för honom... Min lilla skatt ♥
Nä nu börjar ögonen gå i kors här så nu ska mini-man äta och sen ska vi krypa ner i sängen (Japp! Vi delar säng, and I love it!)
Såg nu hur många namn Elias har, lilleman, skatt, mini-man osv. men dom säger ju att kärt barn har många namn ;)
Goodnight everyone!
Förresten är det nått ni vill veta är det bara att skriva frågor, finns inga dumma frågor.
Skulle någon sådan dyka upp ändå så blir den helt enkelt inte besvarad :P
ciao
S....*
The amazing thing called love
Ja, visst är det fantastiskt! Hur kan man älska dessa små människor så mycket?
Under graviditeten gick man och tänkte på hur mycket man älskade honom och hur mycket man skulle älska honom när han kom ut.... Men shi fick jag! Herregud!
Jag trodde aldrig någonsin att denna sortens kärlek fanns!
Det gör nästan ont i hjärtat för att all kärlek får inte plats, den är oändlig!
När jag sitter med honom i knäet och tittar in i hans ögon så gråter jag, tårarna bara ramlar ner för kinderna...
Det är helt fantastiskt! Min älskade lille kille, mitt eget kött och blod, ALDRIG ska jag svika dig! ♥
Så nu har jag fått skriva av mig mina underbara känslor! :)
Idag har sjuksköterskor varit här ifrån neo och vägt Elias, han stannade på 2990g haha!
Vi ska till sjukhuset på måndag för att träffa ögonläkaren (alla prematura barn genomgår ögonundersökningar) och då sa dom på neo att vi förmodligen kan bli helt utskrivna! :D
Ingen hemsjukvård, ingenting! Bara att vi kommer dit någon gång ibland för uppföljning, annars blir det BVC, precis som alla andra bebisar, me so happy!
Nu ligger pelle-jönsen här bredvid mig och fäktar och håller på! Han är så söt :)
Förresten igår hade jag en riktigt underbar dag!
Hade tid hos frisören kl. 12, klädde på mig och bebis och vandrade dit.
En riktigt härlig promenad var det, dock lite stressigt eftersom jag aldrig vet hur man kommer i tid :)
När vi väl var där så kastade ju alla sig över lilleman men han sov så gott i sin liggdel.
Jag blev klippt, färgad, slingad och fick mina ögonbryn vidgjorda (är SÅ dålig på att göra sånt själv)
Jag kände mig helt fräsch och fin, man kan verkligen behöva en ordentlig styling efter så många månader på sjukhus.
Därefter när mamma väl kom hem så gick vi ut en lång runda med hundarna, det behövde dom - Dom var i extas! :)
Nä nu känns det som att jag bara pladdrar!
Talk to you later, alligator!
S....*
Under graviditeten gick man och tänkte på hur mycket man älskade honom och hur mycket man skulle älska honom när han kom ut.... Men shi fick jag! Herregud!
Jag trodde aldrig någonsin att denna sortens kärlek fanns!
Det gör nästan ont i hjärtat för att all kärlek får inte plats, den är oändlig!
När jag sitter med honom i knäet och tittar in i hans ögon så gråter jag, tårarna bara ramlar ner för kinderna...
Det är helt fantastiskt! Min älskade lille kille, mitt eget kött och blod, ALDRIG ska jag svika dig! ♥
Så nu har jag fått skriva av mig mina underbara känslor! :)
Idag har sjuksköterskor varit här ifrån neo och vägt Elias, han stannade på 2990g haha!
Vi ska till sjukhuset på måndag för att träffa ögonläkaren (alla prematura barn genomgår ögonundersökningar) och då sa dom på neo att vi förmodligen kan bli helt utskrivna! :D
Ingen hemsjukvård, ingenting! Bara att vi kommer dit någon gång ibland för uppföljning, annars blir det BVC, precis som alla andra bebisar, me so happy!
Nu ligger pelle-jönsen här bredvid mig och fäktar och håller på! Han är så söt :)
Förresten igår hade jag en riktigt underbar dag!
Hade tid hos frisören kl. 12, klädde på mig och bebis och vandrade dit.
En riktigt härlig promenad var det, dock lite stressigt eftersom jag aldrig vet hur man kommer i tid :)
När vi väl var där så kastade ju alla sig över lilleman men han sov så gott i sin liggdel.
Jag blev klippt, färgad, slingad och fick mina ögonbryn vidgjorda (är SÅ dålig på att göra sånt själv)
Jag kände mig helt fräsch och fin, man kan verkligen behöva en ordentlig styling efter så många månader på sjukhus.
Därefter när mamma väl kom hem så gick vi ut en lång runda med hundarna, det behövde dom - Dom var i extas! :)
Nä nu känns det som att jag bara pladdrar!
Talk to you later, alligator!
S....*
TÄVLING!
Nu kan ni vinna ett paket nappar till din eller någon annans lilla hjärtegull!
Gå in på Classys Blogg och tävla ni med!
LYCKA TILL!
-
-
-
-
Gå in på Classys Blogg och tävla ni med!
LYCKA TILL!
-
-
-
-
Where to begin...?
Suck.... Det har varit en fruktansvärt lång resa.... Jag har förlorat hoppet så många gånger, känt rädslan över att förlora mitt barn, hållt min älskade sons hand när han har varit som sjukast och bett till gud att få ha honom kvar och stått mitt i tunneln som aldrig verkade ta slut.
Men nu, just nu! Sitter jag i min soffa med min älskade lille kille på bröstet, inga slangar, inga sladdar!
NU! Efter snart 5 månader kan jag gå runt med mitt barn hur jag vill, var jag vill. Utan en jävla massa "accesoarer"!
Vi är så lyckligt lottade och vi har haft sådan tur!
Men jag ska tala om för er, jag önskar inte ens min värsta fiende denna fruktansvärda upplevelse!
(Missförstå mig inte, självklart har mitt liv varit underbart sen jag fick mitt barn men inte resan)
Jag har aldrig varit så rädd, förvirrad, förtvivlad, ångestfylld och totalt maktlös förut...
Jag kan fortfarande gråta över all den oron som virvlat i kroppen, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan i nästan 5 månader.
Varje dag såg likadan ut...
Stiga upp, känna oron över att behöva gå till avdelningen - Vad skulle man få för besked idag?! , Ta itu med eventuella frågor om hans dagliga "skick", sitta ner hos mitt lilla hjärta med handen i kuvösen, komma på sig själv att inte ha ätit något, äta, upp till Elias igen tills dagen tog slut, gå och lägga sig med ett tungt hjärta - Vad får jag för besked imorgon....?
Efter nästan EN MÅNAD fick jag ta upp min bebis på bröstet! Det mötet, hud mot hud var helt obeskrivligt!
Det blev sedan en kvällsrutin ♥
Vi mötte Emelie & Maya.... Elias & Maya blev grannar inne på sal 4 på neo i lund.
Barnen blev på ett konstigt sätt synkade med varandra, som själsfränder.
