3 dagar kvar till beräknad födelse och jag håller på att förlora förståndet!

Jag är så satans trött på att gå och vänta, känns som att det inte händer ett jäkla dugg!
Ska jag vara ärlig så ligger jag här i sängen nu och är rent ut sagt förbannad.
Det bara kryper i kroppen på mig och känns som att min kropp inte fattar hur man föder barn!

Jag måste kanske förklara min ökade frustration... Som jag har berättat innan så träffar jag en specialistläkare pga min förra graviditet och min höga risk för att bli sjuk igen.
När jag var där förra måndagen (25/3) så bestämde vi att vi skulle börja med att försöka putta igång förlossningen för att dom inte vill att jag ska gå över tiden.

Dagen därpå gjorde jag mitt första hinnsvepningsförsök som gick sådär, vara bara öppen ca. 1-1,5 cm så det blev besök på torsdagen igen.
Då var jag öppen runt 1,5-2cm så det hade ju inte hänt allt för mycket.

Dock fick jag väldigt mycket känningar efteråt, molande värk, små delar av slemproppen lossnade och en hel del sammandragningar.

Ja! Tänkte jag, äntligen är vi på väg!
Men nä! På söndagen och måndagen så började det att avta igen!

Så nu var jag dör igår igen och till min besvikelse så hade det inte gett allt för mycket resultat :(
Öppnat mig lite till bara, hade dock blivit mjukare...
Min läkare försökte peppa mig lite när han märkte min besvikelse.
Eftersom att jag klassas som förstföderska så tar det sin tid och även om det inte känns som att det händer någonting så gör det det ändå.

Så nu hade jag ju hoppats på ännu mer känningar efter igår... Men icke sa Nicke!
Därför känner jag mig väldigt irriterad för tillfället!
Inte ens när man försöker hjälpa kroppen på traven så sätter det igång.
Aaaah!

Okej, förlåt för min ytterst tråkiga inställning men vill så gärna att min kropp ska komma igång av sig själv, vill VERKLIGEN slippa snitt!
Suck... Nu får jag försöka pigga upp mig med glass eller nått!

Tack för att ni "lyssnar" på mitt gnäll!

Puss i ljumsken!

S....*

Nu ligger jag här i sängen och tårarna bara ramlar ner för mina kunder...

Jag har precis sett klart ännu ett avsnitt av "Familjen Annorlunda" och idag firade familjen ilmrud fars dag.

Mamman i denna familj, Madeleine Ilmrud hade 3 pojkar innan hon mötte den man hon lever tillsammans med idag.
Den yngste pojken William har växt upp med hennes sambo som pappa och den mellersta pojken Oliver bor hos sin pappa varannan vecka.
Den äldste pojken, Victor, fick hon när hon var 15 år och har ingen kontakt med sin far som jag förstod det.
Hon berättar då att han var med vid förlossningen, därefter gick han därifrån och kom inte tillbaka.
Det blir väldigt känslosamt för denna mamman när hon pratar om detta, vilket jag förstår till 100%.
Victor (som nu är tonåring) berättar om att han ibland stöter på hans bio-pappa på stan ibland och säger då bara "hej" och hans pappa frågar hur det är med honom och frågar om hans nummer.
Victor: "Han frågar om mitt nummer, men sen ringer han ändå aldrig..."


Usch, nu känns det som att jag sitter och skvallrar om någon annans liv men jag vill bara förklara var alla mina egna känslor kom ifrån.

Detta tog i mig så hårt!
Som de flesta vet så lever jag ju inte tillsammans med Elias biologiska pappa och dom har ingen som helst kontakt.
Detta är helt och hållet pga av P, jag kan med rent mjöl i påsen säga att jag har gjort mitt yttersta för att dom ska ha en relation men detta har P valt bort varje gång så nu är det som det är.

Det är nu jag känner igen Madeleine Ilmruds känslor... Jag är ledsen för Elias skull, jag hade såklart önskat att P hade kunnat vara en ordentlig och närvarande far för Elias men samtidigt så hoppas jag att han inte kommer om ett par år och stökar till det för Elias...

Det låter kanske jättehemskt när jag skriver så men jag tänker på Elias, han kommer alltid få veta sanningen i den mån som han förstår, kommer aldrig dölja någonting för honom och han kommer själv få valet att kontakta P om han vill det när han är tillräckligt gammal.

