Closed
Jag känner mig så instängd och kvävd i mig själv!
Det känns som att jag inte kommer fram till varken hjärta, ord eller tårar...
Egentligen är jag inte en person som håller inne känslor... Jag har alltid varit väldigt tydlig med vad jag känner och vem jag känner det för.
Har jag varit ledsen så har jag stortjutit, har jag vatt glad så hat jag haft ett leende upp till öronen och har jag varit arg så har det sprutat eld ur öronen på mig!
Men nu är det bara... Ingenting... Det började med att jag bara visade mina känslor för mina nära och kära men bitvis så har det blivit färre och färre människor som jag har öppnat mig känslomässigt för...
Därefter ledde det till att jag tog itu med det när jag hade ensamtid på kvällarna.
Men nu! Nu kommer där inget alls, när jag känner att jag kan låta tårarna komma så tar det bara stopp!
Jag känner mig så proppfull!
Alla känslor står högt upp i halsen på mig och gör mig illamående!
Jag vill ställa mig i ett rum med massvis med ömtåliga saker och bara kasta allting i väggar och tak...
Jag måste få utlopp för allt detta men kan inte hitta proppen till detta överfulla badkar som dränker mig.
Gud vilken ångest detta ger mig.
Fan!
Det är tur att jag har Elias som ger mig lyckorus, inget är bättre eller finare än mammas älskade goding! <3
S....*