Jag fann mitt stora stöd i Emelie, hon förstod varenda liten tanke jag hade, varje liten sak som man själv tyckte lät näst intill bisarr men inte när man pratade med henne. Hon kände precis likadant... Vi klandrade oss själva på samma vis fast att vi inte alls hade någonting att göra med våra barns för tidiga födsel.
Hon bodde också på Ronald McDonald och vi kom närmre varandra.
Emelie.... Hon hjälpte mig att skratta... på riktigt.
Inte det här falska spelet man visade för alla andra.
Hon blev någon jag alltid kommer att bära med mig, hon blev någon jag kunde avreagera mig på när jag blev arg, hon blev någon jag kunde lita på, hon blev någon jag kunde skratta med och hon blev någon jag kunde dela dagarnas oro och glädje med.
Utan Emelie hade nog depressionen tagit överhand och förstört mig totalt istället för bara en del.
Vi flyttade med våra barn till Malmös neonatal tillsammans. Låg även i samma rum där, det var ingenting som kunde skilja oss åt! Då var barnen nästan 1½ månad gamla.
När vi väl kom till Malmö igen så började saker och ting hände, barnen växte mer och utvecklades fortare, man kunde åka hem och sova tryggare.
Dagar gick, veckor gick, månader gick.... Elias tog ett rejält skutt och i slutet på Juni, början på juli började det diskuteras hemgång för hans del så vi bytte sal till familjevården (man bor med sina barn på avd. för att förbereda sig för hemgång med ev. syrgas och sond).
Några dagar innan vi skulle släppas hem kom det fruktansvärda beskedet.... Maya... Allas älskade lilla Maya... Du togs ifrån din mor alldeles för tidigt. Du var din mammas allt, hennes älskade lilla ängel!
Anna Maya Isolde Jacobsen
♥ 2010-04-19 - 2010-07-04 †
Samma dag... på kvällen så blev även Elias väldigt väldigt sjuk... Då trodde jag att jag skulle förlora honom...
Den sjuk-perioden var tuff, mycket lidande för min lille kille men vi tog oss ur det med!
Den 31 juli fick Elias komma hem för första gången, sov sin första natt hemma.
Men fick sedan läggas in igen dagen efter pga. en infektion...
Dock fick han komma hem igen den 6 augusti och har varit hemma sedan dess.
Han åkte hem med både syrgas och sond.
Syrgasen har han varit fri från i en vecka och sonden ryckte han ut själv i förrgår...
Mitt liv börjar se ut som jag hade tänkt mig.... Mitt liv som mamma till den mest fantastiska gossen i hela världen.
(Gosse nr 1104)
Jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva eller berätta... Det har varit en sån lång resa men frågor får ni jättegärna ställa! Lättare att berätta då...
Tack familj och vänner för ert fantastiska stöd!!! Utan er hade det aldrig gått! ♥
-
-
-
S....*
Men nu, just nu! Sitter jag i min soffa med min älskade lille kille på bröstet, inga slangar, inga sladdar!
NU! Efter snart 5 månader kan jag gå runt med mitt barn hur jag vill, var jag vill. Utan en jävla massa "accesoarer"!
Vi är så lyckligt lottade och vi har haft sådan tur!
Men jag ska tala om för er, jag önskar inte ens min värsta fiende denna fruktansvärda upplevelse!
(Missförstå mig inte, självklart har mitt liv varit underbart sen jag fick mitt barn men inte resan)
Jag har aldrig varit så rädd, förvirrad, förtvivlad, ångestfylld och totalt maktlös förut...
Jag kan fortfarande gråta över all den oron som virvlat i kroppen, 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan i nästan 5 månader.
Varje dag såg likadan ut...
Stiga upp, känna oron över att behöva gå till avdelningen - Vad skulle man få för besked idag?! , Ta itu med eventuella frågor om hans dagliga "skick", sitta ner hos mitt lilla hjärta med handen i kuvösen, komma på sig själv att inte ha ätit något, äta, upp till Elias igen tills dagen tog slut, gå och lägga sig med ett tungt hjärta - Vad får jag för besked imorgon....?
Efter nästan EN MÅNAD fick jag ta upp min bebis på bröstet! Det mötet, hud mot hud var helt obeskrivligt!
Det blev sedan en kvällsrutin ♥
Vi mötte Emelie & Maya.... Elias & Maya blev grannar inne på sal 4 på neo i lund.
Barnen blev på ett konstigt sätt synkade med varandra, som själsfränder.
Jag fann mitt stora stöd i Emelie, hon förstod varenda liten tanke jag hade, varje liten sak som man själv tyckte lät näst intill bisarr men inte när man pratade med henne. Hon kände precis likadant... Vi klandrade oss själva på samma vis fast att vi inte alls hade någonting att göra med våra barns för tidiga födsel.
Hon bodde också på Ronald McDonald och vi kom närmre varandra.
Emelie.... Hon hjälpte mig att skratta... på riktigt.
Inte det här falska spelet man visade för alla andra.
Hon blev någon jag alltid kommer att bära med mig, hon blev någon jag kunde avreagera mig på när jag blev arg, hon blev någon jag kunde lita på, hon blev någon jag kunde skratta med och hon blev någon jag kunde dela dagarnas oro och glädje med.
Utan Emelie hade nog depressionen tagit överhand och förstört mig totalt istället för bara en del.
Vi flyttade med våra barn till Malmös neonatal tillsammans. Låg även i samma rum där, det var ingenting som kunde skilja oss åt! Då var barnen nästan 1½ månad gamla.
När vi väl kom till Malmö igen så började saker och ting hände, barnen växte mer och utvecklades fortare, man kunde åka hem och sova tryggare.
Dagar gick, veckor gick, månader gick.... Elias tog ett rejält skutt och i slutet på Juni, början på juli började det diskuteras hemgång för hans del så vi bytte sal till familjevården (man bor med sina barn på avd. för att förbereda sig för hemgång med ev. syrgas och sond).
Några dagar innan vi skulle släppas hem kom det fruktansvärda beskedet.... Maya... Allas älskade lilla Maya... Du togs ifrån din mor alldeles för tidigt. Du var din mammas allt, hennes älskade lilla ängel!
Anna Maya Isolde Jacobsen
♥ 2010-04-19 - 2010-07-04 †
Samma dag... på kvällen så blev även Elias väldigt väldigt sjuk... Då trodde jag att jag skulle förlora honom...
Den sjuk-perioden var tuff, mycket lidande för min lille kille men vi tog oss ur det med!
Den 31 juli fick Elias komma hem för första gången, sov sin första natt hemma.
Men fick sedan läggas in igen dagen efter pga. en infektion...
Dock fick han komma hem igen den 6 augusti och har varit hemma sedan dess.
Han åkte hem med både syrgas och sond.
Syrgasen har han varit fri från i en vecka och sonden ryckte han ut själv i förrgår...
Mitt liv börjar se ut som jag hade tänkt mig.... Mitt liv som mamma till den mest fantastiska gossen i hela världen.
(Gosse nr 1104)
Jag vet inte riktigt mer vad jag ska skriva eller berätta... Det har varit en sån lång resa men frågor får ni jättegärna ställa! Lättare att berätta då...