Tillbaka till avsnittet, denna mamman lever ju som sagt med en ny man som hon har 5 barn tillsammans med.
Han berättar om att han alltid har försökt att finnas där som iaf en mansroll i dessa pojkarnas liv och alltid funnits där för dom och att han aldrig tänker vända dom ryggen någonsin även om den äldste pojken Victor inte kanske väljer att lita på honom fullt ut så vill han aldrig svika honom (inte dom andra heller såklart).

Victor ger senare mammans sambo en egen fars dag-present som han då har valt ut och köpt själv.
Det är då en typ "världens bästa pappa"-mugg och det blir en väldigt känslosam stund för denna "pappan" då.
Man förstår ju verkligen att Madeleines sambo betytt/betyder väldigt mycket för hennes son och att han alltid verkar ha funnits där som en riktig pappa.
Denna scen får tårarna till att nästintill bara spruta ur ögonen på mig.

Jag lever ju också tillsammans med en ny man som Elias ser som sin pappa och jag önskar så innerligt att när det är Elias som är tonåring så kommer dom också ha denna sortens relation till varandra, en riktig far och son-relation.
Att Elias alltid har känt att han har haft en "pappa" i sitt liv i alla fall.

Min värsta mardröm hade varit om det verkligen blivit tvärtom, jag hade aldrig kunnat acceptera att barnen inte behandlats lika pga det biologiska.
Det kvittar om det är mina, dina eller våra barn.
För det finns bara våra barn i denna familjen.

Attans, vad denna kvällen blev känslosam för mig!

Min Elias, min älskade Elias... Jag hoppas att du vet att allt jag gör är för dig!
Jag stiger upp varje morgon för dig, tar varenda steg för dig och tar varenda andetag för dig!
Nu ska du snart bli storebror och jag kommer alltid göra allt för mina barn, ni är det viktigaste för mig.
Jag älskar er!

Hoppas att det inte blev missförstånd i detta inlägget och att alla hängde med.

Madeleine Ilmrud, om du skulle läsa detta och tycka att jag skrivit något som har varit opassande eller oriktigt så hör av dig.

S....*

Ja, tiden springer verkligen iväg!
Om en månad är det dags för lillebror att kika fram och veckan efter så fyller min älskade Elias 3 år!

Kan ni tänka er?!
Han ska bli 3 år gammal, min lilla/stora kille!
Det känns väldigt overkligt men samtidigt härligt att se hur stor han har blivit och hur mycket han har utvecklats.

Var iväg och köpte första födelsedagspresenterna till honom idag, stora pärlor med pärlplattor och målarfärg :)
Hoppas han blir glad!

Nu är det dags för lite lunch i magen, måste ju göda lilla sumo där inne.

Tjenixen!

S....*

Idag är det 31 dagar kvar, bara en månad!
Jag är så exalterad men samtidigt väldigt nervös!
Har fått känna på förvärkar redan och vissa av dom gjorde riktigt ont och tänk då vad som komma skall, scaaary!
Jag delar med mig en bild på lillebror från senaste ultraljudet!
Dessutom en bild på magen från idag.

See ya!

S....*

... Är bara så satans tunga!
Jag känner mig nere och förvirrad.
Jag saknar att vara hemma med min lilla Elias som plötsligt har blivit stora Elias...
Insåg idag att om 2 och en halv månad så fyller han 2 år!
Förstår ni?! 2 år!

Det skrämmer mig att tiden bara försvinner iväg på det sättet, han har blivit så självständig och känner mig inte lika behövd längre :P
Även om jag är superstolt över hur fantastiskt duktig han är så blir jag ändå så ledsen... Min lille bebis har blivit en "stor" pojke <3

Det har börjat bli tomt om kvällarna när han har gått och lagt sig.
Speciellt idag när han ville gå och lägga sig redan kl. 18... Självmant!

Jag hade velat ha sällskap vissa dagar och vissa dagar, bara få lov att vara ifred.
Inga krav, inga skyldigheter utan bara casual.
När jag känner för det :)
Det hade vatt skönt just nu...

Nu ska jag kramas med min lilla doggie dog som snarkar bredvid mig.
Godnatt!

S....*

Är det egentligen konstigt att jag inte når fram till mina känslor?
När ska jag ha tiden till att bearbeta allting?
Har jobbat 8-10 timmar varje vardag sen efter julhelgen....
Jag får knappt någon tid med min prins och sen är det hemmet som ska hållas i hyfsad ordning.

Jag hade behövt stortjuta ordentligt...
Det hade känts så mycket bättre!

