Tiden...

Ibland är det helt absurt hur fort tiden flyger förbi och hur fort våra barn växer upp...
När Elias var nyfödd och låg där i sin kuvös så brukade jag tänka - "herregud, denna lilla fågelunge kommer aldrig att bli stor"

Även fast han växte så var det en tanke som hela tiden virvlade i huvudet.
Sen på hans 1 årsdag så insåg jag ju att hoppsan, han började bli stor kille nu!

Elias har varit väldigt snabb med att röra på sig och krypa.
Han stod upp väldigt fort också och började gå runt möblerna.
Jag var helt säker på att han skulle gå innan han började på dagis för då var han redan så långt fram... Sen tänkte jag att han går när han hade börjat på dagis men han vågade inte.
Så började bli lite orolig eftersom han var den enda på dagis som inte gick...

Fram tills i lördags så var jag lite orolig men ett, tu, tre så tog han två steg mot sin mamma!
På dagis berättade dom igår att han hade tagit tre steg där också och när vi kom hem så lekte han i sitt rum och då gick han två steg till helt omedvetet! :D

Jag var så rädd att jag skulle missa dom första stegen när han hade börjat på dagis men icke!
Jag är så glad! Han har verkligen utvecklats något enormt!
Han babblar på jättemycket även om det inte är någonting man kan förstå så bara strömmar det ut!

Att sitta på golvet med en leksak har också varit svårt för Elias men nu sitter han ner självmant och pillar på sina leksaker.

Jag är så fruktansvärt stolt över min älskade lille kille!
Nu sitter jag och funderar på hur fort allting går... Han är verkligen fantastisk, mitt lilla mirakel!
Det fanns många dagar som jag trodde att denna tiden aldrig skulle komma...

Nu ser jag fram emot ordentligt spring här hemma och massa nya bus!


Min älskling har börjat gå, wow!

S....*


Kommentarer
Postat av: Catrine

AWW den bilden vill jag haa!!! :D

2011-10-19 @ 18:38:46
Postat av: Lisa

Hej och tack för din kommentar! Åh va härligt att se din fina pojke!! Det ger mig hopp!

Jag har faktiskt fått väldigt bra respons på min blogg och det är jättemånga som hör av sig och berättar sina historier och till och med erbjuder sig att komma hit och hålla mig sällskap om det känns jobbigt! Helt otroligt!! Tack för stödet!

2011-12-20 @ 11:15:47
URL: http://lisadecker.bloggplatsen.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0