Tack familj och vänner för ert fantastiska stöd!!! Utan er hade det aldrig gått! ♥
-
-
-
S....*
Ronald McDonald
Nu har jag fått flytta in, här är superfint och verkar fungera skitbra! Är så himla tacksam att jag fått möjlighet att bo här så att jag kan få vara nära min älskade kille ♥
Har ingenting direkt att uppdatera om lilleman, allting går sakta men säkert framåt.
Han får mer och mer att äta så att han kan växa och bli stoooor :)
Jo herregud!!! Han öppnade sina ögon och tittade på mig igår!!! Tårarna bara sprutade och hela mitt hjärta blev så varmt, det var helt fantastiskt! Han såg rakt på mig och det såg ut som att han log med hela ansiktet...
Jag blev så tagen... Det var verkligen wow!
NU VÄDJAR JAG TILL ER ALLA! NÄR NI ÄR PÅ MCDONALD'S SÅ LÄGG NER EN LITEN PENG I DESSA BÖSSOR.
OM DET SÅ BARA ÄR EN KRONA, 50 ÖRE, VAD SOM... DET ÄR TACK VARE DESSA BIDRAG JAG OCH ANDRA FÖRÄLDRAR OCH FAMILJER KAN BO PÅ DESSA HEMMEN UTAN ATT BEHÖVA BETALA NÅGONTING.
TACK!
Nu har Pontus dykt upp så vi ska gå och hälsa på vår lilla gosse ♥
Har ingenting direkt att uppdatera om lilleman, allting går sakta men säkert framåt.
Han får mer och mer att äta så att han kan växa och bli stoooor :)
Jo herregud!!! Han öppnade sina ögon och tittade på mig igår!!! Tårarna bara sprutade och hela mitt hjärta blev så varmt, det var helt fantastiskt! Han såg rakt på mig och det såg ut som att han log med hela ansiktet...
Jag blev så tagen... Det var verkligen wow!
NU VÄDJAR JAG TILL ER ALLA! NÄR NI ÄR PÅ MCDONALD'S SÅ LÄGG NER EN LITEN PENG I DESSA BÖSSOR.
OM DET SÅ BARA ÄR EN KRONA, 50 ÖRE, VAD SOM... DET ÄR TACK VARE DESSA BIDRAG JAG OCH ANDRA FÖRÄLDRAR OCH FAMILJER KAN BO PÅ DESSA HEMMEN UTAN ATT BEHÖVA BETALA NÅGONTING.
TACK!
Nu har Pontus dykt upp så vi ska gå och hälsa på vår lilla gosse ♥
Update
Idag har min älskade lille kille redan blivit en vecka gammal, det har gått fort!
Men det är jag glad över, då betyder det att han kommer till mamsen fortare!
Nu har åtminstone jag blivit utskriven från sjukhuset och har spenderat två nätter hemma.
Har åkt till Lund och varit på sjukhuset hos honom hela dagarna, det skär i hjärtat när man väl måste åka hem.
Jag var tvungen att bo hemma dessa nätterna pga att dom inte hade plats på Ronald Mcdonald-hemmet som ligger på sjukhusområdet men idag kom det glada beskedet att jag får flytta in där imorgon eftermiddag.
Då kommer jag bo i en lägenhet som ligger precis bredvid neontalavdelningen (Där Elias ligger) så det kommer bli precis som när jag låg inlagd.
Då kan jag gå dit när jag vill och vara nääära!
Allting har än så länge gått bra med min älskade gosse, han vägdes i förrgår och då vägde han 540g sen mätte dom honom igår och han är 27,4 ståtliga cm!
En sköterska hade även varit så snäll och tagit hans fotavtryck till mig, jag blev superlycklig!
Men idag har det varit en bra dag, jag har fått pussa och snusa på honom. Pratat med doktorn och än så länge är allting bra!
Mycket mer har jag väl inte att säga om oss för tillfället utan vi fortsätter att ta en dag i taget och är hoppfulla!
-
-
-
1 vecka gammal ♥
Men det är jag glad över, då betyder det att han kommer till mamsen fortare!
Nu har åtminstone jag blivit utskriven från sjukhuset och har spenderat två nätter hemma.
Har åkt till Lund och varit på sjukhuset hos honom hela dagarna, det skär i hjärtat när man väl måste åka hem.
Jag var tvungen att bo hemma dessa nätterna pga att dom inte hade plats på Ronald Mcdonald-hemmet som ligger på sjukhusområdet men idag kom det glada beskedet att jag får flytta in där imorgon eftermiddag.
Då kommer jag bo i en lägenhet som ligger precis bredvid neontalavdelningen (Där Elias ligger) så det kommer bli precis som när jag låg inlagd.
Då kan jag gå dit när jag vill och vara nääära!
Allting har än så länge gått bra med min älskade gosse, han vägdes i förrgår och då vägde han 540g sen mätte dom honom igår och han är 27,4 ståtliga cm!
En sköterska hade även varit så snäll och tagit hans fotavtryck till mig, jag blev superlycklig!
Men idag har det varit en bra dag, jag har fått pussa och snusa på honom. Pratat med doktorn och än så länge är allting bra!
Mycket mer har jag väl inte att säga om oss för tillfället utan vi fortsätter att ta en dag i taget och är hoppfulla!
-
-
-
1 vecka gammal ♥
Elias ♥
Var ska man börja...?
Ingenting blev som jag hade tänkt mig, ingenting alls!
Men lika bra att ta det från början så gott det går...
Som jag skrivit i tidigare inlägg så mådde jag väldigt dåligt, kramper vid magmunnen och tryck över bröstet.
Kände mig även allmänt hängig... Allt detta trodde jag bara berodde på min graviditet men ringde ändå till sjukvårdsupplysningen flera gånger och bad om hjälp, fick hela tiden råd och svar om olika medel mot halsbränna men ingenting hjälpte.
Det gjorde bara mer och mer ont och jag kände mig kassare och kassare. Ringde då och försökte få en tid till vårdcentrilalen men dom ville inte ens boka in mig utan gav mig bara råd om andra läkemedel.
Ringde då till mamma i förtvivlan och hon fick ringa dit, skälla på dom lite grann och tillslut fick jag en tid dagen efter den 13/4.
Jag begav mig dit på morgonen och träffade doktorn, dom tyckte synd om mig men skrev bara ut ett annat recept till mig mot halsbränna... Tog blodprov och nått annat men kollade aldrig mitt blodtryck.
Jag begav mig hem till mamma och bestämde mig för att spendera dagen och natten hos henne eftersom jag skulle till barnmorskan dagen därpå och det är mycket närmre ifrån mamma.
Som vanligt höll jag på med mina alvedon och fick knappt i mig någon mat, hade även börjat spy massa galla några dagar innan och allt fortsatte.
Tillslut somnade jag av utmattningen efter all smärta så vi kom aldrig iväg och hämtade ut "medicinen".