Jag grät när jag förlorade min älskade Baby, den 29 december 2011...
Men efter det så har jag inte kunnat gråta mer.
Även om saknaden efter henne gör så satans ont så kan jag inte riktigt känna det, förutom i hjärtat...
För det pumpande lokomotivet värker dagarna i ända...
Stackars den som är i närheten utav mig den dagen som korken väljer att släppa!
Jag lär visa mitt förstörda inre 10 gånger om.

Det är egentligen aningen tragiskt att man är så beroende av jobb och pengar att man måste skjuta resten åt sidan för ett tag.
Jag hatar att knappt kunnat hämta Elias på dagis de senaste 3 veckorna.
Dom dagarna jag slutar senast 17 är dom bästa på hela veckan!
När jag själv kan få mötas av en solskensunge som rusar genom avdelningen för att ge en världens största kram!

Istället så har det flesta dagar sett ut som så att man har fått hämta honom hos min mamma eller syster och att man är därifrån tidigast 19...
När man väl är hemma så är det ju dags för sängen..
Det är vid sådana tillfällen som jag egentligen gråter, men just nu så kommer det ingenting.

Detta leder också till hemska nätter där man ligger sömnlös fast attan är så trött att man inte kommer ihåg vad man heter...
Visserligen så kan jag glömma bort det ändå.

Ikväll känner jag mig dock väldigt nannig och hoppas på att jag kan få somna utan problem.

Så godnatt alla mina kära läsare!

S....*

Jag känner mig så instängd och kvävd i mig själv!
Det känns som att jag inte kommer fram till varken hjärta, ord eller tårar...
Egentligen är jag inte en person som håller inne känslor... Jag har alltid varit väldigt tydlig med vad jag känner och vem jag känner det för.
Har jag varit ledsen så har jag stortjutit, har jag vatt glad så hat jag haft ett leende upp till öronen och har jag varit arg så har det sprutat eld ur öronen på mig!
Men nu är det bara... Ingenting... Det började med att jag bara visade mina känslor för mina nära och kära men bitvis så har det blivit färre och färre människor som jag har öppnat mig känslomässigt för...
Därefter ledde det till att jag tog itu med det när jag hade ensamtid på kvällarna.
Men nu! Nu kommer där inget alls, när jag känner att jag kan låta tårarna komma så tar det bara stopp!
Jag känner mig så proppfull!
Alla känslor står högt upp i halsen på mig och gör mig illamående!
Jag vill ställa mig i ett rum med massvis med ömtåliga saker och bara kasta allting i väggar och tak...

Jag måste få utlopp för allt detta men kan inte hitta proppen till detta överfulla badkar som dränker mig.
Gud vilken ångest detta ger mig.
Fan!

Det är tur att jag har Elias som ger mig lyckorus, inget är bättre eller finare än mammas älskade goding! <3

S....*

Det verkar dock som att onda ting kommer hur många som helst åt gången...
Varför är det så att svåra saker i våra liv händer på en och samma gång?
Olyckan kommer aldrig ensam, det är väl så man säger?

Ni vet dom morgnar som börjar helt på fel håll, väckarklockan ringer inte, barnen vill inte gå upp, mjölken är slut, du spiller på dina rena kläder och bilen startar inte... Sen bara fortsätter dagen på samma sätt och man frågar sig vem man har gjort förbannad egentligen...
Dom dagarna känner man sig bara så slut!

Men! Hellre en sån dag i veckan än allt annat som kan ske på en och samma gång i livet.
Svåra seperationer, nära och kära som är sjuka, förlorad vänskap, stora svek och djupa sår som ska rivas i...

Jag försöker verkligen tänka på att allt händer för en anledning men samtidigt så undrar jag alltid varför man ibland ska behöva utsättas för så svåra prövningar när man redan har en mörk nyans runt om en.

Det som inte dödar, det härdar?

Jag antar att livet helt enkelt är uppbyggt på detta sättet och att efter vi har haft en väldigt lång och svår period så får vi vår lycka.
Kämpar man så lönar det sig.

Skickar ut positiv styrka till er alla där ute!
Alla ni som har en sån här period nu, sätt er ner, stäng ögonen och ta ett par djupa andetag.
Kram!

S....*

Dom smyger sig på oss när vi minst anar det.
Attackerar oss från ingenstans och lämnar oss åt vårt öde!
Barnen är deras största offer och efteråt går dom via barnen för att attackera oss vuxna!
Ungarna blir deras budbärare!

Dom förvandlar oss till slemmiga och sega zombies som inte orkar lämna sängen!
Vi använder alla vapen vi kan komma åt men ändå är det ALLTID någon sate som klarar sig och fortsätter föröka sig!