Vaknade under hela natten, smärtorna var där, höll på som vanligt... Sen kl. 11 skulle jag till barnmorskan på ett helt vanligt rutinbesök. Träffade henne, pratade lite om mina besvär, hon började se lite bekymrad ut men sa ingenting.
Jag skulle få höra min lille bebis hjärtljud men först ville hon ta mitt blodtryck.
Tog det först en gång, gjorde om det, hämtade en annan, tog det igen och igen, sprang sedan iväg och hämtade en elektrisk... Jag fattade ingenting, trodde bara att saker och ting inte funkade men började bli smått nervös.
Hon började fråga ut mig om hur jag egentligen mådde och om mamma hade möjlighet att komma ifrån jobb.
Jag satt som ett frågetecken och sa att det kunde hon säkert om det var viktigt. Min barnmorska berättade då för mig att jag hade ett fruktansvärt högt blodtryck och detta såg inte alls bra ut.
Hon la in mig i ett rum och berättade att jag var tvungen att åka in till sjukhuset, fort!
Mer sa hon inte utan fick vänta på mamma... När mamma kom in så förklarade hon allvaret och att hon trodde att jag höll på att få havandeskapsförgiftning. Det visste jag halvt var det var och att det enda sättet att bota det var att förlösa men jag hade ju precis gått in i v. 25, detta är ju alldeles för tidigt!
Hon sa inte mycket mer förutom att hon skulle se till att få tag på den högsta chefen och se till att dom på vårdcentralen inte skulle komma iväg med detta. Vi satte oss i bilen, jag fick panikkänslor och mamma var helt nervös.
När vi kom in på sjukhuset så tog dom in mig i ett rum direkt, stack nålar i armen på mig, kollade mitt blodtryck som då låg på 180/125 (det på 125 ska inte ligga på mer än 90-95).
Sprutade in någon medicin i armen för att försöka få ner det, tog blodprov osv. Fortfarande sa dom inte så mycket utan jag låg och fattade nada. Allting var nersläckt och tyst i rummet, fick inte ens lov att sitta upp i sängen utan var tvungen att ligga HELA tiden.
Jag fick träffa en doktor tillslut som förklarade hur riktigt sjuk jag egentligen var, detta var helt ofattbart högt och jag var riktigt riktigt dålig... Sen pratade dom om att jag skulle bli inlagd på sängvila och förmodligen ligga på sjukhuset nästan tills han skulle födas. Jag blev lite lugnare och kände att jag var i trygga händer.
Sa till mamma att hon kunde åka tillbaka till jobb och att jag skulle ringa om det var nått nytt.
Jag ringde och informerade pontus vad som hände men att han inte behövde komma förrän jag visste mer.
Jag förstod fortfarande inte riktigt allvaret i situationen.
Mamma hade ringt direkt till pappa och informerat om vad som hade hänt och så. Jag blev uppskickad på ett ultraljud för att se hur det stod till med min lille bebis (moderkakan kan "kollapsa" när man har havandeskapsförgiftning). Jag fick inte reda på någonting där uppe utan dom bara pratade sitt läkarsnack. Sköterskan som var med mig tog mitt blodtryck var 5:e minut.
Jag kom ner på mitt rum igen och då hade pappa dykt upp, han kom in och satte sig hos mig... Vi pratade lite och väntade på att få besked. Doktorn kom tillslut in och satte sig tungt i stolen bredvid och var tyst en stund. Då kände jag hur paniken började krypa fram.
Han förklarade då att bebisen inte fick tillräckligt med näring, förgiftningen hade börjat slå ut min moderkaka och kropp. Han berättade även att inom ett dygn så var dom tvugna att plocka ut honom.
Mitt hjärta brast! Tårarna bara sprutade och försökte hålla mig lugn.
Jag skulle få åka akut in till Lund och genomgå ett kejsarsnitt sen skulle dom i lund ta hand om mig.
Han gick ut och lät oss smälta saker och ting ifred. Så fort han steg utanför dörren, satte jag mig upp i ren panik och bara grät, jag kunde inte andas, hela jag skakade... Var skulle jag ta vägen?!
Pappa försökte lugna mig men även han var ju förkrossad, ringde till pontus och till mamma. Dom skulle komma till lund.
Det enda jag tänkte på var att min bebis inte skulle överleva, det är för tidigt, detta kommer aldrig gå! Läkaren gav mig tyvärr inte mycket hopp heller.
Inom några minuter så var ambulansen på plats och var redo att lasta in mig, pappa skulle köra med sin egen bil bakom.
Hela jag hade stängt av mig, jag kunde inte känna någonting längre, i ambulansen så låg jag bara och stirrade.
Även min syster hade ringt och skulle bege sig direkt till lund.
Hela mitt känslosystem var off... Jag vet knappt vad jag tänkte, om jag ens tänkte överhuvudtaget.
Dom gav mig medicin hela tiden och hade tidigare även gett mig cortison för att för att hans lungor skulle snabba på och mogna.
Jag kom in till förlossningen i lund, blev uppkopplad till en massa maskiner, fick hälsa på tusentals olika människor. Fortfarande helt avstängd, försökte till och med skoja bort vissa saker. Jag kunde bara inte ta itu med allt jag egentligen kände.
Min pappa kom och dom andra var på väg... Jag fick träffa doktorerna som skulle utföra kejsarsnittet på mig men dom hade fortfarande inte kommit fram till när det skulle genomföras men förmodligen väldigt snart.
Dom skulle gå ut och samtala om vad som var bäst för oss, våra liv.
Jag tänkte mig att åtminstone två-tre timmar innan det skulle hända något men icke, dom kom in igen och berättade att detta skulle hända NU!
Dom skulle förbereda allting med sal, personal osv medan jag fick prata med neontalläkaren som sedan skulle ta hand om min lille bebis efter att han var ute. Han gav mig mycket mer hopp men förberedde ändå mig på att detta är väldigt tidigt och att vad som helst kan hända... Han var inte bara väldigt tidig utan även tillväxthämmad pga min moderkaka. Men det enda jag kunde tänka på var att jag ville se honom, hur det än gick.
Jag började förberedas för operation, att sätta in en kateter gör jävligt ont kan jag säga! Pappa blev tillfrågad om han ville vara med mig under snittet och det ville han självklart så jag började rullas upp. Min syster som också hade dykt upp gav mig en lång kram innan vi skiljdes åt.
Min försvarsmekanism sattes igång och jag försökte låtsas som ingenting, försökte skoja och bara verka avslappnad. Jag kunde fortfarande inte känna någonting, allting var fortfarande tomt inombords.
När jag kom in i operationssalen så var där tusentals nya ansikten igen, hälsade men kommer inte ihåg vad någon hette. Allting i kroppen hade känts hyfsat bra hittills men när dom bar över mig till operationsbritsen så kom allting!
Jag började kallsvettas och skrika om att jag mådde illa, drog till mig en spypåse och bara spydde. Tårarna rann, jag skakade, svettades... Allt! Fick syrgas för att lugna ner mig och tillslut la det sig lite grann och då skulle dom sätta epiduralen (ryggmärgsbedövning). Jag som verkligen hatar nålar, skrek och svor när han stack mig. Dom fick t.o.m hålla fast mig lite grann (Jag är en supermes när det kommer till nålar och stick!)
Jag litade inte på dom att det inte skulle göra ont när dom skar i mig utan var helt säker på att jag skulle känna precis allting och jag skulle få så himla ont, jag skulle bli bedövad från brösten och ner.
Doktorn petade på mig hela tiden och fråga hur mycket jag kände, även om jag bara kände tryck men var bedövad så höll jag ut lite på det och sa att jag fortfarande kände för att dom inte skulle börja för tidigt. Men tillslut fick jag ge med med mig, jag kunde inte vicka på tårna längre.
Jag såg hur han började peta mer och mer men han sa ingenting så jag låg där och sa inte så mycket sen såg jag hur pappa började snegla över skynket ner på min mage. Då frågar jag i fullkomlig panik "Har du redan börjat skära?!" och visst hade han det och då blev jag helt lugn. Jag kände ju absolut ingenting!
Pappa var helt fascinerad och tyckte det var jättehäftigt alltihopa. Eftersom jag har vatt en sådan flitig tittare på "Förlossningskliniken" så visste jag hur allting skulle gå till (Glad att jag gjorde det).
Efter bara en stund så kände jag hur hela magen sjönk ner och jag frågade om han var ute och det var han. Hörde hur han försökte ge ifrån sig ett litet pip och jag fick panik nu för att jag inte såg någonting alls.
Läkarna försvann bara tyst iväg med honom utan att jag mörkte någonting, pappa fick följa med. Kände inte att jag behövde hållas i handen mer utan det var bättre att han var med min gosse.
Jag blev ihopsydd och nerkörd till uppvaket, därefter ner till mitt rum igen. Då hade både Pontus och mamma kommit. Jag fick se några bilder på honom som pappa hade tagit. Kl. 16:55 hade han fötts och vägde bara 478g.
Min lilla bebis, min lille Elias, mitt allt!
Jag fylldes nu av lycka och förklarade för mig själv att nu har jag blivit mamma, jag har fått en son!
Men fortfarande hade inte riktigt känslospärren släppt än, jag hade ju inte fått se eller röra honom.
Pontus fick gå upp där efter ett tag och se honom när dom väl hade kopplat upp honom till respiratorn osv.
Han kom ner med foto han hade tagit med kamera och sin telefon. Wow, han är verkligen det vackraste jag hade sett! Allt såg bra ut hittills och nu var det helt enkelt att ta varje dag som den kom, läget kan förändras på bara timmar.
Vi satt på mitt rum och snackade en massa, sköterskor kom in stup i kvarten och kollade mitt blodtryck och mina värden. Tillslut så var ju alla tvugna att bege sig så smått. Det blev jag och pontus kvar, tillslut skickade jag hem honom också. Han var trött och omtumlad efter allt som hade hänt... Han behövde andas lite precis som alla oss andra.
Men bara efter en liten stund i ensamhet så bad jag Fia att komma och spendera natten med mig. Även Josse följde med men enligt en sköterska så fick inte hon lov till att vara kvar... Arg som ett bi blev jag men ja det var inte mycket att göra åt saken.
Dagen därpå flöt det på sakta men säkert, jag var i så pass bra skick att jag kunde få komma upp och träffa min lille gosse. Jag var jättenervös, allt kändes så konstigt! När jag väl fick se honom ligga där i kuvösen så kändes allting så surrealistiskt och kunde inte riktigt förstå att det var min son, mitt lilla barn som låg där. Jag fick ju inte gå genom detta på ett "normalt" sätt. Jag hann knappt med så mycket av min graviditet, fick inte hålla honom efter han föddes, ingenting sånt. Men han var så vacket, så liten men så vacker! Allting såg bra ut hittills och han var en livlig liten rackare. Jag kände hur hela kroppen fylldes med hopp!
Nu ligger jag uppe på BB-avdelningen där dom har haft mig under observation eftersom jag har varit så sjuk, det var inte förrän jag kom upp hit som jag insåg hur allvarligt mitt tillstånd faktiskt var. Jag och Elias har haft tur!
Elias ligger nere på neontalavdelningens intensivvård och blir omhändertagen, dit får jag gå precis när jag vill, vilket känns betryggande. All personal där nere är fantastisk, dom är trevliga, förstående och underbara människor. Riktigt kompetenta! Jag känner att han verkligen är i trygga händer där nere.
Det är inte förrän nu alla känslor börjat komma i kapp en. Det är väldigt mycket att ta på en gång... Väldigt mycket att reda ut. Men det var skönt när allt satte igång igen, när jag äntligen fick känna hur hela min kropp fylldes med kärlek för min son!
Visst känner man också en konstant oro eftersom allt kan förändras fort men jag fokuserar på varenda minut som allting är bra. Annars blir man ju knäpp, kan ju inte vara ledsen för någonting som inte har hänt.
Jag har min son, jag får ta och pussa på honom, han finns här hos mig och jag känner mig som den stoltaste mamman i världen. Jag älskar honom mer än någonting annat! En moderskärlek går inte att beskriva med ord!
Jag ska försöka hålla er uppdaterade genom våra länga färd här ifrån sjukhuset.
Jag är evigt tacksam för min och pontus familj, våra vänner och nära som stöttar oss och finns där för oss genom allt! Ni är guld värda! Elias och ni är det som får mig till att orka! Jag älskar er!
MIN ÄLSKADE SON! ♥
Ingenting blev som jag hade tänkt mig, ingenting alls!
Men lika bra att ta det från början så gott det går...
Som jag skrivit i tidigare inlägg så mådde jag väldigt dåligt, kramper vid magmunnen och tryck över bröstet.
Kände mig även allmänt hängig... Allt detta trodde jag bara berodde på min graviditet men ringde ändå till sjukvårdsupplysningen flera gånger och bad om hjälp, fick hela tiden råd och svar om olika medel mot halsbränna men ingenting hjälpte.
Det gjorde bara mer och mer ont och jag kände mig kassare och kassare. Ringde då och försökte få en tid till vårdcentrilalen men dom ville inte ens boka in mig utan gav mig bara råd om andra läkemedel.
Ringde då till mamma i förtvivlan och hon fick ringa dit, skälla på dom lite grann och tillslut fick jag en tid dagen efter den 13/4.
Jag begav mig dit på morgonen och träffade doktorn, dom tyckte synd om mig men skrev bara ut ett annat recept till mig mot halsbränna... Tog blodprov och nått annat men kollade aldrig mitt blodtryck.
Jag begav mig hem till mamma och bestämde mig för att spendera dagen och natten hos henne eftersom jag skulle till barnmorskan dagen därpå och det är mycket närmre ifrån mamma.
Som vanligt höll jag på med mina alvedon och fick knappt i mig någon mat, hade även börjat spy massa galla några dagar innan och allt fortsatte.
Tillslut somnade jag av utmattningen efter all smärta så vi kom aldrig iväg och hämtade ut "medicinen".