Precis! Det är ju bacillerna jag pratar om!
Förkylningar, feber, hosta, snor och slem!
Hur vi än försöker så lyckas vi aldrig komma ifrån det...

Elias ligger helt utslagen i min säng.
Han har vaknat ungefär varannan timme och varit jätteorolig i en sorts dvala mellan att vara vaken och sova.
Han brukar egentligen aldrig få sova i min säng men när han är så här krasslig så är det lättare att han får somna hos mig.
Snart ska jag lägga över honom i sin egen säng... Annars lär jag inte få sova en sekund!
Kan verkligen inte sova med barn i sängen, jag blir galen!
Visst kan det vara mysigt men nä...
Jag kan helt enkelt inte få ro med ett par fötter i ryggen eller i huvudet.
Visserligen så delade vi säng de första månaderna efter att han fick komma hem men då låg han också stilla och bara gosade :)

Nä vi får väl googla huskurer och lägga ihop alla till en dunderlibrak-medicin! :)

Goodnight everybody, allihopa!
Peace out, scout!


S....*

Ett, tu, tre så bara gråter jag i kvällsmörkret!
Jag kan inte hindra alla tårar och ångestkänslor som bara väller fram...
Min hjärna kan inte få kontakt med min kropp fast jag egentligen bara vill springa in och se att han fortfarande andas.
Ja... Jag är sååå rädd att förlora honom! Jag har fortfarande samma ångest och panik över att hitta honom livlös i sin säng!
Jag vet att detta kanske är aningen skrämmande för vissa av er att läsa men samtidigt så vet jag att det finns många av er där ute som förstår precis vad jag pratar om.
Inte bara ni neonatalföräldrar men ni förstår nog den exakta känslan som jag försöker beskriva.

Dessutom så har jag försökt bearbeta allting efter 1 1/2 år och inser även hur illa ute jag själv var.
Det är också en oerhört läskig tanke!
Jag förstod aldrig då, hur sjuk JAG egentligen var... Min kropp var på en hårfin gräns av att helt lägga av.
Som läkarna sa till mig när jag kom in... "Det var redan försent igår..."

Jag och Elias hade verkligen en ängel som såg ner på oss!
Jag önskar alltid att samma ängel vakar över alla er andra som har fått en tuff start i livet.
Det finns även dom barn som blir till änglarna istället... Har sett den sidan också, tyvärr!
Dock gav det mig en mycket mer realistisk syn på livet....

Nu blev detta ett väldigt sorgligt inlägg men jag fångades av ångesten och var bara tvungen att ventilera.

Puss och kram på alla vackra barn där ute i världen, kom ihåg att ni är det vackraste vi föräldrar har skapat och det mest värdefulla vi någonsin kommer att få ha.


S....*

Ibland är det helt absurt hur fort tiden flyger förbi och hur fort våra barn växer upp...
När Elias var nyfödd och låg där i sin kuvös så brukade jag tänka - "herregud, denna lilla fågelunge kommer aldrig att bli stor"

Även fast han växte så var det en tanke som hela tiden virvlade i huvudet.
Sen på hans 1 årsdag så insåg jag ju att hoppsan, han började bli stor kille nu!

Elias har varit väldigt snabb med att röra på sig och krypa.
Han stod upp väldigt fort också och började gå runt möblerna.
Jag var helt säker på att han skulle gå innan han började på dagis för då var han redan så långt fram... Sen tänkte jag att han går när han hade börjat på dagis men han vågade inte.
Så började bli lite orolig eftersom han var den enda på dagis som inte gick...

Fram tills i lördags så var jag lite orolig men ett, tu, tre så tog han två steg mot sin mamma!
På dagis berättade dom igår att han hade tagit tre steg där också och när vi kom hem så lekte han i sitt rum och då gick han två steg till helt omedvetet! :D

Jag var så rädd att jag skulle missa dom första stegen när han hade börjat på dagis men icke!
Jag är så glad! Han har verkligen utvecklats något enormt!
Han babblar på jättemycket även om det inte är någonting man kan förstå så bara strömmar det ut!

Att sitta på golvet med en leksak har också varit svårt för Elias men nu sitter han ner självmant och pillar på sina leksaker.

Jag är så fruktansvärt stolt över min älskade lille kille!
Nu sitter jag och funderar på hur fort allting går... Han är verkligen fantastisk, mitt lilla mirakel!
Det fanns många dagar som jag trodde att denna tiden aldrig skulle komma...

Nu ser jag fram emot ordentligt spring här hemma och massa nya bus!


Min älskling har börjat gå, wow!

S....*