Vaknade under hela natten, smärtorna var där, höll på som vanligt... Sen kl. 11 skulle jag till barnmorskan på ett helt vanligt rutinbesök. Träffade henne, pratade lite om mina besvär, hon började se lite bekymrad ut men sa ingenting.
Jag skulle få höra min lille bebis hjärtljud men först ville hon ta mitt blodtryck.
Tog det först en gång, gjorde om det, hämtade en annan, tog det igen och igen, sprang sedan iväg och hämtade en elektrisk... Jag fattade ingenting, trodde bara att saker och ting inte funkade men började bli smått nervös.
Hon började fråga ut mig om hur jag egentligen mådde och om mamma hade möjlighet att komma ifrån jobb.
Jag satt som ett frågetecken och sa att det kunde hon säkert om det var viktigt. Min barnmorska berättade då för mig att jag hade ett fruktansvärt högt blodtryck och detta såg inte alls bra ut.
Hon la in mig i ett rum och berättade att jag var tvungen att åka in till sjukhuset, fort!
Mer sa hon inte utan fick vänta på mamma... När mamma kom in så förklarade hon allvaret och att hon trodde att jag höll på att få havandeskapsförgiftning. Det visste jag halvt var det var och att det enda sättet att bota det var att förlösa men jag hade ju precis gått in i v. 25, detta är ju alldeles för tidigt!
Hon sa inte mycket mer förutom att hon skulle se till att få tag på den högsta chefen och se till att dom på vårdcentralen inte skulle komma iväg med detta. Vi satte oss i bilen, jag fick panikkänslor och mamma var helt nervös.
När vi kom in på sjukhuset så tog dom in mig i ett rum direkt, stack nålar i armen på mig, kollade mitt blodtryck som då låg på 180/125 (det på 125 ska inte ligga på mer än 90-95).
Sprutade in någon medicin i armen för att försöka få ner det, tog blodprov osv. Fortfarande sa dom inte så mycket utan jag låg och fattade nada. Allting var nersläckt och tyst i rummet, fick inte ens lov att sitta upp i sängen utan var tvungen att ligga HELA tiden.
Jag fick träffa en doktor tillslut som förklarade hur riktigt sjuk jag egentligen var, detta var helt ofattbart högt och jag var riktigt riktigt dålig... Sen pratade dom om att jag skulle bli inlagd på sängvila och förmodligen ligga på sjukhuset nästan tills han skulle födas. Jag blev lite lugnare och kände att jag var i trygga händer.
Sa till mamma att hon kunde åka tillbaka till jobb och att jag skulle ringa om det var nått nytt.
Jag ringde och informerade pontus vad som hände men att han inte behövde komma förrän jag visste mer.
Jag förstod fortfarande inte riktigt allvaret i situationen.
Mamma hade ringt direkt till pappa och informerat om vad som hade hänt och så. Jag blev uppskickad på ett ultraljud för att se hur det stod till med min lille bebis (moderkakan kan "kollapsa" när man har havandeskapsförgiftning). Jag fick inte reda på någonting där uppe utan dom bara pratade sitt läkarsnack. Sköterskan som var med mig tog mitt blodtryck var 5:e minut.
Jag kom ner på mitt rum igen och då hade pappa dykt upp, han kom in och satte sig hos mig... Vi pratade lite och väntade på att få besked. Doktorn kom tillslut in och satte sig tungt i stolen bredvid och var tyst en stund. Då kände jag hur paniken började krypa fram.
Han förklarade då att bebisen inte fick tillräckligt med näring, förgiftningen hade börjat slå ut min moderkaka och kropp. Han berättade även att inom ett dygn så var dom tvugna att plocka ut honom.
Mitt hjärta brast! Tårarna bara sprutade och försökte hålla mig lugn.
Jag skulle få åka akut in till Lund och genomgå ett kejsarsnitt sen skulle dom i lund ta hand om mig.
Han gick ut och lät oss smälta saker och ting ifred. Så fort han steg utanför dörren, satte jag mig upp i ren panik och bara grät, jag kunde inte andas, hela jag skakade... Var skulle jag ta vägen?!
Pappa försökte lugna mig men även han var ju förkrossad, ringde till pontus och till mamma. Dom skulle komma till lund.
Det enda jag tänkte på var att min bebis inte skulle överleva, det är för tidigt, detta kommer aldrig gå! Läkaren gav mig tyvärr inte mycket hopp heller.
Inom några minuter så var ambulansen på plats och var redo att lasta in mig, pappa skulle köra med sin egen bil bakom.
Hela jag hade stängt av mig, jag kunde inte känna någonting längre, i ambulansen så låg jag bara och stirrade.
Även min syster hade ringt och skulle bege sig direkt till lund.
Hela mitt känslosystem var off... Jag vet knappt vad jag tänkte, om jag ens tänkte överhuvudtaget.
Dom gav mig medicin hela tiden och hade tidigare även gett mig cortison för att för att hans lungor skulle snabba på och mogna.
Jag kom in till förlossningen i lund, blev uppkopplad till en massa maskiner, fick hälsa på tusentals olika människor. Fortfarande helt avstängd, försökte till och med skoja bort vissa saker. Jag kunde bara inte ta itu med allt jag egentligen kände.
Min pappa kom och dom andra var på väg... Jag fick träffa doktorerna som skulle utföra kejsarsnittet på mig men dom hade fortfarande inte kommit fram till när det skulle genomföras men förmodligen väldigt snart.
Dom skulle gå ut och samtala om vad som var bäst för oss, våra liv.
Jag tänkte mig att åtminstone två-tre timmar innan det skulle hända något men icke, dom kom in igen och berättade att detta skulle hända NU!
Dom skulle förbereda allting med sal, personal osv medan jag fick prata med neontalläkaren som sedan skulle ta hand om min lille bebis efter att han var ute. Han gav mig mycket mer hopp men förberedde ändå mig på att detta är väldigt tidigt och att vad som helst kan hända... Han var inte bara väldigt tidig utan även tillväxthämmad pga min moderkaka. Men det enda jag kunde tänka på var att jag ville se honom, hur det än gick.
Jag började förberedas för operation, att sätta in en kateter gör jävligt ont kan jag säga! Pappa blev tillfrågad om han ville vara med mig under snittet och det ville han självklart så jag började rullas upp. Min syster som också hade dykt upp gav mig en lång kram innan vi skiljdes åt.
Min försvarsmekanism sattes igång och jag försökte låtsas som ingenting, försökte skoja och bara verka avslappnad. Jag kunde fortfarande inte känna någonting, allting var fortfarande tomt inombords.
När jag kom in i operationssalen så var där tusentals nya ansikten igen, hälsade men kommer inte ihåg vad någon hette. Allting i kroppen hade känts hyfsat bra hittills men när dom bar över mig till operationsbritsen så kom allting!
Jag började kallsvettas och skrika om att jag mådde illa, drog till mig en spypåse och bara spydde. Tårarna rann, jag skakade, svettades... Allt! Fick syrgas för att lugna ner mig och tillslut la det sig lite grann och då skulle dom sätta epiduralen (ryggmärgsbedövning). Jag som verkligen hatar nålar, skrek och svor när han stack mig. Dom fick t.o.m hålla fast mig lite grann (Jag är en supermes när det kommer till nålar och stick!)
Jag litade inte på dom att det inte skulle göra ont när dom skar i mig utan var helt säker på att jag skulle känna precis allting och jag skulle få så himla ont, jag skulle bli bedövad från brösten och ner.
Doktorn petade på mig hela tiden och fråga hur mycket jag kände, även om jag bara kände tryck men var bedövad så höll jag ut lite på det och sa att jag fortfarande kände för att dom inte skulle börja för tidigt. Men tillslut fick jag ge med med mig, jag kunde inte vicka på tårna längre.
Jag såg hur han började peta mer och mer men han sa ingenting så jag låg där och sa inte så mycket sen såg jag hur pappa började snegla över skynket ner på min mage. Då frågar jag i fullkomlig panik "Har du redan börjat skära?!" och visst hade han det och då blev jag helt lugn. Jag kände ju absolut ingenting!
Pappa var helt fascinerad och tyckte det var jättehäftigt alltihopa. Eftersom jag har vatt en sådan flitig tittare på "Förlossningskliniken" så visste jag hur allting skulle gå till (Glad att jag gjorde det).
Efter bara en stund så kände jag hur hela magen sjönk ner och jag frågade om han var ute och det var han. Hörde hur han försökte ge ifrån sig ett litet pip och jag fick panik nu för att jag inte såg någonting alls.
Läkarna försvann bara tyst iväg med honom utan att jag mörkte någonting, pappa fick följa med. Kände inte att jag behövde hållas i handen mer utan det var bättre att han var med min gosse.
Jag blev ihopsydd och nerkörd till uppvaket, därefter ner till mitt rum igen. Då hade både Pontus och mamma kommit. Jag fick se några bilder på honom som pappa hade tagit. Kl. 16:55 hade han fötts och vägde bara 478g.
Min lilla bebis, min lille Elias, mitt allt!
Jag fylldes nu av lycka och förklarade för mig själv att nu har jag blivit mamma, jag har fått en son!
Men fortfarande hade inte riktigt känslospärren släppt än, jag hade ju inte fått se eller röra honom.
Pontus fick gå upp där efter ett tag och se honom när dom väl hade kopplat upp honom till respiratorn osv.
Han kom ner med foto han hade tagit med kamera och sin telefon. Wow, han är verkligen det vackraste jag hade sett! Allt såg bra ut hittills och nu var det helt enkelt att ta varje dag som den kom, läget kan förändras på bara timmar.
Vi satt på mitt rum och snackade en massa, sköterskor kom in stup i kvarten och kollade mitt blodtryck och mina värden. Tillslut så var ju alla tvugna att bege sig så smått. Det blev jag och pontus kvar, tillslut skickade jag hem honom också. Han var trött och omtumlad efter allt som hade hänt... Han behövde andas lite precis som alla oss andra.
Men bara efter en liten stund i ensamhet så bad jag Fia att komma och spendera natten med mig. Även Josse följde med men enligt en sköterska så fick inte hon lov till att vara kvar... Arg som ett bi blev jag men ja det var inte mycket att göra åt saken.
Dagen därpå flöt det på sakta men säkert, jag var i så pass bra skick att jag kunde få komma upp och träffa min lille gosse. Jag var jättenervös, allt kändes så konstigt! När jag väl fick se honom ligga där i kuvösen så kändes allting så surrealistiskt och kunde inte riktigt förstå att det var min son, mitt lilla barn som låg där. Jag fick ju inte gå genom detta på ett "normalt" sätt. Jag hann knappt med så mycket av min graviditet, fick inte hålla honom efter han föddes, ingenting sånt. Men han var så vacket, så liten men så vacker! Allting såg bra ut hittills och han var en livlig liten rackare. Jag kände hur hela kroppen fylldes med hopp!
Nu ligger jag uppe på BB-avdelningen där dom har haft mig under observation eftersom jag har varit så sjuk, det var inte förrän jag kom upp hit som jag insåg hur allvarligt mitt tillstånd faktiskt var. Jag och Elias har haft tur!
Elias ligger nere på neontalavdelningens intensivvård och blir omhändertagen, dit får jag gå precis när jag vill, vilket känns betryggande. All personal där nere är fantastisk, dom är trevliga, förstående och underbara människor. Riktigt kompetenta! Jag känner att han verkligen är i trygga händer där nere.
Det är inte förrän nu alla känslor börjat komma i kapp en. Det är väldigt mycket att ta på en gång... Väldigt mycket att reda ut. Men det var skönt när allt satte igång igen, när jag äntligen fick känna hur hela min kropp fylldes med kärlek för min son!
Visst känner man också en konstant oro eftersom allt kan förändras fort men jag fokuserar på varenda minut som allting är bra. Annars blir man ju knäpp, kan ju inte vara ledsen för någonting som inte har hänt.
Jag har min son, jag får ta och pussa på honom, han finns här hos mig och jag känner mig som den stoltaste mamman i världen. Jag älskar honom mer än någonting annat! En moderskärlek går inte att beskriva med ord!
Jag ska försöka hålla er uppdaterade genom våra länga färd här ifrån sjukhuset.
Jag är evigt tacksam för min och pontus familj, våra vänner och nära som stöttar oss och finns där för oss genom allt! Ni är guld värda! Elias och ni är det som får mig till att orka! Jag älskar er!
MIN ÄLSKADE SON! ♥
v. 24
Igår gick jag in i v. 24, bara 16 veckor kvar... Det kommer nog gå fort :)
Har haft enorma problem med sura uppstötningar och magsyran... Varje natt ligger jag vaken för att jag har så jäkla ont i magmunnen och över bröstet :( Vaknar kl. 4 varje natt... Jävla bajs är det!
Tabletterna som jag köpt funkar sisådär... Jag brukar inte ha ont under dagarna nu längre men på kvällen kommer allting.
Jag tar visserligen alvedon när smärtan är för stor men då får jag så dåligt samvete. Även om jag vet att alvedon inte påverkar bebisen.. men ändå.
Men just nu tycker jag inte det händer så himla mycket nytt under graviditeten förutom att jag känner mig lite tyngre bara men det är ju meningen förutom det så känns det som innan... Han sparkar och har sig där inne :)
Annars så har påsk o.s.v vatt skön, på påskafton var jag hemma hos mamma... Bara hon och jag, hon gjorde fläskpannkaka till mig :D Så var vi även på stranden med alla vovvarna, skönt väder men blåste lite kallt.
Sen på söndagen så hälsade jag på styvbror nr 2 och hans familj, där blev jag också bjuden på fläskpannkaka, vilken tur att jag inte kan få nog av det :)
Därefter på måndagen så käkade vi lite sen påskmiddag hos mamsen, lika gott som alltid! :)
Oooh! Jag ska kolla i kylen om vi har kvar rester av just fläskpannkaka, blev så sugen på det! :D
Så nu har jag inte tid med er längre, Ajöken Fröken!
S....*
Usch och fy!
Dumma lilla Sofie har vatt jäkligt dålig på att uppdatera nu igen! Men vet som sagt inte riktigt vad jag ska skriva :P
Jag har nu gått in i v. 22 iallafall och bara 18 weeks to go! :D
Har börjat bli jättetjock tycker jag, nu känns det verkligen hela tiden. Rygg och fötter har börjat ta stryk speciellt när man har vatt i stan eller handlat mat t.ex.
Och han sparkar som bara den, ibland ser man hur det putar ut på magen när han kickar till :) Så mysigt!
Nä ikväll blir det förhoppningsvis årets första grillning, ska bli supergott muhaha :D
Här kommer en bild på magen också!
S....*
Jag har nu gått in i v. 22 iallafall och bara 18 weeks to go! :D
Har börjat bli jättetjock tycker jag, nu känns det verkligen hela tiden. Rygg och fötter har börjat ta stryk speciellt när man har vatt i stan eller handlat mat t.ex.
Och han sparkar som bara den, ibland ser man hur det putar ut på magen när han kickar till :) Så mysigt!
Nä ikväll blir det förhoppningsvis årets första grillning, ska bli supergott muhaha :D
Här kommer en bild på magen också!
S....*
Smile
Ja, jag vet... Jag är superdålig på att uppdatera men det känns som att det bara blir en massa bla bla bla som ingen vill läsa ändå :P
Just nu sitter jag hos Mattias och ska snart åka hem till Mamma för att ta ut alla vovvarna :) Ska träna Benz att gå i koppel och lite sånt också, det är ju på tiden att han lär sig det nu :)
Annars har det väl inte hänt så jättemycket... Igår hämtade jag Liam från skolan och umgicks med honom en kväll, insåg hur stor han har blivit... Han är inte liten längre :(
Men för mig så kommer han alltid vara mosters lilla älskling! Det kommer han inte undan, hur gammal han än är! :)
Igår pratade jag med Elias farfar en lång stund, det var jättetrevligt! Tycker det är så synd att han bor så långt bort :( Hade velat att Elias skulle ha sin farfar nära men det blir att spendera loven och dyligt där uppe sen när han blir större, det är nog någonting han kommer längta efter varje gång! Upp och äventyra med farfar i jämtland :)
Ah... Jag längtar så jäkla mkt så jag håller på att spricka nu! Idag har jag gått in i v. 21 och det är bara 19 v kvar... Men det är ändå så länge, ska behöva längta heeeela sommaren!
Nä nu kändes detta verkligen som ett "bla-bla-bla inlägg"
Nu ska jag åka hem till mamma, hoppas jag hinner träffa henne i eftermiddag också, saknar henne!
Ciao everyone!
S....*
Just nu sitter jag hos Mattias och ska snart åka hem till Mamma för att ta ut alla vovvarna :) Ska träna Benz att gå i koppel och lite sånt också, det är ju på tiden att han lär sig det nu :)
Annars har det väl inte hänt så jättemycket... Igår hämtade jag Liam från skolan och umgicks med honom en kväll, insåg hur stor han har blivit... Han är inte liten längre :(
Men för mig så kommer han alltid vara mosters lilla älskling! Det kommer han inte undan, hur gammal han än är! :)
Igår pratade jag med Elias farfar en lång stund, det var jättetrevligt! Tycker det är så synd att han bor så långt bort :( Hade velat att Elias skulle ha sin farfar nära men det blir att spendera loven och dyligt där uppe sen när han blir större, det är nog någonting han kommer längta efter varje gång! Upp och äventyra med farfar i jämtland :)
Ah... Jag längtar så jäkla mkt så jag håller på att spricka nu! Idag har jag gått in i v. 21 och det är bara 19 v kvar... Men det är ändå så länge, ska behöva längta heeeela sommaren!
Nä nu kändes detta verkligen som ett "bla-bla-bla inlägg"
Nu ska jag åka hem till mamma, hoppas jag hinner träffa henne i eftermiddag också, saknar henne!
Ciao everyone!
S....*
Helgmys!
Nu har ännu en helg försvunnit iväg... Ibland går det för fort!
I fredags så var det lite fest och fick lära känna nya trevliga människor :)
Hade faktiskt jättekul fast alla var svintrötta och det blev inte så himla länge, men det är skönt att komma ut bland lite folk. Blir ju inte jätteofta nu när man är gravid :P
Sen igår så skulle det bli stan hyfsat tidigt men eftersom jag bara fjantade runt och skulle löjla mig hela förmiddagen så var inte vi i stan förrän klockan hade blivit tre.
Men då träffade vi Fia och tog en runda inne på Fridays :)
Därefter blev det myspys för hela slanten, lagade god mat, mös framför en film och bara njöööt :)
Nu idag så ska jag iväg och handla en födelsedags/inflyttningspresen till min kära vän Tilda som fyller 20 år idag! :)
Grattis hjärtat! <3
Det blir även kalas hos henne kl. 15 :)
Nä nu måste jag få i mig lite frukost, jag och mini börjar bli hungriga ;D
Förresten så har han börjat sparka jättemycket nu och man har börjat känna det utifrån, självklart aldrig när någon annan ska känna men Mattias lyckades känna det en gång! :)
Nu blir det flingor, mums!
-
V. 19
I fredags så var det lite fest och fick lära känna nya trevliga människor :)
Hade faktiskt jättekul fast alla var svintrötta och det blev inte så himla länge, men det är skönt att komma ut bland lite folk. Blir ju inte jätteofta nu när man är gravid :P
Sen igår så skulle det bli stan hyfsat tidigt men eftersom jag bara fjantade runt och skulle löjla mig hela förmiddagen så var inte vi i stan förrän klockan hade blivit tre.
Men då träffade vi Fia och tog en runda inne på Fridays :)
Därefter blev det myspys för hela slanten, lagade god mat, mös framför en film och bara njöööt :)
Nu idag så ska jag iväg och handla en födelsedags/inflyttningspresen till min kära vän Tilda som fyller 20 år idag! :)
Grattis hjärtat! <3
Det blir även kalas hos henne kl. 15 :)
Nä nu måste jag få i mig lite frukost, jag och mini börjar bli hungriga ;D
Förresten så har han börjat sparka jättemycket nu och man har börjat känna det utifrån, självklart aldrig när någon annan ska känna men Mattias lyckades känna det en gång! :)
Nu blir det flingor, mums!
-
V. 19Living the dream <3
Tänk att livet kan bli så underbart!
Att vissa personer kan fylla ditt liv med sådan lycka och trygghet.
Man ska ta vara på dom, om det så är en mamma, pappa, bror, syster, kusin, pojkvän, flickvän... Se till att dom vet vad dom betyder, varje dag. Ett litet ord, tjänst eller gest.
Att vissa personer kan fylla ditt liv med sådan lycka och trygghet.
Man ska ta vara på dom, om det så är en mamma, pappa, bror, syster, kusin, pojkvän, flickvän... Se till att dom vet vad dom betyder, varje dag. Ett litet ord, tjänst eller gest.
